Barn i retur

Barn i retur

Igår ringde de mig från förskolan på eftermiddagen och undrade hur det varit med H:s magsjuka förra veckan. Jag berättade som det var, att han kräkts en gång natten till tisdag och en gång natten till onsdag, men annars varit frisk och pigg.

Han hade nämligen lösbajsat ner hela sig två gånger igår, typ vatten och hela majskorn, lite som på måndagen förra veckan. De tyckte också att han hade haft dålig aptit. ”För att vara H” som de säger där, eftersom han i regel äter mest av alla småttingarna. Hemma petar han nästan alltid i maten (men vräker i sig gröt, frukt och pannkakor så fort det bjuds), så vi hade inte märkt någon skillnad.

Vi kom överens om att hålla lite koll, eftersom det tydligen gick någon konstig lågintensiv, men segdragen, magsjuka på avdelningen. När jag kom för att hämta såg jag inte till den fröken som hade ringt, och hon som var där bara vände ryggen till och fortsatte läsa saga för övriga barn efter att hon sagt hej.

(Den fröken är ofta så när jag hämtar, typ erkänner min existens som hastigast men visar tydligt att hon inte önskar prata genom att gå iväg eller vända ryggen till. Vet inte om det är på grund av att hon är trött mot slutet av dagen och inte orkar – vem skulle inte vara det? – eller om hon av någon anledning tycker illa om mig.)

Så jag tog mitt barn och gick, inte ett dugg klokare angående hur han mått eller om han var välkommen till föris nästa dag. Jag antog att han var välkommen eftersom ingen annan information lämnades. Han var pigg och glad resten av dagen, åt som vanligt mycket mellis (banan, ostsmörgås och klementin) men inte just någon middag, och gjorde inget misstänkt i blöjan.

Idag ringde de B vid lunch och bad honom hämta gossen. Han hade återigen bajsat löst, men inte så mycket, och de tyckte även att han hade lite feber. Så den här arbetsveckan går väl åt pipsvängen, den också. Eftersom det är osäkert hur mycket arbete det blir senare passar jag på att stanna kvar länge på kontoret idag och arbetar mig igenom högarna så långt jag hinner.

Rapporterna hemifrån skvallrar om en gosse som kanske är något segare än normalt, men som med glatt humör och god aptit ätit tre pannkakor med äppelmos och därefter presterat en alldeles normal laddning i blöjan. Ska han åka som en jojo fram och tillbaka till förskolan resten av denna underbara vabruarimånad också?

Nu låter det kanske som att jag är helt okänslig och inte bryr mig om min sons mående, utan bara tänker på hur mitt arbete blir lidande. Men det är bara för att H inte verkar vara sjuk eller må dåligt på något sätt, annars hade jag såklart mest bara oroat mig för honom och blankt struntat i arbetshögarna. Så långt en nu kan göra det med räkningar att betala och total brist på stekta sparvar som flyger in i munnen på en…

MEN. Just nu är jag glad, för jag har just nått mitt faktureringsmål för månaden, och kan – förutsatt att kunderna snällt betalar sina fakturor – räkna med att jag kan ta ut lön nästa månad också. Kanske har jag råd att unna mig en bärsele då?

Det är svettigt att vara egenföretagare när en aldrig kan veta om jobben trillar in i lagom takt, och om kunderna behagar betala när det blir dags. Än så länge blir jag inte direkt rik av mitt företagande heller, utan det är pengar in och pengar ut varje månad, och inget som kan läggas på hög. Men kanske den dagen kommer, om företaget fortsätter att utvecklas gynnsamt, och jag så småningom har lagt småbarnsåren bakom mig och kan satsa mer på jobbet.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *