En liten fågel…

En liten fågel…

… satt mitt i vägbanan imorse. Den bara satt där, och rörde sig inte alls. Inte ens när jag lite lätt petade den i sidan för att se om den levde. Men den satt upp, och de små ögongliporna rörde sig lite, så levde gjorde den allt.

Jag plockade försiktigt upp den och satte den i min handflata. Inga synliga skador, men den bara satt där.

Varsamt, varsamt bar jag den i mina framåtsträckta och kupade händer. Jag kände värmen från den lilla kroppen i min handflata. Alldeles stilla satt den. Jag tittade efter en säker plats att sätta ner den på, för mitt i vägen var då rakt ingen bra plats för en liten fågel att sitta på.

Det ligger ett hus som jag tycker är så fint alldeles bredvid där jag var, med en trädgård vars blomsterprakt och prydliga upphöjda odlingsbäddar jag avundas varje år. I en tät buske utanför det huset satte jag ner min lilla vän. Det kändes som en bra plats för en liten fågel att återhämta sig på. En plats med bra energier på något sätt. En älskad plats.

Den lilla fågelns små, små klor greppade fast i min fingervante, och jag fick lirka lite för att trixa över den på en gren. Men den hjälpte faktiskt till att ta sig över, så jag hoppas att den bara var lite yr, och snart kunde flyga sin väg.

Liten blåmes, hoppas du mår bra igen och kan fortsätta tjirpa in våren med alla dina små vänner!

image

(Okej, jag var tvungen att bildgoogla blåmes och talgoxe för att avgöra vilken sort det var. Jag är väl ingen ornitolog, heller! Blåmes.)

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *