Artonmånaderskontroll på BVC

Artonmånaderskontroll på BVC

Vi tog oss iväg till 18-månaderskontrollen på BVC häromdagen, jag och H. Det var såklart innan jag hade mått illa på något sätt, och vi fortfarande antog att H:s magproblem inte var något smittsamt. B stannade hemma med sin flunsa.

H vägde in på 12,58 kg och är 83,5 cm lång. Vi hade (som vanligt) överskattat både längd och vikt i våra gissningar, men tog hem en delad seger då jag låg närmast i längd, och B närmast i vikt. Enligt BVC-sköterskan är vår pojke helt proportionerlig och som han ska vara (enligt hennes kurvor).

Han demonstrerade duktigt sina klossbyggarskillz, men var inte så sugen på att vare sig prata eller peka på kroppsdelar på hennes befallning. Antingen var han blyg, eller så mindes han sprutan sedan sist och litar inte riktigt på henne. Eller så var han bara helt fokuserad på leksakerna ute i väntrummet, som han sett på vägen in. Han öppnade dörren och var på väg ut flera gånger under besöket, och protesterade högljutt varje gång han hindrades i sitt uppsåt.

Jag fick intyga att han kan rita (det gör de ju på förskolan, även om jag själv inte kommit på tanken att skaffa hem kritor och annat till honom ännu), att han kan kroppsdelarna och att han brukar prata lite. Att det inte var några 8-10 riktiga ord ännu var ingen fara, utan vi skulle höra av oss om han fortfarande inte gjorde det när han blir två. Och med hänsyn till att han började säga ”mamma” och ”pappa” på riktigt först under jullovet så är det uppenbart att han har börjat fokusera på talet nu, för utvecklingen sedan dess har gått jättesnabbt, även om det inte blir riktigt rätt ännu.

Så länge det inte dyker upp något så kommer vi inte att besöka BVC något mer förrän det är dags för treårskontrollen. Om ett och ett halvt år. Lika länge som H levt fram till idag. Tänk vad tiden går, och vad annorlunda det blir att inte alls gå till BVC på ett och ett halvt år efter att ha sprungit där nästan för jämnan under lika lång tid!

Men jag gråter inte direkt blod över det. Jag är ju inte vidare förtjust i vår BVC-sköterska. Hon är för all del trevlig (om man med det menar att hon ler och har en vänlig framtoning), men det känns som att hon bara rapar upp sina (delvis mossiga råd) helt utan lyhördhet för föräldrarna och barnet hon har framför sig, som att alla är stöpta i samma form. Hon går efter sitt lilla schema och vräker ur sig sina råd då schemat säger det.

”Nej, ge ingen ersättning nu. Intensivamma bara i en vecka så löser det sig nog.” Sa hon ett par dagar efter att vi kommit hem från BB, där vi fått stanna extra länge eftersom H tappat för mycket i vikt, och min mjölkproduktion inte riktigt kommit igång, och barnet var trött och helst sov hela nätterna utan att äta. Han tappade all vikt vi kämpat upp med hjälp av ersättnings- och amningsschemat från BB på den veckan.

”Nej, nu får ni öka på ersättningen” Sa hon sedan varje vecka som H inte helt på grammet följde sin kurva, trots att vi förklarat att vi ville hålla ner ersättningen för att inte slå ut amningen, och med vägning varje vecka kunde ju de där felande grammen på vågen vara helt beroende på om han bajsat eller kräkts före eller efter invägningen.

”Ja, nu är han ett halvår, nu ska han kunna klara sig utan att äta på natten, så du kanske ska sluta nattamma.” Sa hon när vi bara undrade om det var normalt att han vaknade och grät många gånger på natten, och just efter att hon (återigen) fått berättat för sig att jag jobbade varannan dag, och mest ammade från kväll till morgon.

”Jaha, ammar du fortfarande? Känns det som att det kommer någon mjölk?” Har hon nog sagt varenda gång sedan H var 8-9 månader. Eh, nej, det kommer ingen mjölk utan jag tycker bara att det är roligt att låta mitt barn ligga och snutta på mina tomma juver. Eller?

Det har varit en hel del annat också, om att vänja honom att somna och sova själv, om att inte låta honom använda mamma som napp och en del annat som bara känns …förlegat, och inte alls förenligt med den föräldrastil som vi försöker hålla, vilket hon skulle ha förstått om hon överhuvudtaget lyssnade på det vi berättade.

(Hon påminner om min BM på MVC på det sättet, tar liksom inte in det en säger utan bara maler på utifrån sin förutfattade mening. Jag var med i ett projekt för överviktiga blivande mammor på MVC, där det hölls lite extra koll på vikten m.m., och min BM satt och tjatade om att jag inte skulle dricka läsk varenda gång vi var där, trots att jag varje gång sa att jag nästan aldrig dricker läsk, och jag dessutom i realiteten gick ner i vikt under graviditeten eftersom jag gick upp mindre än vad graviditeten vägde.)

Den här gången började BVC-sköterskan (efter att det framkommit att jag fortfarande ammar en gång per dygn) mala på om att det var mamman som skulle bestämma när hon var färdig med amningen, och kanske sova borta ett par nätter när hon väl gjort det. Jag fick vänligt men bestämt säga att jag har tänkt mig ett mjukt avslut. ”Ja, det finns ju de barn som hållt på och ammat tills de är tre.”

Frustrerad, är vad jag känt mig varje gång vi har varit på BVC. Så jag är rätt glad att slippa nu. (Ja, jag vet att BVC är frivilligt, men jag har såklart också varit intresserad av att få ett kvitto då och då på att mitt barn utvecklas som han ska, och vaccinationerna ska han ju ändå ha.)

Men lilleman verkar i alla fall ha fått OK-stämpeln för 18 månader, och vi kör på och avvaktar att han ska bli lite mer pratglad.

I övrigt är vi friska nu, jag och H, och har lagom till babysimmet imorgon båda passerat 48-timmarskarantänen efter magsjuka. B lider fortfarande av den influensa som än så länge bara drabbat honom, så han får hålla sig på torra land imorgon.

2 thoughts on “Artonmånaderskontroll på BVC

  1. asså, min första reaktion är att du beskriver det så knäppt och knasroligt, besöken på bvc. men det är ju mest sjuuuukt störigt och lite ledsamt. skönt att du kunnat se på det med en sådan sund distans!

    1. Jag har varit ledsen och arg också. Men nu när jag själv blivit säkrare i min föräldraroll är det betydligt lättare att bara avfärda BVC:s trams. Vilket förstås är tragiskt, för det är ju som nybliven förstagångsförälder en verkligen behöver kunniga råd och stöd.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *