Helgen i övrigt

Helgen i övrigt

Utöver lördagens babysim hände det inte speciellt mycket denna helg.

Mina fredagskvällsplaner på vin och bokläsning efter att barnet somnade byttes ut mot en film på Netflix, chips och en liten flaska julmust som gömde sig i kylskåpets inre. Jag var trött och hade mega-PMS och ville bara slappa. Men det var förstås trevligt det med. Filmen jag valde, ”Picture bride”, var en finstämd men sorglig berättelse om en ung kvinna från Japan som i början av 1900-talet skeppades till Hawaii för att gifta sig med en japansk sockerrörsarbetare.

Lördagen efter babysimmet blev också händelselös. Efter att H somnat kollade jag och B på film, och det blev ännu mer sorgset och direkt tragiskt – ”The mission” från 1986, med väldigt unga Jeremy Irons och Robert de Niro i huvudrollerna. Den handlar om några jesuitpräster som på 1700-talet försöker skydda en indianstam i Sydamerikas djungel ifrån slaveri.

Utan att ge iväg alltför många spoilers så är ingen av helgens filmer lämpliga när en är känslig för att se när barn far illa. Vi fick köra igång några avsnitt av ”New girl” direkt efter ”The mission” för att få upp humöret igen. Kände oss även väldigt tacksamma för att vi har turen att leva på den plats och i den tid som vi gör, där vi kan uppfostra vårt barn i trygghet. Sjukdomar och olyckor kan en förstås aldrig vara försäkra sig ifrån, men det blir nog inte mycket tryggare än vad vi har det här och nu.

Söndagen spenderades lugnt i hemmet. Barnet fick kalkonköttbullar och pasta till lunch, och pannkakor till middag. För att det är skönt att få en dag ibland när maten bara äts, utan bråk och stök. Vi har också slutligen tagit bort babyinsatsen på vår Tripp Trapp-stol, så nu brukar H helt sonika gå ifrån bordet när han känner att han är klar. Då gäller det att vara snabb som en vessla och fånga honom för handtvätt innan han kladdar ner hela huset.

Vi föräldrar provade att laga pulled beef, enligt detta recept. Efter 6 timmar i ugnen kunde vi dra isär köttet i trådar, och äta med tortillabröd, gräddfil, lök och guacamole. Mycket gott! Och väldigt enkelt: ner med köttstycket i en gryta, på med en blandning av ketchup, farinsocker, bourbon och kryddor, skivad lök och hackad vitlök, – skjuts in i ugnen med locket på – och glöm bort i många timmar, dra isär köttet med en gaffel och gojsa ihop med resten i grytan. Men köttet hade nog kunnat bli ännu mörare, så nästa gång försöker vi nog ge det 8 timmar istället.

41CBBB90-8BC0-4D55-AF7F-ED5B9BAF7EA4

Snipp snapp snut, så var helgen slut. Idag ska jag jobba en liten stund, och sedan fara iväg för att hämta barnet på förskolan, och gå förbi matvaruaffären och handla lite mat.

Det blev lite himpavimpa med allt förra veckan, så jag tror att bara 2 av 7 planerade middagar från förra veckan faktiskt blev av. Men det betyder ju att en stor del av denna vecka redan är klar. Det vi redan har i kylskåpet får styra, så det blir tyvärr inget vegetariskt denna vecka. Vi har redan allt hemma utom laxen, och det var det längesedan vi åt, så jag prioriterade att få in ett till mål fisk.

Veckans mat hos oss blir följande:

Lördag är vi hos vänner, och söndagen lämnar jag öppen än så länge.

Lax i ugn ”thai style”

Lax i ugn ”thai style”

Dett är ett något korrigerat recept från Coops medlemstidning, som testlagades av oss första gången den 1 september 2015. Mycket gott, men tillägg av röd chili och fisksås (istället för fiskbuljongtärning) bedömdes omedelbart nödvändigt, och originalreceptet innehöll haricots verts istället för sugar snaps.
Förtjänar sin plats i Husets kokbok på grund av dess fräscha smaker av kokos, lime och koriander kombinerat med att det är snabbt och lätt att laga som vardagsmiddag.
Ingredienser, 4 port.
  • 800 g laxfilé i bit
  • Salt och svartpeppar
  • 1 burk kokosmjölk
  • 1 lime, finrivet skal och saft
  • 1 tsk fisksås
  • 1 rödlök
  • 1  röd paprika
  • 1  röd chili
  • 150 g sugar snaps
  • 1 kruka koriander
  • 1 lime i klyftor
Gör så här:
  1. Sätt ugnen på 150°C. Ta bort skinnet från laxen och lägg i en form. Salta och peppra.
  2. Strimla grönsakerna och lägg runt laxen.
  3. Blanda kokosmjölk, fiskbuljong, limeskal och -saft samt fisksås. Häll i formen.
  4. Tillaga i ugnen ca 20 min, tills laxen har en innertemperatur om 57°C.
  5. Servera med frikostigt med grovhackad koriander, limeklyfta och ris.
Lördagsutflykt med nya Babyzen Yoyo+

Lördagsutflykt med nya Babyzen Yoyo+

Igår fick jag äntligen chansen att provköra min nya Babyzen Yoyo+. Detta eftersom min oäkta hälft varit ute på galej, och således icke körbar, när det var dags för babysim på lördagsförmiddagen.

Efter frukost gav vi oss iväg mot staden, där vi först skulle svänga förbi SL:s hittegodsavdelning, som ligger nära T-centralen, för att därifrån fortsätta vidare med blåa linjen mot Solna och Turkosen.

Redan när vi väntade på bussen som skulle ta oss till tunnelbanan fick jag tillfälle att prova sufflettens skydd mot den lågt stående februarisolen. Och nog har något förbättrats, för med den lilla solskärmen nedfälld var H:s ögon skuggade även när vi stod rakt mot solen.

IMG_0935

Själva rullet är ganska likt den gamla versionen, även om själva chassit känns påtagligt mer stabilt, vilket ju även den ökade maxvikten upp till 18 kg skvallrar om. Men över vårvinterns gator med is och grusdrivor blir det ändå rätt skakigt på grund av Yoyons små – och relativt hårda – hjul.

Handtaget och bakaxeln är nog tyvärr oförändrade, och är en sak jag stört mig på även på vår ”gamla” Yoyo som vi köpte i januari 2015. Handtaget känns rätt kort även för lilla mig på obetydliga 163 cm ovanför marken, och det går ganska rakt upp från bakaxeln sett, vilket gör att en lätt sparkar i bakaxeln, eller i värsta fall lyckas trycka ner bromsen, när en går. Detta löser jag genom att oftast gå snett bakom Yoyon och styra med bara en hand, vilket oftast fungerar jättebra (på plant underlag). Annars gäller det att komma ihåg att antingen korta ner sina steg, eller att hålla armarna längre fram än vad en gör med större vagnar. En vänjer sig när en använder Yoyon lite oftare, tror jag.

När vi kom till T-centralen började jag med att åka hissen upp från spåren. Medan jag gjorde det kände jag mig småfånig när jag genom hissens fönster såg föräldrar med mycket större och tyngre större Brio- och Mountain Buggy-vagnar som obehindrat åkte rulltrappa upp. Jag har faktiskt aldrig vågat åka rulltrappa med barnvagn. Som boende ute i villaförorten, med jobb bortanför stan, är rulltrappor inte heller en del av vår vardag på samma sätt som jag gissar att de är för innerstadsföräldrar. Så när jag kom fram till utgången mot SL:s hittegods samlade jag mod och rullade på Yoyon på rulltrappan. Och det var ju ingen konst alls, med en liten vagn som knappt väger något alls! Eftersom den är så smal går det till och med att släppa förbi gående på sidan av. Sedan åkte jag rulltrappa hejvilt: tillbaka ner till T-centralen, ner till blå linjen och upp från spåren i Solna. Jag provade att ha vagnen både framför mig och bakom mig, och det gick lika bra vilket som (även om det var lite kallsvettigt att ha vagnen framför sig i den branta rulltrappan ner till blå linje).

IMG_0946

(Plånboksdelen till mitt mobilfodral återfick jag förresten helt intakt och med alla kort i, inklusive mitt nationella id-kort. Hur glad är jag inte över att jag hade is i magen och inte bara spärrade allt genast när den försvann?)

Väl framme på babysimmet grusades mina planer att kunna ha Yoyon hopfälld i skåpet, för den var något för bred för att dörren skulle gå att stänga. Men hellre ha den hängande i ett öppet skåp än stående utanför entrén, tänkte jag. Och den hängde kvar när vi var klara, så det gick ju bra ändå. På babysimmet var det en fotograf närvarande, så en fick möjlighet att köpa undervattensbilder på ens telning. Och det var ju jätteroligt, även om det blev i princip noll undervisning utan mest bara fri lek i väntan på ens tur hos fotografen. Bäst var också att jag beställt bilder och lämnat mobilnumret till fotografen, för kort efter att vi lämnat lokalen fick jag ett SMS från fotografen att hon sett H:s vantar ligga kvar i omklädningsrummet. Hon såg att det var hans för att hon noterade hans fina färgglada kläder, inklusive den till vantarna hörande mössan. Ibland har en tur!

Efter simmet somnade H fridfullt i Yoyon, och verkade inte alls ha några bekymmer med att Yoyon viloläge är långt ifrån plant. Jag och min lillebror åt sushi till lunch, drog vidare till ett kafé och fikade, och började gå mot busshållplatsen, innan H vaknade till liv igen. Babyzen Yoyo+ var (precis som sin föregångare) väldigt lätt och smidig att ha med på både buss och tunnelbana.

Väl hemma år H en stadig portion lunch-middag bestående av favoriterna Gramigna (äggpasta som är typ som långa makaroner) och kalkonköttbullar (allt dränkt i ketchup). Vi har resignerat lite. Vår inställning att ”det är bara att ge honom samma mat som oss, så vänjer han sig vid en varierad kost” har lite grann fått ge vika för insikten att han allt som oftast inte alls vill ha den mat vi äter, utan helst äter pasta, korv, köttbullar, hamburgare och pannkakor. Typisk barnmat med andra ord. Vi fortsätter försöka ge honom ”riktig” mat, men ibland vill vi ju att han faktiskt ska få i sig en hel portion mat också…

Playdate med morfar. Och VÅR i luften!

Playdate med morfar. Och VÅR i luften!

Eftersom vi ”vabbar” med en fullt frisk unge har vi fått vara lite kreativa med planeringen denna vecka. (Behöver jag förresten säga att han varit pigg och glad, och även ätit och bajsat helt normalt, hela tiden sedan han blev hemskickad från föris i tisdags?)

Igår fick farmor besök av lilleman, som hängde där en stund när pappan hade möten han inte kunde boka av. Och idag var det morfars tur att ställa upp och assistera med barnbarnet när jag hade ett möte jag inte kunde boka av.

Vi passade på att åka till min arbetsort (tillika morfars bostadsort) redan under förmiddagen. På bussen dit hade en liten tant tyckt att fästremmen för barnvagnen var utmärkt till sin dramatenväska, som stod tillsammans med en annan väska på bussens enda barnvagnsplats. Och dröjde ett bra tag innan hon erkände ägarskapet till väskorna och erbjöd sig att flytta sin väska. Bussen var redan ute på motorvägen och jag svettades. Morr! Ungefär så här glad var jag. (Har jag sagt att det är dags för PMS igen?)

image

H sov i alla fall hela resan, och vi anlände till morfar vid lunchtid. Där blev vi väl trakterade med vildsvinskalops. H åt lite potatis, totalratade morötterna, men åt varje liten gnutta av köttet.

Sedan tog vi en gemensam promenad ner på byn, och där vinkade jag av min far och min son, på tu man hand för första gången. När mitt möte var slut en timme senare möttes jag av två glada pojkar, som hade lekt i parken och matat änderna vid ån. (Jag har gjort en stor grej de senaste veckorna av att spara gamla kex och gammalt bröd i en burk, som jag ritat en anka på, och berättat för H att det är mat till ”kackorna”, just med tanken att det kan vara något kul han kan göra med morfar.)

Bussresan hem var mycket trevligare, för då klev vi på på startstationen och barnvagnen kunde installeras rätt på en gång före avfärd. H sov igen efter att ha inhalerat en grötklämmis till mellanmål. Gladare, men lika svettig (Hej PMS!) var jag på hemfärden.

image

Igår blev det inget bloggat alls. Eller något annat gjort efter jobbet. I sann PMS-anda glupade jag ett Max-mål (med smält cheddardip till pommesen – mmm) till middag, och somnade direkt efteråt när jag nattade barnet.

Jag har i alla fall kompenserat gårdagens matsynd idag, genom att promenera överallt. Två kilometer till bussen, två till pappa, två tillbaka till stan, en till bussen och slutligen två hem. Nio kilometer med barnvagn är väl klart godkänt som motionspass? Och min Mountain Buggy Terrain V3 – jag ÄLSKAR den!

En kan ta vissa förtretligheter, som att det är TVÅ remmar som måste spännas/lossas för att höja/sänka ryggstödet, att bygeln förvisso är swing-away men måste knäppas på och av runt själva chassiröret på ena sidan (alltså inte knapp-öppning som på Bugaboo), och att tyget i suffletten känns som skidjacketyg, när den RULLAR SÅ FANTASTISKT J-VLA BRA! Även med de mindre cityhjulen i bak äter den alla ojämnheter utom de högsta trottoarkanterna like it ain’t no thang, bara att köra rakt på, en behöver inte ens poppa framhjulet, den vänder på en femöring, och går att navigera kvickt bland folk med bara en hand. När jag går med den känner jag inte ens att jag knuffar en vagn, jag bara håller händerna framför mig och går. Inte ens i uppförsbacke blir den tung. Rull, fjädring och styrbarhet i absolut toppklass!

Och dagen idag – vilken dag att vara ute och gå på! Solen sken, fåglar kvittrade och vintergäck blommade längs vägen. Folk var ute och flanerade, och alla log sådär dumfånigt vårrusigt som vi gör här i norr när vi börjar ana vinterns slut. Tjoho! Tänk att lite sol som värmer på nästippen kan framkalla äkta lycka…

Barn i retur

Barn i retur

Igår ringde de mig från förskolan på eftermiddagen och undrade hur det varit med H:s magsjuka förra veckan. Jag berättade som det var, att han kräkts en gång natten till tisdag och en gång natten till onsdag, men annars varit frisk och pigg.

Han hade nämligen lösbajsat ner hela sig två gånger igår, typ vatten och hela majskorn, lite som på måndagen förra veckan. De tyckte också att han hade haft dålig aptit. ”För att vara H” som de säger där, eftersom han i regel äter mest av alla småttingarna. Hemma petar han nästan alltid i maten (men vräker i sig gröt, frukt och pannkakor så fort det bjuds), så vi hade inte märkt någon skillnad.

Vi kom överens om att hålla lite koll, eftersom det tydligen gick någon konstig lågintensiv, men segdragen, magsjuka på avdelningen. När jag kom för att hämta såg jag inte till den fröken som hade ringt, och hon som var där bara vände ryggen till och fortsatte läsa saga för övriga barn efter att hon sagt hej.

(Den fröken är ofta så när jag hämtar, typ erkänner min existens som hastigast men visar tydligt att hon inte önskar prata genom att gå iväg eller vända ryggen till. Vet inte om det är på grund av att hon är trött mot slutet av dagen och inte orkar – vem skulle inte vara det? – eller om hon av någon anledning tycker illa om mig.)

Så jag tog mitt barn och gick, inte ett dugg klokare angående hur han mått eller om han var välkommen till föris nästa dag. Jag antog att han var välkommen eftersom ingen annan information lämnades. Han var pigg och glad resten av dagen, åt som vanligt mycket mellis (banan, ostsmörgås och klementin) men inte just någon middag, och gjorde inget misstänkt i blöjan.

Idag ringde de B vid lunch och bad honom hämta gossen. Han hade återigen bajsat löst, men inte så mycket, och de tyckte även att han hade lite feber. Så den här arbetsveckan går väl åt pipsvängen, den också. Eftersom det är osäkert hur mycket arbete det blir senare passar jag på att stanna kvar länge på kontoret idag och arbetar mig igenom högarna så långt jag hinner.

Rapporterna hemifrån skvallrar om en gosse som kanske är något segare än normalt, men som med glatt humör och god aptit ätit tre pannkakor med äppelmos och därefter presterat en alldeles normal laddning i blöjan. Ska han åka som en jojo fram och tillbaka till förskolan resten av denna underbara vabruarimånad också?

Nu låter det kanske som att jag är helt okänslig och inte bryr mig om min sons mående, utan bara tänker på hur mitt arbete blir lidande. Men det är bara för att H inte verkar vara sjuk eller må dåligt på något sätt, annars hade jag såklart mest bara oroat mig för honom och blankt struntat i arbetshögarna. Så långt en nu kan göra det med räkningar att betala och total brist på stekta sparvar som flyger in i munnen på en…

MEN. Just nu är jag glad, för jag har just nått mitt faktureringsmål för månaden, och kan – förutsatt att kunderna snällt betalar sina fakturor – räkna med att jag kan ta ut lön nästa månad också. Kanske har jag råd att unna mig en bärsele då?

Det är svettigt att vara egenföretagare när en aldrig kan veta om jobben trillar in i lagom takt, och om kunderna behagar betala när det blir dags. Än så länge blir jag inte direkt rik av mitt företagande heller, utan det är pengar in och pengar ut varje månad, och inget som kan läggas på hög. Men kanske den dagen kommer, om företaget fortsätter att utvecklas gynnsamt, och jag så småningom har lagt småbarnsåren bakom mig och kan satsa mer på jobbet.

Vardagen (och bärselarna)

Vardagen (och bärselarna)

Nu sitter jag uppe alldeles försent. Igen. Men jag vill så gärna få ett par timmars lugn och ro på kvällen, bara jag och min man. Näe, skojade bara, jag menade så klart jag och min telefon.

Eftermiddagen och kvällen gick i ett med hämtning, handling, upplockning av matvaror, mellanmålsfixande, tvätt av leriga och bajsiga kläder från förskolan, städning av sovrum, matlagning, nya lakan och röjning av kök. Allt i samverkan med 1,5-åringen. Klockan 21.20 satte jag mig ner för första gången sedan hämtning, med undantag för vid själva ätandet av middagen. Nu ska jag köra igång en tvättmaskin och en tumlare, packa väska med nya ombyten till föris, och duscha, innan jag får sova.

Kvällens nöje har bestått av att googla toddlerbärselar. (Here I go. Again.) Jag märkte igår att jag inte har någon större nytta av min Ergobaby, som jag tagit med mig för transport av H mellan parkeringen och restaurangen. H är så lång nu att han kan vika ner halva ryggen bakåt över selens kant, och det blir både tungt och osäkert. Som sova-på-tåget-sele fungerar den ju heller inte bra utan ordentligt stöd för hans rygg. Känner mig lite dum som bara tittat på viktgränserna när jag köpt bärdon, och inte tänkt på att det går att växa ur dem på längden.

Bärdonsstatusen i hushållet är just nu följande:

  • Ergobaby Hybridsjal, undanvikt för länge sedan, men fungerade bra för liten bebis som ville bäras hemma långa stunder. Så en inte gjorde hela knytmanövern för en femminuterssession på mamma.
  • Babasling, används inte längre eftersom H är för tung för att jag ska orka bära honom hängande över bara en axel, men den var bra ett litet tag runt 8-10 månader när han ofta ville komma upp korta stunder, eller när han skulle sitta still i famnen, som i kyrkan när vi var på bröllop.
  • Stokke MyCarrier, har använts väldigt lite eftersom den är så kraftig och hård och svår att knäppa. Nu har H vuxit ur mage-mot-mage-läget i den selen för länge sedan, och vi har inte kommit oss för att börja bära på ryggen. Den är nog bra för vandringar utomhus, som på en weekend i Rom eller liknande. Vi använde den aldrig framåtvänt. Den ligger kvar på vänt för kommande vandringar.
  • Ergobaby Stowaway, undanstoppad eftersom den känns för liten. H sitter i princip bara med rumpan och nedre delen av ryggen i sitsen. Men den var kanon när H var lite mindre, eftersom den är så liten och viks ihop i sin egen ficka. Klockren kompis till Babyzen Yoyo!
  • Ergobaby Original Ekologisk. Dags att stoppa undan den också, av samma anledning som rese-ergon. Den är så himla snygg, och har mycket skönare tyg och tjockare stoppning än Ergobaby Stowaway. Den rymliga fickan på framsidan är väldigt användbar också.
  • EasyHug. Det senaste tillskottet, som är något så enkelt och så fiffigt som två vävda tygringar som läggs korsvis över axlarna, och sedan stoppas barnet i krysset som i en bärsjal. Den enda av mina bärmojänger som fungerar bra nu, där H sitter bra och jag får väldigt bra avlastning på grund av att det blir ett kors över ryggen (jag vet att det går att korsa ergos axelremmar också, men på grund av ryggstödets korthet fungerar det ändå inte bra med Ergobaby nu). Tyget är tunt och svalt och EasyHug blir riktigt liten när den viks ner i den medföljande påsen. Nackdelen är att H kan röra sig mycket i den, krångla ur armar och luta sig bakåt så att den åker ner över ryggen. Jag gillar den, men behöver också något rejälare, där han sitter fast.

Mina hetaste alternativ så här långt är en Tula Toddler bärsele eller en superfin handsydd meitai från Melkaj. Kanske behöver jag båda. 😉

Vi får väl se vad det blir. Det måste finnas stöd för rygg så att han kan sova, och inte kan luta sig bort. Jag vill kunna fortsätta bära på magen, så den måste ge bra avlastning nu när H väger över 12,5 kg.

En liten fågel…

En liten fågel…

… satt mitt i vägbanan imorse. Den bara satt där, och rörde sig inte alls. Inte ens när jag lite lätt petade den i sidan för att se om den levde. Men den satt upp, och de små ögongliporna rörde sig lite, så levde gjorde den allt.

Jag plockade försiktigt upp den och satte den i min handflata. Inga synliga skador, men den bara satt där.

Varsamt, varsamt bar jag den i mina framåtsträckta och kupade händer. Jag kände värmen från den lilla kroppen i min handflata. Alldeles stilla satt den. Jag tittade efter en säker plats att sätta ner den på, för mitt i vägen var då rakt ingen bra plats för en liten fågel att sitta på.

Det ligger ett hus som jag tycker är så fint alldeles bredvid där jag var, med en trädgård vars blomsterprakt och prydliga upphöjda odlingsbäddar jag avundas varje år. I en tät buske utanför det huset satte jag ner min lilla vän. Det kändes som en bra plats för en liten fågel att återhämta sig på. En plats med bra energier på något sätt. En älskad plats.

Den lilla fågelns små, små klor greppade fast i min fingervante, och jag fick lirka lite för att trixa över den på en gren. Men den hjälpte faktiskt till att ta sig över, så jag hoppas att den bara var lite yr, och snart kunde flyga sin väg.

Liten blåmes, hoppas du mår bra igen och kan fortsätta tjirpa in våren med alla dina små vänner!

image

(Okej, jag var tvungen att bildgoogla blåmes och talgoxe för att avgöra vilken sort det var. Jag är väl ingen ornitolog, heller! Blåmes.)

Helgen

Helgen

Helgen är förbi, och vi laddar (förhoppningsvis) för en ny jobb- och förskolevecka, efter att nästan hela förra veckan försvann i sjukdomsträsket.

Vi var på babysim igår, varvid H plötsligt tyckte det var så kul att åka rutschkana ner i vattnet att han sträckte ut armarna mot instruktören. Vilken skillnad på bara en månad!

Sedan plockade vi med oss morbror W hem på lunch, eftersom vi var hundvakter över helgen och inte ville lämna farmors labradortik Mimmi hemma själv så länge. Katterna har hållit sig på övervåningen och surat hela helgen.

H har varit hur glad som helst över att ha hunden på besök. Hunden är inte fullt lika entusiastisk, eftersom det är en ganska omild behandling hon får utstå. Plus att hon är en riktig attention junkie och är så sotis på H. När hon inte ens fått vara i fred på sin filt som vi lagt i ett hörn har hon visat framtänderna. Den signalen har dock lilleman inte förstått, så vi har fått lyfta bort honom mest hela tiden.

I förmiddags var vi ute i finvädret och söndagsspatserade med barnvagn och labrador och kände oss som en typisk barnfamilj (på ett bra sätt). Efter lunch var vi ute i trädgården och lekte lite också.

På kvällen åt vi söndagsmiddag på Bockholmen med B:s familj. Ett fantastiskt trevligt koncept med trerätters som serveras som en riktig söndagsmiddag, på rustika serveringsfat där alla vid bordet får slåss om godsakerna. Precis som hemma, fast ingen behöver laga mat eller diska. Idag var det bröd, chark, oliver och kronärtskockssallad med ost till förrätt, som följdes av kyckling med potatispuré, bakade palsternackor, champinjoner och en brunsås med smak av rosmarin, och sedan kröntes middagen av en créme brulée. H var trött, men hanterbar. Föga överraskande petade han mest i maten. Tills brûléen dukades fram, för då satt han och sträckte fram sin sked för påfyllning mest hela tiden.

Nä, nu blir det krama kudden, för imorgon måste jag vara tidigt på jobbet så att jag hinner jobba lite före hämtning och veckohandling. Vi  har fått till en planering för den närmsta framtiden, innebärande att jag hämtar på måndagar och onsdagar. Det öppnar upp för motionssim för mig på tisdag och torsdag morgon, så att jag kan kompensera en senare jobbstart med att stanna lite längre på kvällen de dagarna. B lämnar alla dagar (jag gör det bara vid behov) och hämtar på tisdag och torsdag. Fredagshämtning turas vi om med.

Måndagar blir ny matplanerings- och handlingsdag för mig. På måndagsförmiddagen kommer mejlet med veckans erbjudanden från Coop, så jag kan väga in det, och göra planeringen på jobbet (hey, jag är min egen chef, jag får det!) och sedan handla direkt efter hämtning. Coop ligger precis vid förskolan.