Middagsmisären

Middagsmisären

Tjoho, två dagar av fem avklarade, och jag är redan slut som artist.

Igår lämnade jag avkomman på förskolan på morgonen, damp in på kontoret mitt på förmiddagen och jobbade fram till 17, då jag skyndade hem för att avnjuta familjemiddag klockan 19. Det har tidigare varit den magiska gränsen — senare än så har barnet förvandlats till en mogwai som matats efter midnatt. Middagen stod på bordet bara några minuter efter sjuslaget, men till ingen nytta. Telningen smakade inte ens på maten, krisade och grät över att han inte fick mer ketchup och senap på sin ugnsbakade falukorv (brukar vara en stor favorit annars) efter tredje gången vi fyllt på utan att han ätit något, att han inte fick dricka ur min nyöppnade Loka-flaska utan att jag höll en stöttande hand. Och så vidare, och så vidare… Bara att natta.

Inatt/imorse vaknade han och propsade på att amma tre gånger, varav den tredje efter att min klocka ringt och jag hade bråttom iväg. Men hade såklart inte hjärta att lämna ett panikskrikande barn med sin förkylda och vresiga far. Så jag var sen till jobbet igen imorse. Hämtningsdag, så jobbet blev 10-15. När ska jag hinna ta igen all denna tid? Det jobbiga nu är att det inte går att få någon kompensation för den arbetstid jag förlorar vid hämtning och lämning, eftersom jag inte kan ta ut föräldraledighet när det inte är vård av barn, utan snarare pendlingen i kombination med förskoletiderna, som gör att arbetsdagarna minimeras. Så jag måste hinna göra ett heltidsjobb på halvtid, annars går jag bankrutt!

Så iväg från jobbet mitt på eftermiddagen, svimma lite av trötthet på bussen, promenera till förskolan, hämta unge, handla mat, promenera hem. Trots enormt snabblagad mat (kryddpanerad torsk, bulgur samt tzatziki vi hade kvar från söndagens souvlaki) och middag redan 18.30 blev det samma visa igen. Han krisade ur redan över att pappan försökte sätta honom i stolen (som han inte kommer upp själv i), fortsatte krisa när vi plockade bort babyinsatsen på stolen så att han kunde klättra upp själv (han tycker det är obehagligt att sitta i stolen utan den skyddande bygeln). Stod sedan och illtjöt och klängde på mig medan jag åt min mat. Sin egen mat hade han inte ens kollat åt. Idag kände jag att ”Nej, nu får det vara nog! Han måste lära sig att respektera att jag sitter och äter och att han får vänta med att komma upp i famnen.”

Jag fick i mig maten, men inte är det harmoniskt direkt, att behöva skyffla i sig maten med någon som skriker hål i huvudet på en. Sedan tog jag upp honom i soffan och kramades, och då var han så trött att ögonen gick i kors. Stackars lille snutt, det hade visst varit en lång dag för honom idag!

Nu återstår nog bara att ge upp det här med att äta middag tillsammans. H är alltid tokhungrig direkt efter förskolan, och äter en massa till mellis. Idag blev det en banan på affären, och en grötklämmis och en yoghurtbägare när vi kom hem. Strax innan middag förvisso, men vis av igår tänkte jag att det var bättre att han fick äta så mycket han ville innan, än att han kanske ändå skulle krisa vid middagen och få somna hungrig. För att inte tala om hur mycket han skulle gråta och skrika i väntan på maten…

Så det får bli en egen enklare middag till honom framöver (hur i allsindar ska en få ihop något hyfsat nyttigt och balanserat på en mikrosekund efter förskolan samtidigt som en planerar för en middag för oss vuxna nästan direkt efter?), och sedan sömn direkt. Trist för den av oss som inte hämtar att inte ens hinna träffa honom på vardagskvällarna också. Men det går ju inte att ha en situation där han inte bara vägrar äta middag, utan dessutom skriker bort all vår matro också.

Imorgon blir det varken hämta eller lämna, så då kanske jag hinner få undan lite på jobbet. Men kanske inte ens hinner se barnet. Sjukt otillräcklig känner jag mig.

 

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *