Dagens läsning

Dagens läsning

Det här inlägget, ”Modernismens spädbarn”, på Förskolemammans blogg, fångade verkligen min uppmärksamhet idag.

Det sammanfattade så mycket av det som min magkänsla sagt mig under min första tid som förälder. Jag har ammat länge och fritt, för det har varit ett behov mitt barn har haft, inte bara för näringsintag men även för tröst, trygghet, kärlek. Jag har samsovit med mitt barn alla gånger han verkat behöva det, för att jag inte kan stå ut med tanken på skräcken i att vara liten och ensam i nattens mörker. Jag hade väntat med inskolning på förskolan om han inte hade verkat så redo, för att jag verkligen vill vara där för mitt barn när han behöver det.

Sedan är jag ständigt förvånad, och lite irriterad, på min svärmor. Som dels berättar om bebisar som togs ifrån sina mödrar på BB, och bara togs in på salen för schemalagd amning. Om en mor och far som förstörde hennes amning av första barnet genom att insistera på att barnet skulle vägas före och efter matning för att vara säker på att mjölken räckte. För att i nästa andetag tjata om att det verkligen är dags att sluta amma (det har hon tyckt sedan H var 9-10 månader), med himlande ögon säga till bekanta att H är ett sånt där modeeernt barn, som sover med sina föräldrar, och tjata om att han borde få ett eget rum.

Varför vill de som mer eller mindre tvingades in i den ”kalla” barnuppfostran som var norm förr så desperat klanka ner på nya tiders mer nära och anknytningsbaserade föräldraskap? När de själva led av att behöva blunda för sina barns behov?  Jag förstår det inte.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *