Sämsta dagen någonsin med H

Sämsta dagen någonsin med H

Jag var på vårdcentralen med H i fredags eftermiddag. Då hade febern redan sjunkit lite, och han hade börjat snora.

Rosslet i bröstet satt just i bröstet och inte nere i lungorna. Öronen såg bra ut, men halsen var röd. Streptokocktest: negativt. Domen: Förkylningsvirus. Igen.

Vi fick ytterligare medicin. Mer slem behövde han då rakt inte, tyckte doktorn, så vi skulle inte ge slemlösande, utan luftrörsvidgande. Fick recept på Ventolin. Har inte behövt använda det ännu.

Idag har han VRÅLAT. Nästan oavbrutet från att han vaknade, förutom en stunds sömn på eftermiddagen. Han är så arg, så arg, och vill inte kramas eller tröstas. Slänger sig på golvet och sparkar och skriker, slåss och rivs. Tutte kan hjälpa några minuter, men sedan vrålar han igen. Vill upp i famnen, ålar genast ner, vrålar och vill upp igen.

Öronen såg ju okej ut hos doktorn i fredags, och han har inte givit några tecken om att de skulle göra ont. Nästan ingen feber, men vill inte äta och knappt dricka.

Den enda förklaringen vi kan komma på är att han är täppt i näsan. Han måste nämligen släppa taget och andas genom munnen när han ammar. Kanske är han panikslagen, för han har nog aldrig varit helt täppt förut? Vi försökte, efter att ha sprayat, droppat och mistat med alla barnanpassade produkter för näsan vi hade hemma, med Näsfridan vi köpte innan han föddes men aldrig behövt använda. Han var inte direkt samarbetsvillig, så det lyckades kanske inte helt. Vi fick ut lite snor, men ungen var lika arg fortfarande. Vi har tvingat i honom Pinex två gånger också, men det verkar inte ha gjort någon större skillnad.

Det är inte lite gnäll han haft för sig, utan verkligen vrålskrik. Han har aldrig i hela sitt liv skrikit och gråtit så mycket på en dag som han har gjort idag. Inget vi gör hjälper, Men plötsligt kan allt oförklarligt vara okej en stund. Tills det blir dåligt igen, lika oförklarligt.

Ett tag på kvällen var han till exempel nöjd med att äta en bit bröd (läs: gnaga av smöret), och visade intresse när jag plockade fram en burk yoghurt. Men när jag öppnade den och erbjöd honom lite på en sked bröt helvetet lös. Han ylade och kastade sig fram och tillbaka i stolen i ren och skär panik. Och slutade inte skrika vad vi än gjorde.

Vi har pendlat mellan oro, utmattning och irritation. Oro för att det ska vara något fel på honom, att han har ont någonstans. Utmattning för att det är slitsamt att höra vrålskrik non-stop utan att kunna göra något. Irritation för att incidenter som den ovan får det att kännas som att han faktiskt väljer att vråla, att det är humöryttringar, och inte smärta.

Så vi har gjort absolut ingenting idag. Bara försökt få ett slut på vrålandet, och när vi inte lyckats med det, stå ut med det utan att slänga ut vare sig barnet, varandra eller oss själva i närmsta snödriva.

Det bara måste vara bättre imorgon. Annars kommer nog någon att hamna i snödrivan.

2 thoughts on “Sämsta dagen någonsin med H

  1. Men å stackars, stackars! Fungerar det att distrahera med att typ gå ut och gå, gå, gå? Eller dra lite i pulka? När våra ungar är på apkasst humör brukar vi göra oss små halvonödiga ärenden, typ gå och köpa mjölk, gå och mata ankor, gå och kolla på en byggarbetsplats… Det blir lite avbrott – och det som annars bara är ett sjukt jobbigt aber med påklädning av tusen lager vinterkläder, kan till och med det kännas som ett lyxigt avbrott i gnälleländet…

    1. Hej! Tack och lov är han mer sig själv idag. Det måste ha varit nästäppan som han fick panik. Och vi borde nog ha gjort som du föreslår, för när jag tänker tillbaka på gårdagen så slutade han skrika när det hände något spännande, som att plogbilen körde förbi. Om (när) han blir hysterisk igen så testar jag att gå ut med honom. Stort tack för stödet!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *