Nu är den här…

Nu är den här…

… och j-ä-v-l-a-r-s vad enorm den är!

image

Min inre bild av 140 x 80 x 60 var inte helt överensstämmande med verkligheten, får jag medge. Jag har uppenbarligen vissa brister i min spatiala uppfattningsförmåga. I mitt huvud var den nog 25-30 % mindre än vad jag upplever den vara i verkligheten. (Och den ser mycket mindre ut på bild!) Vi bad farmor komma över och passa lilleman en stund, och brände iväg med motorvägskryssarkombin a.k.a. ”Gubbis”* till Bukowskis utlämningsplats för nätauktioner i Hägersten. Det var på det berömda, men liggandes och med baksätet nerfällt gick kistan in i bakluckan. Efter lite bänglande.

Men den är SÅ fin! Lite sprucken här, lite skavd där. Med bruksslitage, senare reparerad och kompletterad, som annonsen säger. Men så får det väl vara med något som använts och älskats i ett par, tre hundra år?

Jag är så stolt över att ha en liten bit historia i min hall, som kommer att rymma såväl pappers- och glasåtervinningspåsar som åkpåsar, sittdynor, suffletter, skötväskor och allt annat barn- och barnvagnsrelaterat bös som annars ligger utspritt i hallen. Vad har den inrymt tidigare, månntro?

Sa jag att jag betalade 800 spänn för den? Visst att det blev en tusenlapp till med transport från Göteborg till Stockholm, slagavgift och köparprovision, men det är fortfarande billigare än de flesta moderna, massproducerade byråerna av spånskiva och fanér som skulle ha varit alternativ hallförvaring. Istället har jag ett stycke handtillverkad historia av massiv ek och med grova handsmidda beslag.

Jag har helt klart fått blodad tand för nätauktioner. I processen har jag också lärt mig vad en läddika och ett kistebrev är, och något om dessas historia. Ekonomiskt, miljövänligt, allmänbildande, vackert och bidragande till att bevara ett stycke historia/kultur/hantverk. Jag vill aldrig mer köpa nytt till hemmet!

Jag är förresten förvånad över att en så stor del av köparna som hämtade ut auktionsfynd var 70-plussare. Inte över att de köper på nätauktion per se, jag vet att dagens seniorer har hunnit bli rätt hemmastadda i IT-samhället, utan att de i så stor utsträckning köper föremål till hemmet. Min fördom har varit att en i den åldern liksom har samlat färdigt, och snarare gör sig av med saker. Men så verkar det inte vara. Å andra sidan är det väl i den åldern en säljer villan och flyttar till lägenhet, så det kan ju förklara saken.

*Motorvägskryssarkombin är vad jag i bloggen kallar vår (B:s) bil. Hemma kallar vi den Gubbis. Eller Storgubbis från början. Historien bakom detta namn är följande. När jag och B träffades hade han en liten tvåsitsig sportbil av penisförlängartyp. Den var också ganska ”långnosad”, med kupén långt bak. En av B:s lite fyndigare vänner utbrast en gång att det var som att man satt som två kulor bakom… Ja, ni fattar. Bilen hette sedan ”Kukis”. När B till slut efter många påtryckningar och med drömmar om mer komfort och större vininköp på våra Europaresor bytte in Kukis mot en stor dieselkombi förklarades han genast vara gubbe, och bilen hette således Gubbis. Originalgubbis byttes ut mot en ännu större modell året efter, som inledningsvis hette Storgubbis, men nuförtiden mest bara är Gubbis.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *