Frånvarande

Frånvarande

Plötsligt har flera dagar gått utan att jag skrivit här. Tiden och orken tryter, när lillen är så fortsatt mammig att jag knappt får vara ifred en sekund.

Jag är inte gravid. Tog ett test på nyårsaftons morgon för att vara säker, men rutan sa klart och tydligt ”Inte gravid”. Det trodde jag ju inte heller, men lite besviken blev jag ändå. Och samtidigt lättad.

Å ena sidan längtar jag efter att vara gravid igen. Längtar efter att få vara med om en till förlossning. Längtar efter att få vara i den där lilla bubblan med en ny bebis (även om jag fattar att det inte är lika fridfullt med ett storasyskon hemma). Tidsmässigt vore det bra med ett till barn så snart som möjligt. Klockan tickar…

Å andra sidan är jag rätt nere nu, både fysiskt och psykiskt. Ingenting har hänt med mina ambitioner för ett sundare liv med lite mindre övervikt, och någon sorts grundkondition och styrka. Jag har haft fullt sjå med att hålla näsan ovanför vattenytan alltsedan H föddes, och har inte kunnat prioritera en satsning på min egen hälsa. Tanken var ju att jag skulle få tid till det nu när han börjat på förskolan. Så ur det perspektivet blev jag lättad. Kanske en hälsosatsning under våren och en bebis i början av 2017 skulle vara bättre ändå? (Inte för att jag tar det för givet att vi ens kan få ett till barn.)

Så det var rätt kluvna känslor. Nu är mensen 10 dagar sen. Men det är väl som jag hade på känn att den plötsliga nästintill helamningen i början av december förmodligen sköt upp eller helt undanröjde månadens ägglossning, så det vete tusan hur cykeln blir nu.

Vi åkte hem från min mamma i onsdags, jag och H. Det blev en stökig tågresa som bestod av 50 % busig H som försökte klättra över till sätet bakom genom att kliva upp i fönstret alternativt peta personen på sätet framför i huvudet, och 50 % trött och gnällig H som blev arg när han inte fick göra det tidigare nämnda, och vägrade sova fast han var trött. 100 % skamsen mamma som kände sig som världens sämsta förälder där hon satt och sa ”Sssch! Nej! Sluta! Tyst! Nej, snälla! Sov nu! Snälla du! Sssch!” hela resan igenom.

Nyårsafton spenderades traditionenligt hos svärmor, med bubbel och hummer, smällkarameller och mjölleken, som jag förlorade för andra året i rad. Den går alltså ut på att svärmor ”bakar” en mjölkaka (alltså pressar mjöl i en kakform och lägger upp på en bricka), och lägger en guldring mitt på. Sedan ska alla i tur och ordning karva av en bit av kakan. Den som gör så att kakan rasar måste plocka upp ringen från fatet med munnen. Om svärmor känner sig elak öser hon omkring mjölet så att en måste leta efter ringen med munnen också. Det gjorde hon tack och lov inte i år.

image

Nyårsdagen och idag har vi bara slappat hemma. H är så mammig att jag inte ens får gå på toaletten ifred, och så svartsjuk att han kommer springande och knuffar bort sin pappa om han kramar mig. Konstigt nog struntar han nästan helt i mig när det finns andra som bryr sig om honom, som hemma hos svärmor eller mamma. Då är det bara vid läggdags han är mammig.

Han ammar fortfarande ganska mycket, och jag börjar misströsta om att vi kommer kunna få till ett harmoniskt och ömsesidigt amningsslut. Jag vill så gärna sluta snart, men vill verkligen inte bara ta det ifrån honom nu när han är så extremt förtjust i att amma. Varför envisades jag så med att jag skulle amma i minst ett år? Vid 8-10 månader hade jag lätt kunnat sluta, för då var han helt ointresserad dagtid, och ville bara snutta för att somna på kvällen. Eller, nej, jag är nöjd med att ha ammat över ettårsgränsen ändå. Men nu är han snart ettochetthalvt, och jag ser inget sluuut…

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *