Världens sämsta kombination

Världens sämsta kombination

Mamman håller på att hosta sönder sig själv. Barnet är mammigt, gnälligt, klängigt och krävande.

Ingen har sovit särskilt mycket i natt. Barnet vill att mamman ska ligga på rygg, och ha frekvent tillgång till mjölkbaren. Mamman hostar av att ligga på rygg, och orkar inte andas med barnet på bröstkorgen. Så de har brottats hela natten, mamman känner sig kvävd (och lite döende) och barnet känner sig avvisat och kränkt.

Vid halv åtta var barnet klarvaket i sin misär. Pappan är inte vatten värd just nu, så det var bara för mamman att dra upp sin rosslande uppenbarelse ur sängen. Lade sig (efter att ha serverat barnet banan och saffransbulle till frukost) i soffan och försökte vila så gott det gick, medan barnet A) klängde på mamman och gnydde/gnällde/grät, eller B) rev i och klättrade på saker som han inte får riva i eller klättra på.

Pappan kom till slut upp och serverade barnet lite yoghurt och lade honom att sova middag. Under stora protester, förstås. Men det hörde mamman inte mycket av, för då hade hon tuppat av i soffan.

Föräldraskap och julstämning i toppklass på vår gata.

Sjuka…

Sjuka…

Här är vi sjuka. Fortfarande. Eller igen. Vem vet, egentligen?

B mår bra och är på jobbet. Jag skulle ha varit ledig med H oavsett, men hade snarare tänkt julhandla än ligga i soffan och hosta lungorna ut-och-in.

H hostar också, och har varit gnällig och snorig i ett par dagar. Vi gick till och med till VC imorse för att kolla upp hans hosta. Ena lungan lät inte helt bra, och han var röd i öronen. Men sänkan var normal och temperaturen likaså, så vi skulle avvakta och se hur han mår efter helgen. Fick recept på en astmamedicin som skulle verka luftrörsvidgande om han skulle få det ännu tyngre att andas.

Mina lungor rosslar, pyser och väser. Suck och pust, ska det aldrig ta slut?

Men vi är vid ganska gott mod ändå. Jag har köttbullar i tomatsås som puttrar på spisen, och B kommer snart hem. När H har somnat ska vi dricka glögg, äta pepparkaka med Saint Agur och kolla de två sista avsnitten av Bron. Det är ju ändå fredag.

image

Nä, nu måste jag engagera mig i den lilla mammagrisen igen! Jag är snart tillbaka, hoppas jag…

 

Jobbharmoni och barnkaos

Jobbharmoni och barnkaos

Det är så vansinnigt skönt att med gott samvete kunna lämna en eller annan sak ogjord på kontoret. – ”Äh, det där kan jag ta imorrn!” För att det nu finns ett imorgon på jobbet nästan alla dagar.

Jobbstressen bara rinner av mig, och jag räknar med att ha tagit mig igenom till och med ett par rediga surdegar – som har legat och jäst på skrivbordet ett bra tag – innan det är dags att ta jul. Så skönt.

Hemma: inte lika harmoniskt. Barnet är mammigt. Klänger. Gråter. Ammar. Han är fortfarande glad på föris, men så fort jag finns i närheten så är allt bara elände så länge inte jag ligger i soffan eller sängen med brösten i vädret. Fri mjölkbar ska det vara!

Nog för att jag ville amma länge (ish), men att ha en snart 16 månaders som är helt besatt av tutte var inte riktigt det jag tänkt mig. Kallt är det också, och svårt att hitta en långärmad tröja där jag kan få fram båda brösten upptill är inte det lättaste. Han måste nämligen ABSOLUT ha tillgång till båda två, samtidigt. Annars: böl, pekande och tjat om ”duh! duh! DUH!” i allmer uppskruvat tonläge.

Idag började han störtböla när de plockade upp mig efter jobbet. Satt i sin bilstol och tjöt och tjöt och bara slog undan mina händer när jag ville trösta, klappa, smeka. – ”Jaha, nu hatar han mig!” *SNYFT*

Vi plockade upp pizza. För att ingen orkade fixa något annat. Han åt glatt en stund. Sedan tjöt han. Och tjöt. Sprang direkt fram till mig och ville upp, när vi släppte honom ur hans stol. Upp i knät för att slita i mina kläder. Mer tjut när jag hade fräckheten att vilja äta upp min mat istället för att hiva fram boobsen.

Tog en evighet att söva, för han vill inte sluta snutta. Jag är trött. Dagens förkylning har bjudit på rethosta med känslan av att ha ett katthår på tvären i svalget.

En helg själv på hotell, det skulle jag behöva! Ta långa varma duschar, ligga i badrock under hotellakan och titta på teve. Sova. Helt utan störningar.

Vecka två som förskolefamilj

Vecka två som förskolefamilj

Ja, då är vi igång på riktigt med den nya fasen i vårt familjeliv – förskolefasen. Vi är inte längre oh-så-speciella-förstagångsföräldrar (i våra huvuden, alltså) med en bebis hemma, utan en helt vanlig barnfamilj som ska jonglera hämtningar och lämningar, och förhoppningsvis kunna jobba lite mellan vabb-perioderna.

Vi har inget att skylla på längre. Inget ”Ja, du förstår jag jobbar ju bara H-A-L-V-T-I-D just nu, för vi har en B-E-B-I-S hemma…”. Från och med nu ska vi fungera som alla andra, utan ursäkter. Förskolepest möjligen undantaget.

Apropå den så är den en gift som bara keeps on giving – idag bjöd den på komatrötthet och ont som f-n i bihålorna, så att pannbenet höll på att gå i kras varje gång jag hostade till. Vilket jag inte har någon kraft kvar till, så det blir bara små ynkliga torrhostningar. På vägen hem från jobbet hade jag en liten känsla av ont i ryggen när jag andades djupt. Varför inte en vända ner i lungorna också? Skitvirus!

Men barnet mår bra och stortrivs på förskolan. Det blir andra veckan som han går heldagar nu. Idag hade han varit lite gnällig vid vilan, men det är snarare undantaget som bekräftar regeln. Personalen kommenterar nästan varje dag vilken glad unge han är. Hemma var han glad hela kvällen ikväll också, så fort han fått amma i alla fall.

Min medkrigare tycks ha stupat i strid ikväll, a.k.a. somnat under nattning, så jag får roa mig på egen hand. Ska nog avnjuta lite högkvalitativ egentid med att plocka i ordning köket och byta ut ett par trasiga adventsstjärnor.

God natt, och sov gott!

Seg helg

Seg helg

Här har vi inte gjort många knop i helgen, inte. Sjukdomen har vägrat att helt släppa taget om oss. B har haft ont i bihålorna och jag har varit utmattad. Barnet har varit friskt, men sjukt mammigt och bara velat amma, amma och amma. Inatt ville jag bara rymma, när han för tredje gången på lika många timmar väckte mig och slet i mina kläder. Jag ville inte alls ligga på rygg med 12 kilo barn ovanpå min bröstkorg, jag var hostig och lätt illamående och helt uttorkad. Knappt en minut har jag fått för mig själv, varken natt eller dag,

I fredags samlades hela familjen på eftermiddagen för att avnjuta vårt första luciafirande på förskolan. Jag och B tänkte anlända en kvart i förväg, för att hinna in med kläder till barnet. Jag kom dit först och kunde genast konstatera att det var som jag trott – vi skulle ha lämnat lussekläderna på morgonen, stod det på en stor affisch på anslagstavlan. Inifrån avdelningen hörde jag ljudet av personal som krånglade på små barn särkar, tomteluvor och luciakronor. Och vår lilleman som inte hade några kläder! De hade B i bilen, och han dröjde och dröjde och dröjde. När han väl dök upp med några minuter till godo fräste jag att han kunde gå in själv med hundhuvudet och ordna pojkens kläder. Kunde han inte ens läsa enkla instruktioner?

Det hela skulle sedan avhållas utomhus, med barnen stående uppe på en låg trappa och åskådarna på gräsmattan runtomkring. Det gick inte att se någonting överhuvudtaget om en inte stod på första raden, så den bästa bilden jag fick var denna, på en liten tomte som först inte gärna vill gå ut, utan håller sig i dörrposten.

Version 2

Sedan stod vi och försökte kika igenom trängseln. De lite större barnen sjöng, och de små satt mest och var söta. Drygt hälften av alla barnen var tomtar, resten lucior och sedan var det tre-fyra pepparkaksgubbar, ett par tärnor och en ensam stjärngosse. Jag vet inte om det var ilskeutbrottet och stressen över de glömda tomtekläderna, eller om jag på riktigt blivit sådan, men jag storgrät hela sången igenom över hur fantastiskt söta de var, och tänk vad de måste ha tränat på att sjunga så fint, småttingarna!

I och med förkylningen har varken jag eller B något lukt- eller smaksinne att tala om för tillfället, så allt helgnöje i form av god mat och dryck gick bort denna helg. Fredagens mat fick bli kebabtallrik i köpcentret. Vi drack lite glögg och åt pepparkakor med Saint Agur efter att barnet somnat, medan vi kollade på Bron. Vi var som vanligt sist i landet med att upptäcka denna serie, men nu har vi tagit oss igenom de två första säsongerna (som finns på Netflix), och håller på att kolla på säsong tre, som finns på SVT Play fram till månadens slut. Mitt i fredagskvällens avsnitt vaknade H och ville inte somna om, så han fick sitta med oss tills det var slut och sedan gick vi alla upp och sov.

Lördagen blev mer av samma. Vi mikrade fläskpannkaka från i torsdags till lunch, och lagade korv stroganoff till middag, på en falukorv som gick ut häromdagen. Glögg, pepparkaka och Bron när barnet somnat. I säng vid midnatt, då barnet även vaknade och ville sova med oss. Åh, glamouren!

Men något av vikt har i alla fall hänt. H har knäckt skedkoden! Sort of… Han kan i alla fall stoppa in skeden i munnen utan att först vända den upp och ner. Det här med att skopa upp mat på den är inte helt klockrent ännu. Men han åt en yoghurt själv till frukosten igår!

IMG_5662 IMG_5657

Brödet däremot, har han kommit på, kan en ju äta bara från smörsidan…

Nu ska vi dra iväg och handla lite. Eller ja, jag lär väl amma först…

En väldigt mammig liten kille.

En väldigt mammig liten kille.

H är enormt mammig just nu. Förmodligen hör det samman med att han började amma så mycket igen när han var sjuk. Nu vill han inte släppa mig utom synhåll. Det går bra att vara på dagis hela dagen. Men sedan… Jag får inte lämna hans synfält, och hans pappa får absolut inte lyfta upp honom.

Min ork tryter verkligen just nu, och jag klarar inte av att sköta nattningen. H får amma nere i soffan efter middagen, sedan får B ta upp honom och duscha, byta om till pyjamas och natta.

Varje kväll när pappan lyfter upp honom och bär iväg honom, och jag vinkar och säger godnatt, börjar han tjuta och yla i högan sky. Detta fortsätter sedan hela duschen och ombytet igenom. Sedan somnar han i och för sig snabbt, även om det blir några omtag eftersom han vaknar när han läggs ner i sin egen säng.

Och självklart drar mammasamvetet igång när jag hör honom tjuta och ropa ”mamamammama” mellan tårarna. Men han har fått ligga vid bröstet tills han själv fått nog precis innan, och han har sin pappa hos sig, som tagit del av omvårdnaden av honom på i stort sett samma villkor som jag ända från start. Inte kan det väl vara så illa?

Helt ärligt hade jag inte väntat mig att han skulle ha så starkt mammiga perioder, eftersom vi båda delat på föräldraledigheten nästan från början. Jag känner mig lite kvävd av hans plåstrighet, och B undrar vad tusan han gjort för fel. Och visst, jag har tuttarna, men han är ändå till hälften ersättningsuppfödd, så jag trodde inte att de skulle göra SÅ stor skillnad.

Vi har hela tiden kört med att alltid trösta snabbt när H är ledsen, och aldrig använt några skrikmetoder eller liknande. Men att jag inte svarar på hans skrik när han har pappan där kan väl ändå inte vara skadligt? Annars skulle jag väl bara bekräfta att pappan inte riktigt duger ändå? Känner mig lite rådvill.

En stor del av ledsenheten kommer nog också av att han är väldigt trött, eftersom klockan ofta hinner bli runt 20 innan middagen är färdigäten. Men jobbigt är det i vilket fall som helst.