Saknar min bebis

Saknar min bebis

Han börjar bli så stor nu, min lille skrutt. Kärleken till honom bara växer och växer i takt med att han själv gör det.

image
H i ettårsåldern. Glad, busig och med en rejäl portion egen vilja.

Men jag känner samtidigt en saknad. En liten sorg. Den där lilla bebisen som var han finns inte mer. Jag får inte ihop det i mitt huvud att det är samma lilla person det rör sig om. Det finns liksom ingen likhet.

image
Bebis-H, 0-2 månader, mest ett litet paket, men ack så ljuvlig.

En stor del av min bebislängtan tror jag inte ens är en längtan efter en ny bebis, utan längtan efter H som han var då.

Tänk om en kunde få behålla en version av sitt barn från varje ålder! Ungefär tre olika H skulle jag vilja ha i nuläget; den kavata lilla killen av idag som springer runt och ”kan själv” (i sinnet om än ej i praktiken), den lilla parveln på sex, åtta månader som börjar bli medveten på riktigt, men fortfarande är ganska stationär, och det där lilla knorvande, mörkhåriga och mörkögda pyret som mest bara låg på min mage hela dagarna, doftade ljuvligt och pickade som en liten kyckling efter bröstet.

image
Mittemellan-H, 6-8 månader, glad och lättsam, lekfull och nyfiken.

Eller är det kanske helt sjukt att sakna bebisen som blivit ett barn? Jag gör det i alla fall, även om jag inte skulle vilja byta ut min nuvarande lilla smurf mot det lilla knytet heller….

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *