Taggad inför jobbdagen. NOT.

Taggad inför jobbdagen. NOT.

Jaha ja, då sitter en på bussen mot kontoret igen. Idag har jag till och med fuskat och tagit bussen till bussen. Det gör jag i princip aldrig annars, bara som sista veckan när jag var gravid med H. Och idag när jag har (tror jag) halsfluss och det regnar snöblandat och jag måste ha lite sjuknärvaro på kontoret.

Tidsmässigt går det ungefär på ett ut, eftersom jag måste åka tio minuter i fel riktning och sedan tillbaka igen för att kunna åka bussen hela vägen. Och fel riktning för mig är rätt riktning för alla andra, med trängsel och allmänt omak som följd. Nä, i vanliga fall är det klart bättre att få ett par kilometers promenad två gånger om dagen.

Och idag hade jag så klart planerat en riktig cirkusdag med fyra kundmöten, som skulle vara jobbigare att boka om än att bara avverka. Minutiös handhygien och inga handslag ska nog se till att jag inte smittar ner någon. Det gäller bara att hålla sig på benen.

Stackars lilleman, vad tufft han måste ha haft det! Jag har så ont i svalget att jag knappt kan prata, svälja eller hosta utan att det gör helt hysteriskt ont. Och då är jag ändå rätt motståndskraftig mit förkylningar och liknande – blir sällan sjuk, och när jag blir det brukar jag bara vara lite hängig och snorig ett par dagar, och sen är det bra. Men det här var verkligen inget kul.


 

Hemma igen, och så sjuka

Hemma igen, och så sjuka

Fy farao vad dåligt vi mår.

Vi kom hem till slut, jag och H. Tågresan gick bra, men vi fick ta oss hem kommunalt. Pappan var både bakis och förkyld och inte körbar.

På centralen var hissen trasig. Dragkedjan på min nya vinterkappa pajade, och vi fick vänta nästan 20 minuter på bussen som skulle ta oss sista biten hem. Men hem kom vi till slut.

Barnet febrigt och utmattat igen, och mamman med helvetessmärtor i svalget. Pojkstackaren har även fått ögon som vätskar och klibbar ihop. Imorgon blir det till att ringa vårdcentralen så snart de öppnar.

Vi gav honom till och med lite paracetamol för första gången i eftermiddags. Han spottade ut det mesta, men fick ändå i sig tillräckligt för att febern skulle gå ner och vi få se en glad och leende kille en liten stund. Nu sover han igen.

Själv måste jag masa mig iväg till jobbet imorgon, för jag har flera möten som jag inte kan avboka. Hoppas jag kan prata.

Ingen bra resa, det här

Ingen bra resa, det här

Barnet, som jag trodde var på bättringsvägen, blev sjukare igår eftermiddag, och än sjukare idag. Äter inte och dricker bara lite.

Dagens mat: en näve russin och ca en halv deciliter vispgrädde. Dagens dryck: kanske en och en halv deciliter vatten, en halv deciliter äppeljuice, några klunkar saft och några klunkar festis. Märk den tilltagande desperationen hos föräldern…

Han har helt ratat nästan all sin favoritmat: pannkakor, pizza, mer vispgrädde, kanelbullar. Återigen, desperationen… Jag tror att det var typ i måndags eller tisdags som han åt en ordentlig portion mat sist. Nu cirka tre dagar på nästan ingenting.

Och han gråter. Och gråter. Och gråter.  Sover mycket, för att sedan vakna och vara aktiv mellan 04 och 07. Varvid han står och pekar mot köket och säger ”nomnomnom”, för att sedan slå iväg allt som erbjuds, gråta, hälla vatten/mjölk över hela sig, gråta lite till. Busa runt medan mamman försöker sova, för att sedan vid 07.30, när mamman tänkt att det ändå är morgon och dags för frukost, bestämma sig för att manisk amning under halvsömn, på alltmer sinande bröst, i två och en halv timme, ändå var vad han behövde. Mina bröstvårtor var lila efteråt. Oh, the joys of motherhood!

Och som grädde på moset – gissa vem som har panikont i svalget och frossa? Nu har H sovit i princip non-stop sedan kl 16, med avbrott för middagsförsök och ett par omgångar tutte. Jag försöker ladda för en stökig natt. Vill bara sova själv.

Det är i vart fall positivt att H:s feber varit avsevärt lägre idag (enligt mina handflator), och just nu är hans panna sval mot mina febriga händer.

Eländes elände. Det blir till att ringa doktorn på måndag om barnet inte kvickar på sig. Kanske är det halsfluss? (Tack föris!)

Försöker hålla mig cool, men det går sådär. Tänker ”feber är inte farligt” (Men tänk om det är någon jättefarlig infektion då?) och ”små barn kan klara sig i veckor utan mat, bara de dricker” (Hur mycket måste han dricka?). Men mest tänker jag att en barnakut är det sista stället jag vill ta mitt sjuka barn till (medvetslöshet, stor blodförlust och liknande undantaget), så det blir till att avvakta till måndag, eftersom han trots allt dricker, är aktiv stundvis och febern inte är konstant hög. Men det är första gången min skrutt är sjuk på riktigt, och lite, lite grann ligger jag vaken nu bara för att höra honom andas.

Imorgon är vi hemma igen. Stackars mamma, som fick hem en hel sjukstuga med väldigt begränsad umgängesförmåga. Hoppas vi inte smittat henne, bara.

Momward bound

Momward bound

Vi är på väg till min mamma, jag och H. Sin vana trogen somnade han redan efter att vi passerat Sundbyberg. I babyskyddet denna gång, istället för sele.

H är fortfarande sjuk, men kan ju lika väl vara det hos mormor som hemma. Två timmars tågresa på förmiddagen brukar bli en perfekt middagsvila.

Jag testar att åka tåg med Buffalon och babyskyddet denna gång. Kramar ur de sista möjligheterna att använda babyskyddet innan det är helt urväxt. H skulle aldrig sitta stilla, och än mindre lägga sig och somna, på ett tågsäte. Ergobabyn har därför varit bra, för om han tvingas vara stilla somnar han snabbt av tågets rörelser. Men babyskyddet är ju ännu bättre, för då är jag helt fri att göra vad jag vill medan han sover.

image

Efter denna helg har alla mina tre barnvagnar varit med på en helg i Örebro med tåg tur och retur. Utan annan överdel än babyskyddet är Buffalon ändå hyfsat smidig att få med. På vintern är det skönt att ha med något terränggående, utifall att. I vart fall förra veckan var det snö i Örebro, även om jag tror det skulle bli blidväder denna helg. Åkpåsen från 7AM Enfant passar jättebra i Maxi-Cosis babyskydd, så vi är beredda på kyla också.

Igår hade H hög feber, och jag tog eftermiddagspasset hemma efter att ha varit en snabb vända på kontoret. Den lilla stackarn sov och halsov sig igenom hela eftermiddagen, liggande i min famn. Om jag försökte lägga ner honom och gå iväg vaknade han genast och grät med den ynkligaste, kraxigaste rösten. Jag fick i alla fall sett hela andra säsongen av Call the midwife. Snyft-tv och liten sjukling i famnen en hel eftermiddag. Rätt mysigt ändå.

Nu ska jag passa på att skicka ett par jobbmejl jag aldrig fick iväg igår.

Ha en fin fredag!

Första VAB:et för B

Första VAB:et för B

Det blev ingen förskola för H idag. B ringde i förmiddags och sa att H fick stanna hemma. Fortfarande ingen feber, eller… jo, 38 grader hade han haft på morgonen, så det är väl ett gränsfall. Men han hade varit hostig, gråtig och trött, så B beslutade att det fick bli VAB idag.

Jag måste ändå hem och lösa av honom i eftermiddag efter kl 16, men någon timme extra kan jag stanna på kontoret. B ska ut och roa sig ikväll, så det blir bara jag och lilleman hemma. Får försöka hitta på något mysigt att göra. Han lär väl redan ha tittat på ”I drömmarnas trädgård” större delen av dagen, så jag får hitta på något annat. Kanske köpa någon bok eller lite pysslig leksak på hemvägen. Om jag hinner. Det är fortfarande väldigt begränsat, det här med vad en kan hitta på med H. Klossar och Duplo har inte riktigt blivit intressant ännu, och inte heller att rita eller pyssla. Finmotoriken är inte riktigt på plats för sådana saker.

Eftersom B är borta blir det fiskbullar till middag, det gillar både jag och H. Med kokt potatis och rårivna morötter. Kanske mamman får sig något gott till kvällen, för det blir ju ändå ensamtid hemma efter att H har somnat. Och det händer inte ofta. En bok och lite choklad, kanske?

Deppigt och snuvigt och fullt upp

Deppigt och snuvigt och fullt upp

Vädret har blivit mildare igen, men jag är fortfarande nedstämd. PMS fortfarande, i kombination med att jag haft en hel del dåliga samveten att ta itu med på jobbet, har lite grann fått mig att tappa sugen på det mesta.

Den här veckan är H själv på förskolan mellan 9 och 15. Han är lite förkyld, vilket knappast är oväntat med hänsyn till den utbredda förekomsten av gröna snorsträngar under nosen på i princip varenda unge på avdelningen när H började förra veckan. Men han har (i vart fall hittills) inte haft någon feber, och är pigg, om än inte lika glad som vanligt. Det är lite gnälligt hemma, och han har sovit med oss nästan hela nätterna sedan i helgen. Även på föris har han varit lite småkinkig, framför allt vid vilan. Men det är ju inte att undra på, hostig och snorig som han är.

B har lämnat och hämtat hela veckan hittills, men idag är det min tur att hämta, liksom även imorgon. Så nu är jag på kontoret sedan nästan en timme tillbaka och försöker krama ur det mesta ur den korta arbetsdagen. Har lite smått panik över att jag måste öka upp faktureringen nu när det lilla tillskottet från Försäkringskassan slutar dyka upp nästa månad. Hua, vad jag känner mig stressad över att arbeta mig upp till en heltidslön igen. För det finns inte riktigt utrymme att faktiskt arbeta heltid.

Det här med att hämta på förskolan gör att jag max kan arbeta till 13.30 de här dagarna när han slutar 15. Så även om jag går upp vid 05 för att masa mig iväg kan jag maximalt få en arbetsdag om 6 timmar, inklusive lunch. Från nästa vecka kommer han att vara på förskolan till 16.30, och då kan jag få till 7,5 timmar på kontoret, inklusive lunch.

Det hänger på att B lämnar, för jag måste åka hemifrån strax före 06 för att hinna till jobbet till 07.30. Om jag skulle lämna och hämta skulle jag få en arbetsdag som sträckte sig ungefär mellan 10 och 15.

Så prio ett nu är att fixa körkortet, för då kan jag kapa pendlingstiden från tre timmar till en och en halv. Jag fetbommade uppkörningen när jag var höggravid med H, och har inte kört sedan dess. Hoppas lite kunskaper sitter kvar i alla fall. Problemet är att tiden för att övningsköra måste knapra på arbetstiden, och hur ska jag då kunna jobba in tillräckligt med pengar? Tandagnissel, stressmage och uppvaknanden mitt i natten med alla system rusande och varningslampor blinkande, är standard just nu.

Hemma bara fräser jag och B på varandra. Vi är i desperat behov av lite tid one-on-one. Bara en middag på tu man hand. Eller en brunch. Jag hade önskat mig brunch på Berns asiatiska till min födelsedag. Det är det absolut bästa jag vet. Men det var fullbokat, så det blev det inget med.

H är ju glad i sin farmor, och van att vara hos henne. Kanske kan vi rent av åka bort över natten någon gång framöver?

Håhå jaja, det här inlägget gör ingen glad. Sitter här och bölar och tycker synd om mig själv. Men jag har snart ett kundmöte, så jag ska försöka rycka upp mig själv och sätta på mig yrkesmasken.

Så sliten…

Så sliten…


Hej. Idag har det varit måndag. Jobbstress och PMS. Och iskyla.

IMG_5520

Här sitter jag i mörkret. På bussen och hemväg. Känner mig deprimerad. Årets första köld har alltid den effekten på mig. Jag avskyr kyla, och innan jag härdats är jag arg, ledsen och spänd som en fjäder. När det sammanfaller med PMS på väg att nå sin kulmen vill jag bara inte vara med längre.

Min kropp slutar fungera, och jag vill bara ligga inne under en filt och äta gräddbakelser. Och pizza. Någon sorts urtidsinstinkt inom mig vill bara äta fett och gå ner i dvala för att klara av kölden. Vilket är ungefär det sista jag egentligen behöver.

Gårdagen blev i alla fall lyckad. Jag gjorde smörgåstårta för första gången. Urusel matbloggare som jag är tog jag inte en endaste bild, men receptet och en proffsbild finns här. En kalasgod historia med fyllning av skinka, äpple, syltlök, salladslök, crème fraîche och färskost (med smak av vitlök och örter), ett täcke av grädde, kesella och mascarpone smaksatt med riven pepparrot, klädd i machesallad och toppad med parmaskinka, vanlig rökt skinka, gurka, tomat, pimientooliver, honungsmelon, jordgubbar och pinjenötter. Verkligen jättegod! Och min blev till och med snyggare än den på bilden, med tjockare salladslager och ett organiserat kaos på toppen.

Vi gjorde äppelrosor till dessert, ni vet från det där YouTube-receptet som gått runt i alla sociala medier under hösten. Det var inte riktigt lika lätt i verkligheten. Rosorna blev hyfsade, men det krävs nog lite träning.

H avslutade kalaset med att demonstrera en ny färdighet – han kan nu klättra upp på köksstolarna. Och således även bordet. Och när han kommer på att han kan knuffa stolarna – ALLA bänkytor, kökslådor och allmänna ajabaja-ställen i hela köket. Tror jag nämnt ordet upprustningskrig förut i detta sammanhang.

Nä, nu ska jag kliva av bussen, promenera hem och dra något gammalt över mig. Go’kväll!