Sjuk och mensig. Och bebissugen.

Sjuk och mensig. Och bebissugen.

Igår var jag så vansinnigt trött att hela dagen gick åt till att försöka hålla lilleman lugn och sysselsatt så jag kunde tjuvvila lite mellan varven.

Det fick sin dubbla förklaring idag. Vaknade med mens. Och en frusenhet som gick ända in i märgen. Några timmar in på arbetsdagen satt jag fortfarande och huttrade. Kom på att jag nog hade feber, eftersom huden i ansiktet samtidigt hettade som om jag bränt mig i solen. Nån sorts förkylning på toppen också. Grrreat. Som tur var inga möten inbokade, bara skrivbordsarbete idag.

När mensen återkom nio månader efter förlossningen hoppade den in i sin vanliga rytm om 28 dagar. Men de senaste månaderna har det plötsligt blivit 31 dagar. Tills denna månad, då dag 25 tydligen var det vinnande numret. Antar att det är amningen som stökar om lite i hormonerna, men trist är det att det inte går att förutsäga när den dyker upp.

Och lite, lite besviken blir jag också varje gång tant röd knackar på. Inte för att vi försöker få till ett syskon, direkt – herrejösses, de flesta månader skulle det ha varit ett mirakel av bibliska proportioner om det skulle ha blivit något! – men jag kan inte förneka att jag är lite bebissjuk nu.

Och inte vet jag varför jag har så bråttom heller, varför jag drömskt tittar på yttepyttepebisar på stan och på nätet istället för att bara njuta av den alldeles underbara lille pojke vi har.

Kanske för att jag snart blir 35, och om inte nu – kanske aldrig. Att inte få gå igenom graviditet, förlossning och spädbarnstid (åtminstone) en gång till, nu när en ”kan” det, och skulle kunna njuta av det på ett annat sätt. Att inte ge H syskon som han kan gå igenom livet med, och som finns kvar den dagen vi är borta. Det skulle vara en tragedi för mig.

Sen är jag ju så märkigt funtad och lyckligt lottad att jag mådde bättre än någonsin som gravid, och tyckte förlossningen var det häftigaste jag någonsin gjort. Så själva ”skaffandet” av ett barn till (och inte bara rumlandet i sänghalmen, hehe) är en sak jag sätter ett egenvärde i. Jag ser fram emot resan lika mycket som målet.

Och jag vill få revansch med amningen.

Inte för att det finns någon garanti för att något skulle bli lika bra eller bättre en andra gång. Men en kan ju hoppas.

Små yttepyttetår. Det första leendet. Någon som ligger som en liten groda på ens mage och sover. Hur kan en låta bli att längta?


 

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *