Trångboddhet. Eller när stereon får mer utrymme än barnet.

Trångboddhet. Eller när stereon får mer utrymme än barnet.

Idag är jag hemma med H, och dagen har varit halvtuff hittills. Egentligen är det inget som har hänt, förutom att det tog drygt en och en halv timme att få barnet att sova middag.

Men det går mig verkligen på nerverna när han inte vill sova middag. Efter att ha kämpat en bra stund med att få honom att somna i vagnen tappade jag humöret och sa argt ”Nej, men skit i det då! Här, gå och lek!” och ställde ner honom på köksgolvet. Han blev ledsen, och jag fick enormt dåligt samvete. Kramade om honom och sa förlåt.

Det är inte okej att bli arg på barnet för att han inte kan somna. Men jag var så frustrerad. Han var trött och jobbig. Jag behövde få lite tid att sätta mig ner och planera maten för veckan och dagens handling.

Trappgrinden har fortfarande inte kommit upp, för det behövdes en längre borr eller något. Så det går för närvarande inte att göra någonting när han är vaken, eftersom en måste bevaka så att han inte A) klättrar uppför trappan, eller B) tar sig in till pappans stereo och orsakar allmän ödeläggelse.

planritning

Så här bor vi. Nedervåningen innehåller de enda sällskapsytorna vi har. Övervåningen består bara av en smal hall, ett litet badrum och fyra sovrum. Ett större som vi har som familjesovrum, två halvstora där jag och B har varsitt arbetsrum, som också tjänstgör som gästrum, och ett litet som används som klädkammare, men ska bli H:s sovrum så småningom.

Området kök och den barntillåtna delen av vardagsrummet är där vi spenderar nästan all vaken tid. Att den ena delen av vardagsrummet är barnförbjuden beror på att B har ett visst hifi-intresse, och där står hans stereo, med en soffa som blockerar större delen av öppningen mot den barntillåtna delen. Den delen av vardagsrummet används nästan aldrig, utom när B är hemma själv eller har grabbkvällar och det sitts där och lyssnas på rockmusik. Stereon använder vi såklart, men vi sitter aldrig i den delen av vardagsrummet. Själv känner jag att det är så himla snett att en så stor del av våra redan små och trånga sällskapsytor står nästan oanvända bara för att ge plats för stereon. Men den ingick så att säga i köpet när jag flyttade in, och är inte öppen för diskussion. Det har B gjort väldigt tydligt.

Soff- och fåtöljbarriären fungerar alltså inte längre för att hålla H borta. All vaken tid går därför åt till att vakta stereon. Känns sådär.

Tidigare har det gått att ha öppet ut mot hallen. Det finns grind till källartrappan, och H har inte klättrat mer än ett par-tre steg i trappan mot övervåningen. Nu hinner man inte ens blinka innan han är halvvägs uppe, och klättra i trappan är det enda han gör när han släpps ut i hallen. Så det blir till att ha stängt. Och vakta stereon.

Till och med ett toalettbesök är ett problem igen. För återigen finns inget ställe där H kan lämnas obevakad i ett par minuter. Och jag blir så trött.

Annars hade nedervåningen varit rena drömmen att ha barn på. Det är en skjutdörr mellan vardagsrum och hall, alltså möjligheter att springa runt, runt, runt. Sådant brukar ju uppskattas av små människor. Men tänk om ett springande barn, eller ännu värre, ett barn på en liten tramptraktor eller liknande, åkte rakt in i pappas högtalare? När vi åker och hälsar på min mamma i hennes tvåa får det stackars barnet mer utrymme att röja runt på än i vårt hus, som är trångt, övermöblerat och fullt av trappor och barnförbjudna zoner.

Ibland drömmer jag om en nybyggd enplansvilla. Lättstädad och med stora öppna ytor. Samtidigt som jag älskar våra fönster med spröjs och gammalt glas, den uppvuxna trädgården, de gamla snickerierna och den knarrande trätrappan. Men småbarnsvänligt är det inte.

Efter dagens andra försök att natta i vagnen försökte jag med tutte i sängen. Och det gick äntligen vägen. Men vid det laget hade musten helt gått ut mig. Och lusten och orken likaså. Så jag satt mest och kände mig trött och uppgiven ända tills H vaknade igen efter en dryg timme. Vi hade kycklingbollar kvar från middagen igår, som med lite nystekt halloumi och en tomat- och ruccolasallad blev en utmärkt lunch för oss båda två. Minus salladen för H:s del då. Sallad och tomater är inte hans grej.

Nu ska jag försöka uppmana lite entusiasm och få ihop handlingslistan. Det blir lite pyssligare nu när H inte äter någon burkmat, utan också ska ha två portioner riktig mat om dagen, som han dessutom ska klara av att äta själv. Men det har gått över förväntan bra med de nya matrutinerna. Han äter och är glad, och vi behöver inte längre bråka vid måltiderna.

Nu jag ska planera middagar för tre, som helst ska räcka till lunch för tre också (om jag är på jobbet dagen efter) eller till två (om B jobbar, för han tar inte med sig matlåda). Det ska gå att äta med händerna OCH inte smaka apa som restlunch nästa dag. Och gärna vara vegetariskt eller fisk, som vi försöker äta mycket av på vardagarna. Hur ska jag få ihop detta?

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *