Bästishäng, förskoleplats och leklandspremiär

Bästishäng, förskoleplats och leklandspremiär

Redan sen lördagkväll, och ännu en liten bit kvar av helgen.

Vi har haft en fullspäckad fredag och lördag, med min bästis-syssling och H:s stora bryllingar på besök. De anlände efter lunch i fredags, en timme tidigare än planerat, och möttes av vårt hem i sedvanligt kaostillstånd. Tur att det var den sorts gäster som faktiskt inte bryr sig nämnvärt om dammråttor (eller i vårt fall en större sorts gnagare – dammkapybaror, kanske?) i hörnen och prylhögar lite varstans. Gäster som är familj, och är glada att träffas alldeles oavsett.

Vi tog en långpromenad till köpcentret, och shoppade lite ditt och datt, vartefter lillbryllingen på sju år stolt knuffade barnvagnen nästan hela vägen hem. De har aldrig träffats förr H, och hans bryllingar (den stora är femton, och halvannat huvud högre än sin mor helt plötsligt).

Och vilken kärlek mellan sjuåringen och ettåringen! H helt hypnotiserad av den stora killen som mer än gärna lekte med honom, och stora lilla L som genast växte i sin tillfälliga storebrorsroll.

Middagen gjordes enkel med hämtmat, och efter att barn och man lagts i säng satt jag och min älskade C och tjattrade och drack vin tills klockan slagit tre. Vi träffas så sällan, bosatta i olika delar av landet, och vardagarna fulla av jobb och familjeliv på varsitt håll. Det var tre år sedan sist, men när man varit vänner sedan lågstadieåldern (och har blodsband på det) kan samtalet alltid bara fortsätta. Vi känner varandra.

Sedan skedde ett smärre mirakel – barnet sov i egen säng till halv sju, och fortsatte sedan sova hos oss till kvart i tio. Helt otroligt och underbart, som att han kände på sig att mamman behövde lite extra vila denna natt och morgon.

Lördagen blev lugn, och vi tog en promenad till leklandet i närheten. Det var första besöket för oss och H, och det var kul! Det fanns bara ett litet hörn för småttingar, men H fick testa bollhav och jättelegoklossar. Sedan drog han runt i hela anläggningen på allt stadigare små ben. Han är så fin, mammas minigris!

I fredags kom också beskedet vi väntat på: H har fått förskoleplats från den 26:e. Och jag fick panik. NEJ, de får inte ta min lille! Han är inte redo! Eller… JAG är inte redo. Är den redan över, vår alldeles egna lilla tid tillsammans i livet? Gråter bara jag tänker på det. Vill-inte-vill-inte-vill-inte.

Men det får bli bra. Det måste det ju.

 

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *