Matvägran igen, då

Matvägran igen, då

Den senaste veckan har H ätit dåligt. Från att ha ätit nästan allt, bara han slapp bli matad, har han gått till att äta knappt något alls.

Idag fick han i sig det mesta av en skiva rågbröd, ett stekt ägg och en banan till frukost. Plus en slurk äppeljuice.

Men sedan? Tvärvägrade kött, potatis och tomat till lunch. Petade i sig lite pasta, några majskorn och typ en halv fiskpinne till middag. Åt en banan och några crostini däremellan, bara.

Igår åt han lite frukost, det mesta av riset men inte så mycket annat från en liten sushitallrik i köpcentrumet till lunch, och bara lite ugnsrostad potatis, men inget alls av laxen, till middag. En klämmis och den obligatoriska barnbananen i matvaruaffären (oj, vad han lärde sig den snabbt!) till mellanmål. Och större delen av min kanelbulle när vi fikade…

Kontentan av den senaste veckan är att frukt, smoothies, pasta, ris, bröd och potatis går bra. Kanske lite ägg och vissa utvalda grönsaker (gurka, majs, ärtor).  Men resten ratar han.

Pommes frites, våfflor och bullar kan han äta hur mycket som helst av. Men det försöker vi att hålla ifrån honom så gott det går… Fast oj, vad han är medveten om vad som är godsaker! Han satt och störttjöt när han såg bulldisken på kaféet igår, satte sedan i sig 3/4 av min bulle och började sedan gråta igen när bullen var slut, och peka mot disken.

Frustrationen från min sida är stor.  Först vägrar han bli matad, och sen vill han knappt äta något själv heller.

Min lillunge som åt nästan vuxenportioner av nyttig, hemlagad gröt för bara en dryg månad sedan äter nu nästan ingenting.

Han vill dock amma oftare när jag är hemma. Men det känns ju lite bakvänt vid 14,5 månaders ålder.

Vad gör man nu då? Låter honom leva på frukt, pasta och bröd?

Jag vill ju inte att han ska lära sig att han får vad han vill bara han struntar i att äta allt annat. Jag vill att han ska äta varierat och näringsriktigt.

Så trött på att det alltid är något som strular.

Om Halloween-firande

Om Halloween-firande

Jag har aldrig varit något större fan av Halloween, får jag väl erkänna. Jag har en viss läggning åt traditionalism, och det tar ett tag för mig att anamma nya tankar och företeelser. Jag går runt och gruffar ett tag och undrar varför saker inte kan få vara som de alltid har varit.

Om de (för mig) nya tankarna och företeelserna, efter att jag noga smakat på dem, vridit och vänt på dem, och noga övervägt dem, på det hela taget sedan verkar vettiga/logiska/bra/roliga/får någon att må bättre utan att det sker på bekostnad av någon annan/tillför något positivt så accepterar jag det. Försiktigt, till en början, för att sedan helt omfamna det nya. Jag är inte r i k t i g t  i slutfasen av detta (ännu) när det gäller Halloween, men jag har nog kommit till försiktig-acceptans-fasen.

Skälet till detta är ju uppenbart – jag har ett barn i mitt liv nu! Ett barn som förvisso är alldeles för litet för att deltaga i någon sorts Halloweenfirande ännu. Men han kommer att komma dit, han också, för ingenting tyder på att Halloween inte skulle vara här för att stanna. Och jag har fått en alldeles särskilt blödig punkt i hjärtat för förväntansfulla små barn. Man f å r bara inte göra dem besvikna när de står där med tindrande ögon, vad det än gäller!

Jag läste detta inlägg av norska bloggaren Thea Klingenberg, och grät en liten skvätt över att en mamma ska behöva be folk att vara snälla mot hennes femåring när han ska gå runt utklädd till tiger (eller kanske zombie, fast han inte vet vad det är) och fråga ”Knask eller knep?”. (Hur gulligt?!? Norska alltså…)

Så. Jag har laddat upp med godis (Haribos Halloween-påse med småpåsar, hygieniskt och bra) och är redo för alla små knattar som kan tänkas dyka upp i helgen. Kanske kan jag ordna till en häxutstyrsel eller  något också.

Och förlåt för tidigare år, då jag släckte lampan och låtsades vara bortrest. Det kan hända att jag till och med låste grinden någon gång.

Jag var inget större fan av barn heller, förut.

Sjuk och mensig. Och bebissugen.

Sjuk och mensig. Och bebissugen.

Igår var jag så vansinnigt trött att hela dagen gick åt till att försöka hålla lilleman lugn och sysselsatt så jag kunde tjuvvila lite mellan varven.

Det fick sin dubbla förklaring idag. Vaknade med mens. Och en frusenhet som gick ända in i märgen. Några timmar in på arbetsdagen satt jag fortfarande och huttrade. Kom på att jag nog hade feber, eftersom huden i ansiktet samtidigt hettade som om jag bränt mig i solen. Nån sorts förkylning på toppen också. Grrreat. Som tur var inga möten inbokade, bara skrivbordsarbete idag.

När mensen återkom nio månader efter förlossningen hoppade den in i sin vanliga rytm om 28 dagar. Men de senaste månaderna har det plötsligt blivit 31 dagar. Tills denna månad, då dag 25 tydligen var det vinnande numret. Antar att det är amningen som stökar om lite i hormonerna, men trist är det att det inte går att förutsäga när den dyker upp.

Och lite, lite besviken blir jag också varje gång tant röd knackar på. Inte för att vi försöker få till ett syskon, direkt – herrejösses, de flesta månader skulle det ha varit ett mirakel av bibliska proportioner om det skulle ha blivit något! – men jag kan inte förneka att jag är lite bebissjuk nu.

Och inte vet jag varför jag har så bråttom heller, varför jag drömskt tittar på yttepyttepebisar på stan och på nätet istället för att bara njuta av den alldeles underbara lille pojke vi har.

Kanske för att jag snart blir 35, och om inte nu – kanske aldrig. Att inte få gå igenom graviditet, förlossning och spädbarnstid (åtminstone) en gång till, nu när en ”kan” det, och skulle kunna njuta av det på ett annat sätt. Att inte ge H syskon som han kan gå igenom livet med, och som finns kvar den dagen vi är borta. Det skulle vara en tragedi för mig.

Sen är jag ju så märkigt funtad och lyckligt lottad att jag mådde bättre än någonsin som gravid, och tyckte förlossningen var det häftigaste jag någonsin gjort. Så själva ”skaffandet” av ett barn till (och inte bara rumlandet i sänghalmen, hehe) är en sak jag sätter ett egenvärde i. Jag ser fram emot resan lika mycket som målet.

Och jag vill få revansch med amningen.

Inte för att det finns någon garanti för att något skulle bli lika bra eller bättre en andra gång. Men en kan ju hoppas.

Små yttepyttetår. Det första leendet. Någon som ligger som en liten groda på ens mage och sover. Hur kan en låta bli att längta?


 

Husets kalops

Husets kalops

Det här kalopsreceptet kom till precis i början av min graviditet med H, då jag hade ett stort sug efter brun och såsig mat från barndomen. Det är en kombination av minnen från barndomen och några olika recept jag hittat på nätet, och det blev precis som jag minns kalopsen min pappa och farmor lagade när jag var liten.

Ingredienser

  • ca 1 kg fin högrev eller annat grytkött av nöt
  • 3-4 morötter
  • 1 stor gul lök
  • ev. en bit rotselleri och/eller en palsternacka
  • vetemjöl
  • smör
  • en skvätt kalvfond
  • vatten
  • hela nejlikor
  • hela svartpepparkorn
  • hela kryddpepparkorn
  • 2-3 lagerblad
  • salt och vitpeppar från kvarn
  • ev. en skvätt kinesisk soja

Gör så här

  1. Putsa och tärna köttet. Lägg i en plastpåse med en näve vetemjöl och skaka runt ordentligt så att köttet blir jämnt panerat.
  2. Skala grönsakerna och skär morötterna i knubbiga stavar, lök i tunna klyftor och ev. övrig rotfrukt i små tärningar.
  3. Bryn köttet runt om med smör i en stekpanna på hög värme, lägg över i en gryta efter hand och krydda med salt och vitpeppar.
  4. Bryn grönsakerna snabbt i stekpannan och lägg ovanpå köttet i grytan.
  5. Vispa ur stekpannan med lite vatten, häll i en skvätt kalvfond och häll över i grytan. Fyll på med mer vatten i grytan tills det täcker köttet, men inte grönsakerna.
  6. Lägg i ganska många hela kryddpepparkorn, några nejlikor, ett fåtal svartpepparkorn och lagerblad.
  7. Koka upp och låt puttra i ca 2 timmar under lock på ganska låg värme.
  8. Rör om och tillsätt ev lite soja (mest för färgens skull), salta mer vid behov, och red av med vetemjöl och vatten om grytan är för vattnig.
  9. Servera med kokt potatis.

(Farmor brukade alltid ha i en skvätt grädde  i grytan också, för det hade hon i nästan allt…)

Dryckestips: barn – mjölk, gravida – julmust,  övriga – öl, t.ex. vinterlager.

H:s fjortonde månad

H:s fjortonde månad

Ja, den har redan både kommit och gått, H:s fjortonde levnadsmånad. Det är inte klokt hur fort tiden går nu, och hur mycket som händer på en månad i hans liv.

IMG_4801

Den fjortonde månaden inleds med att han börjar gå på riktigt. Dagarna innan 13-månadersdagen vågar han till slut släppa taget och börja gå – ett steg en dag, två steg nästa dag, fyra-fem steg ett par dagar efter det, för att sedan slutligen börja gå helt och hållet en dag in på den fjortonde månaden. Från det att han börjar med att gå tio steg över hallen till att han plötsligt kunde springa runt över ett helt lekland utan att sätta sig på ändan en enda gång går det bara ett par veckor. Han överger krypandet helt och hållet på en gång.

Han får MPR-vaccinet i början av månaden, för att vi hade tänkt ge oss iväg på en Europaresa (som sedan inte blev av), och han reagerar inte över sprutan, och får inte heller någon biverkning alls. Vi passar på att få en längd och vikt när vi ändå är på BVC, och vågen slutar på 11,8 kg till en längd om 79,5 cm några dagar in på månaden.

Det känns som att han växer en del under månaden, och många kläder i storlek 80 är nu för små. Eftersom han äntligen börjar spendera den mesta tiden i vertikalt läge börjar vi kunna använda tröjor, och inte bara bodys. Han får sin första tvådelade pyjamas, och – HJÄLP! – vad mycket barn han plötsligt är. De sista spåren av bebis är verkligen borta nu.

IMG_4663

Han får sina första riktiga skor, ett par varmare gympadojor från Ponny, som kostade en halv förmögenhet. Får inte riktigt kläm på att gå med skor, utan vill gärna krypa i lekparken. Gummistövlar går lite bättre, och han stolpar på bra efter en halvtimme i trädgården med stövlar och galonisar.

IMG_4756

IMG_4688

Med gåendet kommer en mängd andra färdigheter, vissa mer önskade än andra. Han slutar begränsa sig till att klättra uppför de första stegen i trappan, och kan plötsligt i raketfart ta sig hela vägen upp. Han lär sig att forcera den barriär av soffa och fåtöljer som vi delat upp vardagsrummet i, för att skydda B:s stereo. Men han lär sig också att ställa sig framför stereon och dansa, vilket kan ha varit det sötaste han gjort hittills.

Vi har en del aktiviteter under månaden, med en vända på vinmässa med efterföljande restaurangbesök (där han mycket uttryckligen ratar ångad torsk och potatismos till förmån för pommes frites), långhelg hos mormor och min syssling med barn på besök över en helg. Utöver vårt misstag att försöka ge barnet fisk istället för pommes så går allt bra, H sover sig igenom tågresa Sthlm – Örebro tur och retur i bärsele, älskar att leka med sin mormor, och är helt överlycklig över att få leka med sin brylling L, 7 år.

IMG_4859

Han beslutar sig plötsligt för att det får vara nog med barnmat och matande, och det finns inget sätt att ändra på det. Så han får börja äta riktig mat på egen hand, vilket resulterar i ett helt nersölat kök och urlortig liten gosse efter varje måltid, men i övrigt är ganska odramatiskt. Han äter det mesta, och får en ny favoritmat i form av våfflor.

IMG_4838

Kvällarna och nätterna är oroliga nästan hela månaden, med kämpiga nattningar och konstanta uppvak och stök och bök i sängen. Det får mig att vilja lägga ner amningen, men jag ändrar mig och kommer fram till att vi fortsätter i vart fall tills inskolning på förskola är klar, och vi kommit in i de nya rutinerna. För den här månaden får vi också besked om förskoleplats, efter att vi ändrat ansökan till en annan förskola, som ligger lite längre bort, men faktiskt känns så mycket bättre.

IMG_4698

Separationsångesten är mycket bättre, men han visar prov på en rejäl dos egen vilja och temperament. Han visar mycket uttrycksfullt när han vill ha något, och när han inte vill ha något, och blir rejält arg och ledsen när han inte får som han vill, när man tar ifrån honom något han vill leka med, eller säger ifrån när han vill ta något, eller säger ifrån när han är för hårdhänt. Det blir skrik och gråt och elände när det inte blir som han tänkt sig. Men han börjar också vilja gosa och kramas, och kan komma och krypa upp i famnen och vila sitt huvud mot ens axel.

Pratet är mest nonsensljud, eller däh!/dah!/dåh! som kan betyda ”titta där!”, ”ge hit!” eller ”gör det!”, blandat med jamanden ”miiiiiau” och pruttljud.