Känner mig färdig med amningen. Det gör inte barnet.

Känner mig färdig med amningen. Det gör inte barnet.

Den senaste veckan eller så har jag verkligen börjat känna mig färdig med amningen. Är bara så fed up på att alltid behöva vara den som nattar. På att alltid få min nattsömn upphackad för att lilleman vaknar och vill ha tutte. På att ligga stressad i sängen på morgonen och behöva komma iväg till jobbet, men behöva vänta på att barnet ska amma färdigt och somna om, så att inte stora skrikfesten bryter ut när jag försöker tassa iväg. Jag är färdig helt enkelt.

Men det är inte H. Det känns som att han blir mer och mer tuttfixerad hela tiden, och ammar allt oftare och längre under nätterna. Och eftersom han verkar vara inne i någon sorts evighetslång separationsfas så känns det inte rätt att beröva honom hans största trygghetspunkt just nu. Men när?

På förfrågan om när jag tänkt sluta amma – och oj, vad dessa frågor började hagla så fort han blev åtta-tio månader! – har jag alltid sagt: ”när det känns rätt för oss båda att sluta”.  Inombords har det nog alltid känts självklart att jag skulle amma tills han fyllt ett år, och lika självklart att jag inte tänkte amma ända till tvåårsdagen. Någonstans runt ett – ett och ett halvt, var nog det jag tänkt.

Nu vill jag verkligen sluta. Det är inte mysigt längre, för han bara kastar sig fram och tillbaka och ska byta tutte konstant, vilket gör att jag sover i helt knasiga vinklar. Ångrar att jag lärde honom att det går att amma från båda brösten när jag ligger på ena sidan. Den där vinkeln jag måste lägga mig i för att han ska nå det övre bröstet… Och han är inte direkt finkänslig; om jag ligger ”fel” så han inte kommer åt börjar han dra, slita, krafsa, knuffa och slutligen vråla tills jag fogar mig.

Jag har fått revansch för att helamning aldrig fungerade; jag kunde kanske inte amma mycket, men jag har banne mig ammat länge istället. Ett år räcker för mig. Nu är frågan bara hur länge jag ska behöva vänta ut H.

Det känns som att han varit i en mer eller mindre oavbruten separationsfas sedan han var runt tio månader. Men såvida vi inte misslyckats helt kapitalt med anknytningen borde det ju gå över någon gång. Och han verkar ju på ett sätt vara en väldigt trygg liten kille; tycker om att umgås med andra människor, går fint att lämna hos farmor några timmar då och då, är aldrig blyg, utan verkar helt enkelt vara social och glad. Om vi har folk hemma eller är på besök hos någon tittar han aldrig ens efter mig, bara någon ger honom uppmärksamhet.

Men när vi är hemma får jag inte lämna hans synfält, eller ens gå från vardagsrummet till köket (intilliggande och helt utan vägg emellan) utan att det uppstår tjut och gråt. Jag begriper inte hur han kan ha blivit så mammig, när vi delat på föräldraledigheten i princip redan från start. Han och B har det hur bra som helst när jag jobbar, och det verkar inte vara några bekymmer.

Och av det jag läst om separationsängsliga barn så är botemedlet mer närhet, mer kärlek, mer närvaro. Så det är inte läge att börja förneka honom tutten. Hoppas bara det ger sig någon gång.

2 thoughts on “Känner mig färdig med amningen. Det gör inte barnet.

  1. Har du lyssnat något på knattetimmen? Finns att ladda ner gamla avsnitt. Tycker att de gett jättebra tips om typ hur en kan tänka med amningsslut och sånt. Våra barn har slutat på eget initiativ så jag har tyvärr inget smart tips annars. Hoppas det går bra oavsett!!

    1. Det ska jag genast kolla in, tack för tipset! Det känns som att jag behöver vänta in H lite innan det ens kan bli aktuellt att sluta amma, men jag får ta tillvara på tiden och se till att vara påläst om hur det ska ske tills det blir dags.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *