Ytterligare en jobbdag till ända

Ytterligare en jobbdag till ända

Idag har jag varit på jobbet. En helt vanlig dag då inget särskilt hänt.

Har sett inläggen som susat förbi på twitter och instagram om alla som varit på plats och hjälpt ankommande flyktingar på Malmö station och Stockholm C. Önskat att jag kunnat vara där också och göra något mer handgripligt för att hjälpa till.

Har (ofrivilligt) sett ytterligare bilder på döda barn i facebookflödet. Bilder på barn där döden varit mer påtaglig än bilden på Alan. Tänkt att dessa bilder inte fått samma genomslag just för att det inte finns något vackert över dem. För att de visar döden i hela sin brutalitet. För att dessa barn inte ser ut som att de sover på en vacker, men ödslig strand. De ligger uppspolade som vrakgods på en strand i Libyen, och är så uppenbart och obönhörligen döda.

Vill göra mer än att skänka de få pengar jag har att avvara. Men kan inte komma på vad.

Har längtat efter min vilda, söta, urjobbiga, glada, gnälliga och i högsta grad levande ettåring. Kom hem och möttes i hallen av en pyjamasklädd gosse, klar för natten. Bara att gå upp och amma till sömns. Ville ha mer tid. Se honom mer. Insupa varje gnutta liv han utstrålar. Som motvikt. Som tröst.

Han har nyss vaknat för andra gången på två timmar och gråtit. Det var alltså inget trendbrott häromdagen.

Men han lever. Det är gott så.

2 thoughts on “Ytterligare en jobbdag till ända

  1. Vi fick tips om att moskén här på söder tar hand om en grupp flyktingar och vi ringde dit och frågade om vi kunde göra nåt. Fick svaret att de redan fått in mer än de behövde. Otroligt ändå! Tänk så härligt om vi alla kan bibehålla den här känslan av att vilja hjälpa! Då blir nog världen ändå lite lite bättre tillslut…

    1. Jo, jag hoppas också att det håller i sig! Det ska hållas något möte i min kommun framöver om vad man kan göra för att hjälpa flyktingarna, det ska jag försöka gå på och se om jag kan hitta något på en görbar nivå. Jag vet att det verkligen behövs familjehem för ensamkommande flyktingbarn i kommunen, men det är tyvärr ett lite för stort (svårt) engagemang för oss som nybörjarpäron med en ettåring hemma. Men något kanske man kan göra ändå? Jag får se vad det finns behov av inom kommunen, helt enkelt.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *