Söndagskväll igen…

Söndagskväll igen…

Jaha, så var ännu en helg till ända. Men jag ska inte upp och jobba imorgon. För jag var lite tankspridd förra veckan och bokade in ett gäng möten – på tisdag! Som ju inte alls är min jobbdag. Vet inte riktigt hur jag tänkte, men fel blev det. Som tur var är B flexibel, så vi fick stuva om veckan lite, och jag får kompensera honom med lite av måndagen och lite av torsdagen.

Bilden av lille Alan bränner fortfarande på min näthinna och gör att jag känner mig sorgsen. Ytterligare en aspekt av den bilden är den där impulsen jag får att vilja rätta till kläderna. Det där typiska med små barn, där tröjan gärna klättrar uppåt och skapar en glipa mot byxlinningen. Den där glipan jag rättar till på H hela tiden de (få) gånger han får ha på sig rent tvådelade kläder… Fy f-n, vad ont det gör!

Men vi har ändå haft en bra söndag, jag, B och H. Jag återgäldade B för min sovmorgon igår genom att gå upp med H när han vaknade vid 08, efter en något mindre stökig natt. Flera uppvaknanden, men inte riktigt lika många, och lika jobbiga, som natten före.

IMG_4314
Mammas lilla busfrö!

Jag och H gick alltså upp strax efter 08. Det regnade och regnade, men efter att H fått frukost satte jag honom ändå i ergon och gick ut i trädgården för att skörda äpplen. Vi konstaterade redan förra helgen att vårt transparente blanche-träd var mer än redo för att skördas, men hann inte riktigt med då, utöver ett litet gäng äpplen som blev paj.

Säkert hälften av frukten har nu hunnit trilla av, men det är ändå mycket kvar på trädet. Det bara levererar och levererar. Hur mycket frukt som helst, år efter år. Typiskt att trädet med mest frukt också är det med i särklass känsligast frukt; redan några timmar efter plockning börjar de bli fula.

Det var H:s första upplevelse av spöregn utan skydd av vagn. Han var helt hänförd och satt och gapade upp mot himlen och såg helt förhäxad ut när regndropparna föll i hans ansikte.

IMG_4288

Vi kom in med en plastväska fylld, och jag skred genast till verket. Jag började med att göra en äppelpaj, enligt vårt standardrecept. Sedan kokade jag vaniljsås (vi brukar köra på Myllymäkis recept från boken ”Såser”, och det blir alltid helt fantastiskt), och passade på att använda lite utgången filmjölk till ett bröd.

IMG_4289

Filmjökslimpor finns det helt oändligt många varianter på, och de brukar alltid bli bra. Just idag ville jag ju använda äpplen, och hittade detta recept. Efter koll i skafferiet blev det vetemjöl istället för dinkelmjöl, och dinkelflingor istället för havregryn.Örtbladen skippade jag, för det verkade mest tramsigt. Och fil istället för yoghurt då… Gott blev det i alla fall!

Sedan kokade jag äppelmos enligt detta recept, fast på ca 3 kilo äpplen. Ungefär 1,5 liter blev det, och jag tänker göra en omgång till imorgon. Fast då skalar jag och rensar äpplena helt först, så jag slipper momentet med att passera moset efter första kokningen, det blev onödigt mycket kladd. Senaste Allt om mat hade ett spännande recept på bullar med äppelkompott, så det kanske jag också testar.

H har varit väldigt lätthanterlig de senaste dagarna, och mest stökat runt på egen hand medan jag pysslat i köket, så det går kanske att baka lite imorgon också. Hoppas jag. Det är lite av en stress varje år, att försöka ta till vara så mycket som möjligt av alla äpplena. Vi har tre äppelträd till som utlovar riklig skörd i år. Men det är bara transparente blanche-äpplena som det är så här bråttom att ta hand om, tack och lov!

Kvällen har avslutats med ett glas portvin och lite blåmögelost i vardagsrummet, och lite kattgos på toppen.

IMG_4318

Det här är Minna, min lilla tant-katt. Tolv år gammal blev hon i somras, och det är ett underverk att jag har henne hos mig. Hon och min kastrerade hane, Tjockis, kidnappades förra hösten, när H var nästan nyfödd, och de var försvunna i två månader.

Och nej, det är inte ett påhitt. Någonstans i mitt grannskap bor det en jävel som är så störd att hen (han) tycker det är helt okej att fånga in grannarnas katter och köra iväg dem till avlägsna platser (öar) och släppa dem där. Mina två kidnappades i september förra året, med två dagars mellanrum. Tidigare det året hade en katt fyra hus bort försvunnit, och en katt två hus bort hann försvinna två gånger förra sommaren. För att hittas på öar i en annan (samma) kommun.

Det tog två månader innan mina två återfanns på en ö med en kursgård, väldigt långt från där vi bor. Bara skinn och ben var de när de till slut kom hem, tack vare att en godhjärtad människa annonserat att de dykt upp på ön, och lagt ut mat till dem.

H var en dryg månad när de försvann, och att hantera det samtidigt som jag var nyförlöst med en liten att tänka på… Det var så sanslöst smärtsamt att jag liksom stängt det ute, både då och ännu idag.

Nu har jag GPS-sändare på mina katter. Varje gång de går ut. Och jag är så FÖRBANNAD över att det ska behövas. Att jag oroligt ska behöva hålla koll på var de är hela tiden. Bara för att någon ansåg sig ha rätten att helt sonika ta mina familjemedlemmar, dumpa dem mitt i ingenstans och lämna dem åt sitt öde. De hade kunnat dö. Av svält. Av kyla. Blivit ihjälkörda, Uppätna av rovdjur. Och jag hade kunnat få gå med ett evigt frågetecken. Vad hände med mina älskade katter?

Vi hade inbrott hemma för några år sedan, och precis som med katterna är det något som aldrig blir sig likt igen. Något har gått sönder i mig, och jag vet inte om det någonsin blir bättre. Jag är lite rädd varje gång vi sovit borta och svänger in på vår gata. Har någon varit i huset igen? Och jag är lite rädd varje gång jag inte sett någon av katterna på ett par timmar. Har någon tagit dem igen? Glömmer man någonsin?

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *