Vad finns det att säga…

Vad finns det att säga…

Igår var det dags igen. Bilder på ett drunknat barn spreds över nätet. Jag ville inte se den där bilden. Men det gick så klart inte att undvika, när den poppade upp så fort man öppnade Twitter. Facebook. Instagram. Alla skrev om den, och många delade den.

Så jag såg bilden. Och jag grät. För den där lilla pojken. Alan. Som lika gärna kunde ha varit min son. Som låg uppsköljd på en strand, och såg ut ungefär som min son kan göra när han ligger och sover i sin spjälsäng. Den där bilden gjorde så ont i mig.

Det var inte första gången jag såg en sån här bild. Jag skrev om en liknande bild senast i våras, den med den lilla flickan i kläder som en prinsesstårta (ingen bild i inlägget, den är bara länkad). Den bilden fick inte samma genomslag. Kanske för att flickan var äldre. Kanske för att hon var mörkhyad, och inte lika lik ”våra” barn här i Sverige. Eller för att hon låg med ansiktet neråt, och bilden därför inte var lika direkt drabbande som den på lille Alan. Det fanns inget namn angivet; kanske är hon fortfarande inte identifierad. Jag vet inte. Men jag grät över henne, och jag gråter över Alan. Skänker en slant till Läkare utan gränser. Vad mer kan man göra?

Tänker på den barnmorska som besökte Morgonpasset i P3 häromveckan och berättade om sitt arbete på en av Läkare utan gränsers båtar, som patrullerar Medelhavet för att plocka upp flyktingar. Tänker på cynismen i att planen med flyktingbåtarna inte ens längre är att de ska kunna ta sig till Europas kust. Flyktingarna sätts i en båt med en radio, uppmanas åka i en viss riktning och sedan göra ett nödanrop när de kommit ut på internationellt vatten, så att de kan plockas upp av de patrullerande båtarna från olika hjälporganisationer. Således ännu fler människor på ännu sämre båtar, och förhoppningen att räddningsbåtarna kommer fram i tid. Det gör de inte alltid. Den 5 augusti dog flera hundra människor när en gammal träbåt med ca 700 flyktingar sjönk i Medelhavet.

Är det rätt att publicera bilder på döda barn? Det är ingen enkel fråga. Bloggaren Meekatt skrev för några dagar sedan om att hon inte ville se bilder av döda barn på nätet. Och blev kallad rasist och värre saker. Folk önskade livet ur hennes barn. Hon skrev ett fantastiskt bra inlägg om detta, och om näthat generellt, igår.

Det är kanske bra för många av oss vuxna svenskar att se dessa bilder, för att det tydligen krävs så mycket för att vi ska förstå situationen för dessa människor som lämnar allt bakom sig för att med stor risk försöka ta sig till Europa. För att vi ska förstå att de inte kommer hit för att parasitera på oss, utan för att de desperat försöker få ett bättre liv för sig själva och sina barn. Att få leva i fred, med mat och tak över huvudet och med möjlighet för deras barn att överleva, gå i skolan och växa upp. Inte så mycket begärt, kan en tycka.

Men det går inte heller att blunda för att dessa bilder även kommer att ses av anhöriga till barnen. Vad tycker de om att bilderna visas? Och bilderna ses ofrånkomligen även av barn här i Sverige. Tar alla föräldrar sitt ansvar när det gäller att sätta sig ner med sina barn och förklara dessa bilder?

Många har haft synpunkter på att bilder på döda barn avhumaniserar dem, och att det är bristande respekt för dem och deras anhöriga att publicera bilderna. Å andra sidan verkar det, sorgligt nog, också som att bilderna behöver visas för att vi i Europa verkligen ska förstå att flyktingarna är människor precis som vi. De är inga massor eller volymer.

Jag vill egentligen inte se bilderna. Det gör för ont. Men tyvärr verkar de behövas för att vi ska vakna. Jag ser ett Sverige som sömndrucket gnuggar sig i ögonen och vaknar upp. Ser hur det ser ut i världen. Och börjar engagera sig. Det känns som att något hänt de senaste dagarna, och för första gången på länge känner jag ett litet hopp för Sverige och svenskarna.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *