På kontoret i lugn och ro

På kontoret i lugn och ro

Då var det dags för veckans arbete, som denna vecka blir en sammanhållen period på tre dagar mitt i veckan. Känns rätt nice.

Jag skulle nog kunna leva med att ha långhelg och kort arbetsvecka varje vecka, istället för det splittrade schemat med jobb måndagar, delvis onsdagar och torsdagar. Tyvärr är tisdagar och torsdagar hårdvaluta som arbetsdagar i vårt hushåll, så det får jag nog inte med mig B på. Men det blir ett annat fokus när man får flera dagar på raken, både för jobb och föräldraskap.

Min kompanjon och enda kollega har blivit sjuk och åkt hem, så jag sitter i absolut tystnad och ensamhet och arbetar. En viss kontrast mot kaoset igår.

Det låter nog ibland som att jag inte tycker om att vara hemma med H. Men det gör jag ju. Igår till exempel, blev kvällen alldeles utmärkt bara jag fick snygga till i köket och laga mat medan B lekte en stund med H. Det jobbiga går liksom fort över, och ter sig inte alls lika jobbigt som det kändes i stunden, bara man fått en kvarts distans till det. Men visst känns det som att man behöver vara två nu, om något ska bli gjort.

Häromdagen läste jag i en blogg, men jag har glömt vilken, där en mamma skrev att hon inte var så förtjust i just perioden då barnen är runt 1-2 år. Jag tror jag är lite så också, jag älskade bebistiden, och ser fram emot att få lära känna H när han kommer att börja kunna delge sina tankar, och förstå saker man säger (”Jag går upp och hämtar en tröja på övervåningen, jag är tillbaka alldeles strax och kommer inte att överge dig” eller ”Nej, ät inte stearinljuset, du får ont i magen”). Men det här mellanläget är rätt påfrestande, när han är så stor att han rör sig med full fart framåt och lyckas ta sig in överallt och nå allt, men inte går att kommunicera med i någon större utsträckning. Det är liksom bara passande hela tiden.

Jag är också rätt lugn och sävlig som person, sitter gärna i lugn och ro och läser eller pillar på telefonen. Är inte så mycket för att flänga omkring helt hysteriskt. Och den ålder som H är i just nu, där hela världen ska upptäckas, undersökas och erövras, är inte alls förenlig med att sitta i lugn och ro. Utan det ska flängas runt helt hysteriskt, hela tiden. Så den där dryga timmen han sover middag runt lunch blir enda möjligheten till en stunds frid, samtidigt som den är enda möjligheten att göra något vettigt hemma.

Sedan är det så klart kul det som händer nu också. Bara förra veckan, på farbror M:s födelsedagsfirande, märkte jag att H pekade för första gången. Pekade på riktigt alltså, med bara pekfingret, och inte bara någon sorts vagt gestikulerande med hela armen. Och nu pekar han hela tiden, och vill veta vad saker heter, och hur saker låter. Han pekar på kökslampan och på väggen med strömbrytaren för att han vill att jag ska tända och släcka lampan. Han blir helt exalterad när han ser en tecknad gris på teven, och håller upp sin leksaksgris mot mig för att få bekräftat att ja, det är en gris, och den låter *nöff nöff*.

Jag ser fram emot dagen då jag kan säga ”Mamma ska bara gå ner i källaren och sätta igång en tvättmaskin. Kan du stanna här så länge?”, och han gör det utan att gråta/förstöra saker/utsätta sig för livsfara, utan kanske sitter på golvet och leker med sina leksaker i några minuter. Eller att han kan följa med ner i källaren utan att riskera att han gör sig illa på något/ramlar i trappan/stoppar något farligt i munnen.

För visst blir det väl bättre sedan?

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *