Dagar när ALLT är en kamp

Dagar när ALLT är en kamp

Tjolahopp, nu var det mammaledig tisdag igen. Klockan är lunch, och dagen har hittills bestått av bråk, bråk och bråk. Och lite mer bråk.

Lilleman vill inte äta sin gröt. Inte ens när han ges fria händer att i princip kladda själv hur han vill med den. Vill inte ha smörgås heller. Kanske leverpastejen ovanpå, men resten kastas iväg. Vill inte ha persika heller. Eller vatten. Går inte att distrahera med leksaker, för de åker samma väg som maten – ner på golvet med ett ilsket kast! Den lilla munnen knips bestämt ihop så fort jag försöker ge honom något. Allt jag erbjuder bemöts inte bara med ett frånvänt huvud och en sur knipmun, utan med ett ilsket och ledset panikskrik och stora krokodiltårar. Som att jag slagit honom, när allt jag gjort är att hålla fram hans vattenflaska, eller sträcka fram en bit persika.

När jag lyfter ner honom från stolen (efter att han försökt klättra ur den så många gånger att mina ”NEJ! SITT NER I STOLEN!” kommer i stora arga versaler istället för smeksamma små gemener) är detta också fel. Han gråter tröstlöst när jag sätter ner honom. Får inte gå ens två meter bort, fast jag är helt inom synhåll. Plötsligt ska han bäras runt i famnen. Denna klängighet är på en helt ny nivå. Tänker att han kanske är ledsen över att vi blivit ”osams” vid matbordet, och sätter mig i fåtöljen och kramar om honom. Ungen förvandlas genast till en tallrik fil som rinner ner ur famnen. För att sitta på golvet och gråta.

Lilleman vill inte sova. När klockan blivit 11 är han jättetrött, ännu kinkigare och ännu ledsnare. Det är en helt underbar sensommardag ute, ljum med bara milt solsken genom molnen och en lätt bris som susar i träden. Jag tänkte att han skulle få sova middag i vagnen, så kunde jag sitta och ta en kopp kaffe och pilla med datorn och njuta av lugnet. Vår uteplats är min favoritplats på jorden så här års.

IMG_4076

Men lilleman vill INTE sova i vagnen. Jag hör att hans protester nu är hans typiska tröttgnäll, så jag tänker att han nog kommer att somna snart. Jag provar att ställa vagnen på olika ställen, alla nära och med mig inom synhåll. Men han sparkar på allt han kommer åt i vagnen, får tag på en flärp på insidan av suffletten och drar så hela suffletten blir konkav. Kinkar. Jag går och stoppar om, smeker den lilla kinden, småpratar och ger tillbaka nappen så fort han gråter, han blir lugn tillfälligt. Men han kämpar emot sömnen och börjar gråta om och om igen.

När jag är hemma brukar det vara tutte i vår säng som gäller för att han ska somna. Sedan lägger jag ner honom i spjälsängen. Men en sån här dag känns det fel att ligga inne i vårt muggiga sovrum, och han har också börjat sova kortare och kortare stunder i spjälsängen på dagen. Jag har  inte heller lust att ALLTID behöva lägga mig med honom i sängen en halvtimme eller mer för att han ska somna. När B är hemma med honom somnar ju H fint utan att amma, och även när jag ger mig ut och promenerar istället för att sitta hemma på förmiddagen. Så jag vill inte ge med mig den här gången. Han är ett år, och ammar varje kväll vid läggdags, och vaknar under småtimmarna för att komma upp i vår säng och amma ända fram till morgonen. Han KAN somna utan att få tutte. Somnar han inne har jag dessutom svårt att höra honom om han vaknar om jag själv sitter i trädgården. Han har inte längre ro att amma på annat sätt än när vi ligger i sängen, så att amma sittande ute är inget alternativ.

Våra vänners två-och-ett-halvt-åring brukar kunna somna sittandes i någon av föräldrarnas famn både på kvällen och mitt på dagen. Ute på restaurang eller i trädgården, eller hemma vid middagsbordet. Det gjorde H också, som bebis. Undrar om vi kommer att komma tillbaka dit? Jag kan inte minnas senast han somnade i min famn, men det måste vara flera månader sedan. Innan han kunde krypa, definitivt.

Jag sätter vagnen bredvid min stol och börjar skriva det här inlägget, medan ena handen ständigt är i fart med att rätta till filt, smeka fjunhårig hjässa och stoppa tillbaka napp. Han somnar till slut, och jag drar upp sovkokongen över vagnen och ställer den i den lugnaste och skuggiga vrån bredvid trappan.

IMG_4077

En dryg timme tog det. Jag häller ut dagens tredje iskalla, knappt halvdruckna kopp kaffe i rabatten. Eller snarare: det vilda buskage av gräs och sly som vuxit upp runt uteplatsen och där vi länge tänkt plantera en häck. Men jag tycker det är rätt fint som det är, det passar en naturtomt, och jag gillar kontrasten mellan den ordnade stenläggningen och den vildvuxna remsan uppe på stödmuren.

IMG_4079   IMG_4078

Jag häller upp en ny kopp kaffe från termoskannan, och ska ta itu med planeringen av veckans matinköp. Rätt mör efter förmiddagen; sådana här dagar suger liksom musten ur en redan från start.

IMG_4075

Planen för dagen: en lång promenad ner mot kontors- industriområdet för lite thaimat till lunch (skafferiet gapar tomt), förbi någon lekpark där H kan härja runt en stund, en sväng ut mot skogen och motionsspåren, som jag kan följa mot handelsområdet på andra sidan villastaden, kanske en liten glass som belöning i matvarubutikens kafé medan lilleman får en klämmis, och sedan matinköp och tillbaka hemåt.

Förhoppningsvis är plutt på bättre humör efter sin sovstund. Jag känner mig helt sämst som mamma när det blir så här. B och H hade det bara fint tillsammans igår, men för mig blir det bara bråk. Barnet är detsamma, så det måste ju vara något jag gör galet?

Nu minns jag!

Nu minns jag!

Gick till bussen för att åka till jobbet, och kände mig märkligt seg i kroppen. Svettades och kände mig andfådd, svullen och liksom…fel.

Tyckte jag knatade på rätt bra, men det visade sig att jag gått de dryga två kilometrarna med en snittid på 12:45 per kilometer. Riktig snigelfart, alltså.

När jag sätter mig på bussen och öppnar ”idag”-fliken på iphonen ser jag notisen från mens-appen Clue: 6 dagar kvar till nästa cykels start.

Men visst! Min gamla goda vän PMS är här igen. Hur har jag kunnat glömma hur det är? Bara ett och ett halvt år utan, och nu redan flera månader igång igen, men jag har lyckats glömma.

Det är bara att krypa in under en sten och invänta att bli mig själv igen om en vecka då…

H:s tolfte månad

H:s tolfte månad

Nu ligger jag nästan en vecka efter med att summera H:s tolfte månad.

Det händer så mycket nya saker nu, så det är svårt att hålla reda på allt. Inget lika revolutionerande som att krypa eller stå, utan mer att han lär sig många små nya färdigheter nästan varje dag. Det har börjat gå att kommunicera med honom på ett helt annat sätt.

Han har lärt sig hur får låter, och bräker som ett hest litet lamm med hosta varje gång han ser ett får. Och lite nu och då annars också, eftersom han fick så bra respons på sitt bräkande. Man kan fråga ”Hur låter fåret?” och få ett litet ”ehhehehhe” som svar. Han härmar i och för sig hästar också med nästan samma läte.

Han kan vinka, skaka på huvudet och klappa händerna. Även där förstår han orden, och man kan be honom göra det ena eller det andra, och han svarar med rätt gest. Han har förstått att vinkningar har med avsked att göra, och börjar ofta vinka när han märker att någon är på väg någonstans. Det låter också som att han försöker säga ”Hej då!”, han säger ofta ”Dåh!” samtidigt som han vinkar.

Man kan riktigt se hur de små kugghjulen i hans hjärna går igång när han förstår saker. Han kan se mig borsta håret, få min hårborste och försöka borsta sitt eget hår. Han borstar även håret med katternas pälsborste och en liten (handhållen) sopborste, men det visar ju bara att han fattat konceptet ”borste”.

Han går fortfarande inte på egen hand, men har till slut förstått att han kan gå hållandes i våra händer. Det räcker egentligen med en hand, men han är en försiktig general, vår son, och håller helst ett stadigt grepp om två föräldrahänder. Eller vilka villiga händer som helst. På ettårskalaset några dagar innan födelsedagen njöt han för fullt av att stå i centrum och tvingade alla han fick tag i att gå runt trädgården med honom, eller gå upp- och nedför trappor.

Han ställer sig upp helt obehindrat, kryper hur snabbt som helst och ramlar sällan annat än ganska kontrollerat på rumpan utan att slå i huvudet. Han kan krypa både upp- och nedför trappor, och klättrar gärna upp och ställer sig på saker, som lådor.

Det blir tydligare och tydligare för var dag att det är en liten individ vi lever med. Han har stark vilja, och tjuter i högan sky när han inte får som han vill. Det går att leka med honom, och han blir frustrerad när finmotoriken inte alltid räcker till om vi försöker lägga klossar i lådan med olika former.

Matmässigt blev det mot slutet av månaden allt svårare att få i honom burkmat, och att gå över till 12-månadersburkarna gjorde varken till eller från. Han gillar annars det mesta, och blir mycket upprörd när han märker (och det gör han!) att vi äter något annat än det han får. Han ammar fortfarande vid nattning och från tidig morgon fram tills jag går/vi går upp. Han anser det vara öppen mjölkbar och förser sig själv genom att dra ner mitt linne och suga sig fast. Det är tydligen också av yttersta vikt att byta tutte ungefär var tionde sekund, även när man hör att han klunkar på som tusan ska det plötsligt växlas.

Sömnen fungerar oftast bra, men han har börjat försöka vakna till när han läggs ner i spjälsängen efter att han somnat, och gråter då om man försöker lämna rummet. Han kan då själv dra upp sin speldosa, som spelar ”Rock-a-bye-baby”, och det verkar som att han gör det för att hålla sig vaken. Mamma och pappa får INTE lämna honom själv. Ibland drar han igång speldosan mitt i natten. Kusligt. Jag har hängt upp en annan speldosa vid skötbordet, som han också drar upp själv. Då ligger han faktiskt ganska stilla, så det var en rätt ljus idé från undertecknad.

Vid tiomånaderskontrollen var han 75 cm lång, och vägde 10,42 kg. Vid tolvmånaderskontrollen dagen efter ettårsdagen hade han hunnit bli 77 cm lång, och väger 11,45 kg. Så han växer som han ska. Han har vuxit ur det mesta av kläderna i strl 74, och raskt gått in på strl 80. Dubbelstorleken 74/80 fungerar fortfarande. Blöjstorlek kör vi på Liberos 5:a eller Pampers 4:a.

Matvägran

Matvägran

Ett år klarade vi med en unge som åt allt och älskade allt. Eller, ja… ett halvår om man räknar bort det första halvåret när tuttmjölk, ersättning och D-droppar var det enda som serverades.

Nu vill H plötsligt inte alls äta sin burkmat. Han bara gråter och vänder bort huvudet. Han vill endast äta bröd/kex och frukt. Inte ens att få ”hjälpa till” med egen sked har varit lockande.

De senaste dagarna har det varit en kamp med burkmaten; den går bara i om han är så pass distraherad av annat att han gapar på ren reflex när skeden närmar sig munnen. Jo, det har hänt att mamman stått bredvid bordet och spexat, sjungit och dansat, medan pappan matat. Saker man inte trodde man skulle göra innan man plötsligt fann sig själv göra det…

Morgongröten går i vart fall bra. Men det är typiskt att det alltid är någonting som strular; när sömn och nattning för en gångs skull fungerar bra, då blir det matvägran istället…

IMG_3742IMG_3818IMG_3949

 

Tröttman

Tröttman

H:s kisseri har återgått till det normala, så jag har kunnat andas ut och avskriva det hela som en märklig reaktion på vaccinationen. Han har en liten knöl på benet där han fick stelkrampsvaccinet, också. Men annars är han sig lik.

Vissa föräldralediga dagar vaknar jag full av energi, och fixar hemma, går ut på promenad, går och handlar. Leker och myser med barnet, och allt känns harmoniskt. Igår var inte en sådan dag.

Jag låg efter med sömnen och gick och lade mig redan kl 23 i torsdags. Kände mig så tillfreds när jag kröp ner under täcket och tänkte på hur utvilad jag skulle vara på fredagsmorgonen. Och vad händer då? JO, barnet vaknar halv sju! Han som brukar sova minst en timme, ibland två, längre än så.

Sedan sov han bara 40 minuter på förmiddagen. Vägrade äta sin lunch. Sov en kort stund till senare på eftermiddagen. Vägrade äta lunchen igen. Härjade runt i tvåhundra blås. Levde rövare. Och mamman var så trött, så trött. Kände sig nere.

Före bebis hade jag en standardlösning när jag var sådär trött och låg: en lång dusch, smörja in mig med en väldoftande lotion, nytvättade bekväma kläder, en promenad och något gott med hem, krypa ihop med en filt framför teven och tröstäta. Det går ju inte med en vild ettåring!

Eftersom jag inte kunde duscha orkade jag mig inte ut på hela dagen, utöver en stund i trädgården för att försöka trötta ut vildbasaren. Gick icke! Men han har lärt sig att klättra nerför trappor nu också…

När B kom hem möttes han av ett vrak till sambo och en busande unge. Det fick bli hämtpizza till fredagsmiddag. Sedan somnade jag med H.

Idag fick jag dra mig i sängen en stund och ta en lång dusch. Ungen sover middag enligt sitt normala schema. Men jag är fortfarande trött. Jag har inte tid att vara trött!

Vaccinationsbiverkning? Eller något värre?

Vaccinationsbiverkning? Eller något värre?

H har inte reagerat nämnvärt på tidigare vaccinationsomgångar, men jag undrar om han inte har någon form av liten reaktion nu…?

Sedan vaccinationen i onsdags förmiddag har han kissat tre blöjor så fulla att de läckt igenom och blött ner kläderna. Det har typ inte hänt sedan han var jätteliten att blöjan har läckt kiss.

Han var hos farmor en stund i förrgår eftermiddag (ett par timmar efter vaccinationen) och hade då kissat ner sig, varvid vi skrattade åt farmor som inte ens klarar av att få på en blöja ordentligt. Men tidigt igår morse var det samma sak, och tydligen på dagen igår igen.

Jag tyckte han kändes lite varm vid nattningen igår kväll också.

Hoppas det blir bättre idag. Han vaknade redan halv sju imorse, så jag bytte blöjan då, som var rejält kissig, men inte så att det läckt. Nu sover han middag, så vi får se hur det ser ut sen. Han drack mycket vatten till frukosten, och har ammat. Hoppas, hoppas att det bara är en reaktion på vaccinet, som går över.

–––

Jaha, nu vaknade han efter bara 40 minuter… Blöjan relativt torr än så länge.

Överdrivet kissande kan ju tyda på överdriven törst, och fy vad jag som barn till en mamma med typ 1-diabetes blir nojig över sådana tendenser! Är det något jag verkligen inte önskar min son —eller någon annan heller, för den delen– så är det ett liv med den vidriga sjukdomen, som min egen mamma tvingats leva med i över 60 år.

Hon insjuknade när hon var bara två år gammal. Hennes läkare förundras idag över att hon levt med sjukdomen så länge utan att ha drabbats av några direkta följdproblem, men sjukdomen är ändå ett helvete för henne och för oss runtomkring.

Hon har hamnat i koma flera gånger under min uppväxt. En gång hittade min lillebror, som var kanske tre-fyra år, henne liggande på köksgolvet. De bodde ensamma då; jag bodde hos pappa i en annan stad. Min lilla, lilla bror fick ringa på hos grannarna och berätta att mamma låg på golvet och inte vaknade.

Jag har ett suddigt minne själv av att i femårsåldern ha fått ringa efter pappa (vi hade alltid en telefonlista på kylskåpsdörren, fäst med en magnet) och sedan springa ut i det ganska kyliga vädret iförd endast ett par röda, ribbade bomullsstrumpbyxor för att vänta på pappa ute på gården. Jag antar att mamma var riktigt dålig då, men just det minns jag inte. Jag minns att jag ringt efter pappa. Jag minns hur kölden nöp i det bara skinnet på min överkropp och hur de röda strumporna sprang över asfalten mot parkeringen. Men jag minns inte vad som hänt med mamma.

Vi hade alltid godisgömmor hemma, som vi barn var instruerade i att leta upp och ge till mamma om hon låg lågt i socker. Bekymret med mammas diabetes var att hennes blodsockernivåer svängde väldigt kraftigt, trots att hon skötte kosten väl, och att hon själv sällan märkte när det gick upp eller ner för mycket. Och när sockret blev riktigt lågt var det svårt att få i henne något, då var hon som ett trotsigt barn och spottade, fräste och värjde sig. Det är ett tungt ansvar på små barnaaxlar att hela tiden hålla koll på sin mamma.

En gång när jag redan var vuxen, för kanske tio år sedan, hälsade jag på hos mamma. På kvällen efter att vi gått och lagt oss vaknade jag plötsligt av att mamma skrattade och pratade osammanhängande. Hon var helt borta, med ögon som var helt oseende. Blodsockret hade gått ner för mycket. Jag, och min halvsyster som också var där, fick släpa in henne i köket och försöka tvinga i henne mjölk, sylt, te med honung — vad som helst bara det var sött! Hittade inget godis, och inget ville hon ha. Det tog en lång stund innan hon kom tillbaka.

Utvecklingen av hjälpmedel har gått framåt, och de klassiska kanyler och blodprovsstickor mamma fick använda för att injicera insulin och mäta blodsockret när jag var liten är idag en liten pumpdosa hon har på magen, med en nål och en slang som automatiskt förser henne med insulin. Den mäter även automatiskt hennes blodsocker och varnar vid kraftiga svängningar så att hon kan parera med  extra insulin eller mat.

Även om det är bättre idag så ser jag ju hur sjukdomen begränsat hennes liv, och hur hon alltid behövt planera allt utifrån hur hon ska hålla blodsockret någorlunda jämnt. Hon har fått fyra barn med två olika fäder, och jag tror inte att vi alla fyra till största del skulle ha bott med vår fäder under uppväxten om hon inte varit sjuk.

Kanske hade hennes relationer också hållit bättre, om inte hennes män hela tiden fått ta ansvar för hennes blodsocker och behövt axla rollen inte bara som älskare, utan även övervakare och vårdare? Jag vet att i vart fall min pappa upplevde det så.

Det blev en lång utläggning detta. För egen del börjar jag känna mig rätt säker på att inte ha ärvt sjukdomen, som oftast bryter ut hos barn eller unga vuxna. Men jag kan ju ha anlag, som kan föras vidare till mina barn. Så stor törst och mycket kissande är något som genast drar igång alla alarm i mitt mammasystem.

Men med hänsyn till att H började kissa mycket i direkt samband med vaccinationen så är det troligen bara någon liten reaktion på den. Hoppas jag.

Bugaboo Buffalo, recension andra halvåret (sittdelen)

Bugaboo Buffalo, recension andra halvåret (sittdelen)

Min recension från mitt och H:s första halvår med vår Bugaboo Buffalo är ett av de allra flitigast besökta inläggen på bloggen. En populär vagn, som många verkar ha i åtanke när de går i väntans tider, precis som vi hade. Och det var också genom att surfa runt på föräldrabloggar och läsa om andras erfarenheter som vi kom fram till att det var vagnen för oss, när vi väntade på H:s ankomst.

Så det är helt klart dags för en recension av hur vi haft det med vår Bugaboo Buffalo under det andra halvåret, då liggdelen stuvats undan till förmån för sittdelen. (Som jag poängterat i den tidigare recensionen av liggdelen är det egentligen inte någon liggdel och sittdel, utan bara två olika tyger som sätts på samma ram.)

IMG_3010IMG_0211IMG_2305IMG_3844

Buffalon har en ergonomisk sittdel, innebärande att själva sitsen är en skål i sittdelstyget, som sitter på en ram, till skillnad från traditionella sittdelar, med en ryggplatta och en sittplatta som möter varandra i en vinkel. Huruvida utformningen verkligen är ergonomisk är väl inte helt klart.

Barnet sitter alltså ungefär som i en babysitter. Min egna uppfattning är att små barn, i vart fall H, sitter bättre i en ergonomisk sittdel, eftersom även ryggen hamnar i en lite skålad fördjupning. H sitter fortfarande ganska dåligt i vagnar med traditionell sits, som både vår Babzen Yoyo och vår Bugaboo Bee3 har. Ryggstödet måste vara rejält lutat bakåt på de vagnarna för att han inte ska sitta som en säck potatis, samtidigt som han blir lite väl bakåtlutad och får svårt att se så mycket av omgivningen. Nackdelen med ergonomisk sittdel är att knäna stannar i vinkel med underbenen och fötterna i högläge när man tippar sitsen bakår, så det är inget riktigt liggläge.

Vi har nästan uteslutande använt vår Buffalo i det tillbakalutade mellanläget, ofta även när H sover. Liggläget ser inte så bekvämt ut, med fossingarna i vädret, och det helt raka läget är för upprätt, och eftersom fotstödet är alldeles för långt ner för en 6-12 månaders att nå ser det inte heller så skönt ut att ha benen dinglande ner från sitsen, som inte är jättedjup.

Vi har än så länge sittdelen bakåtvänd, och kommer nog att ha det ett tag till. För mig känns det inte naturligt att inte kunna se H när vi går på promenad, så jag kommer nog att vända sittdelen först om/när H själv verkar föredra det. Men jag kan tänka mig att det är trevligare att ha honom bakåtvänd även när han blir äldre, så man kan se och prata med varandra.

Om jag fick önska mig förbättringar på Bugaboo Buffalo som sittvagn skulle det vara följande:

  • Ställbart fotstöd. Jag har sett en del vagnar med samma typ av sittdel där ramen går att vinkla i nederkant. För H:s del hade det varit lättare att sitta mer upprätt om fotstödet hade gått att ställa i vågrät position.
  • Broms som gick att nå från vagnens båda sidor, och av typen där man trampar ner pedalen åt olika håll när man fäller i och ur bromsen, istället för att man ska behöva ”peta” upp pedalen med ovansidan av tårna, vilket gör ont när man har sommarskor.
  • Bättre sele (men det har jag läst någonstans redan är åtgärdat på nyare modeller, som fått en likadan sele som på Bugaboo Bee3) som öppnas ”helt”, istället för att axelremmen är i ett stycke.
  • Regnskyddet goddammit! Jag vet att det gjorts om på nyare modeller, men om det är jämförbart med det på Bugaboo Bee3 är det fortfarande inte bra nog. Jag har skrivit här och här om hur regnskyddet på min Bugaboo Buffalo (av den äldre modellen) hade sönder sufflettfästet och projektet det blev att reklamera detta. Jag använder universalregnskydd för liten sittdel/sulky från Tullsa nu, och ett regnskydd i polyester som kan vikas ihop i en liten väska som fästs på ramen (och som dessutom går att öppna så att barnet kan plockas ur utan att regnskyddet tas av) är så mycket bättre än de utrymmeskrävande regnskydden i klarplast som Bugaboo envisas med. Tänk om det fanns liknande Bugaboo-regnskydd i samma färger som suffletterna!

Det jag skrivit i min recension av det första halvåret är såklart tillämpligt även på det andra halvåret, i de delar som inte rör just liggdelen. Varukorgen är lättare att nå (i vart fall framifrån) och kan packas högre med sittdelen än med liggdelen, men den är fortfarande inte direkt den bästa varukorgen.

I huvudsak har vi varit nöjda med Buffalon även som sittvagn. Den har under våren och sommaren använts flitigt på långpromenader i motionsspåren i den närbelägna skogen, där den rullat på alldeles utmärkt

IMG_2738IMG_2742.IMG_3895 17.17.04IMG_3014

De tillbehör vi använt till sittdelen är Bugaboos standardåkpåse, 7 A.M. Enfant Evolution B åkpåse, Bugaboos sittdyna, Bugaboo organizer (vilken knappt använts, se recension här) samt Bugaboo Breezy solsuflett, samt regnskydd från Tullsa, Outlook Sleep Pod sovkokong, parasoll från Babyzen, universalkrokar från Tinkafu och organizer (organic travel pouch) från Ergobaby.

IMG_3359

Redan kring halvåret hade jag kompletterat Buffalon med en till vagn, den lilla resevagnen Babyzen Yoyo. Under det andra halvåret har även en Bugaboo Bee3 tagit plats i familjen, för att fylla ut tomrummet mellan den pyttelilla och inte superkomfortabla Yoyon, och den gigantiska Buffalon.

EDIT 2016-07-22: En sak som jag gärna vill uppmärksamma alla som funderar på att köpa en Bugaboo Buffalo på är – tänk noga efter om ni tror att ni kommer att få syskon till er bebis medan hen fortfarande är i vagnåkaråldern! Det är inte kul att stå med en Buffalo som en spenderat kanske 16 000 kr på inkl. tillbehör, som efter ett par år är värd max hälften på andrahandsmarknaden, och vänta nästa barn. Att då behöva köpa en Bugaboo Donkey för 16 000 exkl. tillbehör är inte superkul rent ekonomiskt. Jag ångrar stort nu när jag väntar nummer två att jag inte köpte en Donkey och körde som mono med H, som nu hade kunnat byggas ut till syskonvagn. Jag hade verkligen velat ha en Donkey nu, men känner att det är alldeles för mycket pengar att lägga ner med hänsyn till hur dåligt andrahandsvärdet på Buffalon är. Bara en sak jag önskar att jag hade vetat när jag köpte Buffalon till barn nummer 1…