Vaccinationsbiverkning? Eller något värre?

Vaccinationsbiverkning? Eller något värre?

H har inte reagerat nämnvärt på tidigare vaccinationsomgångar, men jag undrar om han inte har någon form av liten reaktion nu…?

Sedan vaccinationen i onsdags förmiddag har han kissat tre blöjor så fulla att de läckt igenom och blött ner kläderna. Det har typ inte hänt sedan han var jätteliten att blöjan har läckt kiss.

Han var hos farmor en stund i förrgår eftermiddag (ett par timmar efter vaccinationen) och hade då kissat ner sig, varvid vi skrattade åt farmor som inte ens klarar av att få på en blöja ordentligt. Men tidigt igår morse var det samma sak, och tydligen på dagen igår igen.

Jag tyckte han kändes lite varm vid nattningen igår kväll också.

Hoppas det blir bättre idag. Han vaknade redan halv sju imorse, så jag bytte blöjan då, som var rejält kissig, men inte så att det läckt. Nu sover han middag, så vi får se hur det ser ut sen. Han drack mycket vatten till frukosten, och har ammat. Hoppas, hoppas att det bara är en reaktion på vaccinet, som går över.

–––

Jaha, nu vaknade han efter bara 40 minuter… Blöjan relativt torr än så länge.

Överdrivet kissande kan ju tyda på överdriven törst, och fy vad jag som barn till en mamma med typ 1-diabetes blir nojig över sådana tendenser! Är det något jag verkligen inte önskar min son —eller någon annan heller, för den delen– så är det ett liv med den vidriga sjukdomen, som min egen mamma tvingats leva med i över 60 år.

Hon insjuknade när hon var bara två år gammal. Hennes läkare förundras idag över att hon levt med sjukdomen så länge utan att ha drabbats av några direkta följdproblem, men sjukdomen är ändå ett helvete för henne och för oss runtomkring.

Hon har hamnat i koma flera gånger under min uppväxt. En gång hittade min lillebror, som var kanske tre-fyra år, henne liggande på köksgolvet. De bodde ensamma då; jag bodde hos pappa i en annan stad. Min lilla, lilla bror fick ringa på hos grannarna och berätta att mamma låg på golvet och inte vaknade.

Jag har ett suddigt minne själv av att i femårsåldern ha fått ringa efter pappa (vi hade alltid en telefonlista på kylskåpsdörren, fäst med en magnet) och sedan springa ut i det ganska kyliga vädret iförd endast ett par röda, ribbade bomullsstrumpbyxor för att vänta på pappa ute på gården. Jag antar att mamma var riktigt dålig då, men just det minns jag inte. Jag minns att jag ringt efter pappa. Jag minns hur kölden nöp i det bara skinnet på min överkropp och hur de röda strumporna sprang över asfalten mot parkeringen. Men jag minns inte vad som hänt med mamma.

Vi hade alltid godisgömmor hemma, som vi barn var instruerade i att leta upp och ge till mamma om hon låg lågt i socker. Bekymret med mammas diabetes var att hennes blodsockernivåer svängde väldigt kraftigt, trots att hon skötte kosten väl, och att hon själv sällan märkte när det gick upp eller ner för mycket. Och när sockret blev riktigt lågt var det svårt att få i henne något, då var hon som ett trotsigt barn och spottade, fräste och värjde sig. Det är ett tungt ansvar på små barnaaxlar att hela tiden hålla koll på sin mamma.

En gång när jag redan var vuxen, för kanske tio år sedan, hälsade jag på hos mamma. På kvällen efter att vi gått och lagt oss vaknade jag plötsligt av att mamma skrattade och pratade osammanhängande. Hon var helt borta, med ögon som var helt oseende. Blodsockret hade gått ner för mycket. Jag, och min halvsyster som också var där, fick släpa in henne i köket och försöka tvinga i henne mjölk, sylt, te med honung — vad som helst bara det var sött! Hittade inget godis, och inget ville hon ha. Det tog en lång stund innan hon kom tillbaka.

Utvecklingen av hjälpmedel har gått framåt, och de klassiska kanyler och blodprovsstickor mamma fick använda för att injicera insulin och mäta blodsockret när jag var liten är idag en liten pumpdosa hon har på magen, med en nål och en slang som automatiskt förser henne med insulin. Den mäter även automatiskt hennes blodsocker och varnar vid kraftiga svängningar så att hon kan parera med  extra insulin eller mat.

Även om det är bättre idag så ser jag ju hur sjukdomen begränsat hennes liv, och hur hon alltid behövt planera allt utifrån hur hon ska hålla blodsockret någorlunda jämnt. Hon har fått fyra barn med två olika fäder, och jag tror inte att vi alla fyra till största del skulle ha bott med vår fäder under uppväxten om hon inte varit sjuk.

Kanske hade hennes relationer också hållit bättre, om inte hennes män hela tiden fått ta ansvar för hennes blodsocker och behövt axla rollen inte bara som älskare, utan även övervakare och vårdare? Jag vet att i vart fall min pappa upplevde det så.

Det blev en lång utläggning detta. För egen del börjar jag känna mig rätt säker på att inte ha ärvt sjukdomen, som oftast bryter ut hos barn eller unga vuxna. Men jag kan ju ha anlag, som kan föras vidare till mina barn. Så stor törst och mycket kissande är något som genast drar igång alla alarm i mitt mammasystem.

Men med hänsyn till att H började kissa mycket i direkt samband med vaccinationen så är det troligen bara någon liten reaktion på den. Hoppas jag.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *