Lyckligare än någonsin!

Lyckligare än någonsin!

Cissi Wallin har de senaste dagarna skrivit om hur föräldraskapet inte gjort henne lyckligare.  Mycket bra och viktiga texter på alla vis. Alla måste få känna det de känner som nyblivna föräldrar, och inte behöva ljuga för att det finns någon sorts tvång att känna lycka.

Men för mig har det varit precis tvärtom; jag har blivit mycket lyckligare sedan H kom in i mitt liv. Därmed inte sagt att jag inte tycker att han är skitjobbig ibland eller att jag inte ibland känner mig fullkomligt misslyckad och otillräcklig. Jag har velat sätta ut honom i skogen eller rymma till Mallis både en och tre gånger.

Men den känsla av harmoni och balans som infann sig med graviditeten har inte helt lämnat mig efteråt. Jag kan tränga undan ångesttankar på ett helt annat sätt än förr. Samtidigt har jag (ursäkta klyschan) fått en helt annan känsla av mening och sammanhang. Jag har fått riktiga rötter, och känner stark samhörighet. Jag hör hemma.

Jag har nästan helt slutat prestationshetsa och känna att jag måste vara duktig hela tiden. Jobbet har blivit lidande av att jag inte kan ge 100 % längre; men so what?!? Skulle firman gå dåligt så kan jag göra något annat, ta anställning någonstans. Jag har tillräckligt mycket socialt skyddsnät för att veta att H kommer att ha mat i magen och tak över huvudet oavsett.

Att tvingas ta ett steg tillbaka och sätta någon annans behov först har givit mig  distans till mig själv. Jag är inte vad jag gör och presterar, jag är H:s mamma. Och det är viktigast för mig. Allt annat är oväsentligt, och därför känner jag mig fri.

Jag har förlåtit min kropp för att den är fet och ful; den bar ett barn nästan helt utan bekymmer; den födde fram ett barn av egen kraft och utan bedövning. Den var förvisso halvkass på att livnära det lilla livet därefter, men jag förlåter den för det också.

Kärleken till mitt barn är så stor, så stor. Jag har blivit en bättre människa på grund av den: närmare till förlåtelse och medkänsla för att jag i nästan alla människor kan se någons barn, argare över krig och orättvisor för att jag i alla barns blickar ser mitt eget barn.

Jag väntade länge med att skaffa barn, och hade aldrig sett det som något jag självklart skulle göra. Jag är säker på att jag fått ett bra liv även utan barn, för utan att ha upplevt det totala skiftet i hela mitt väsen hade jag inte vetat hur det skulle vara, och därför inte saknat det.

Innan H kom var min inställning att det förmodligen skulle vara helvetet på jorden att genomlida spädbarnstiden. Men det har varit så mycket lättare än jag väntat mig, även när det har varit skitjobbigt har jag varit lycklig, överlag.

Nu är min bebis ett litet barn, redan ett år gammal. Det här året som gått har varit ett av de jobbigaste — men också i särklass det allra lyckligaste! — i mitt liv.

(Jag är redo för en till, bara vi hinner få till det någon gång.)

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *