Till mitt hjärtas skugga

Till mitt hjärtas skugga

Idag är en särskild dag. Den 17:e augusti. Dagen då vi först träffades, du och jag. Jag vet att du läser bloggen, och detta inlägg är tillägnat dig.

Hela sju år har gått sedan den där kvällen. Kvällen då du var ute med gamla vänner i staden du inte bott i på ganska många år, och jag befann mig på samma uteservering med min pappas frus brorsdotter. Det var första och enda gången hon och jag var ute tillsammans. Och första och enda gången jag alls var ute på stan den sommaren. Just den kvällen var vi ändå på samma plats.

En fantastisk slump. Vi hade ju båda vuxit upp i samma lilla stad. Flyttat dit nästan samtidigt i slutet av 80-talet. Du bodde på landet en bit utanför stan, och jag i ett bostadsområde på andra sidan stan. Med bara tre års åldersskillnad måste våra vägar ha varit nära att korsas många gånger. Men vi hade aldrig träffats före den här dagen för sju år sedan.

Och det var nog tur, för mitt tonåriga jag hade nog tyckt att du var en hopplös tönt, och ditt tonåriga du hade nog tyckt att jag var helt utflippad och kanske lite trashig. Du var mammas pojke, och jag en trotsig och uppkäftig liten fjortisbrud som var rätt utåtagerande på alla sätt.

För sju år sedan stod vi dock på samma plan. Båda hade lämnat uppväxtstaden och pluggat i andra, men olika, delar av landet. Båda hade levt i samboförhållanden som tagit slut  rätt lång tid innan vi träffades.

Du hade varit tillsammans med samma tjej sedan de sena tonåren; jag hade gått igenom en lång radda killar som varit helt fel på så många sätt. Du hade flyttat tillbaka till samma del av landet, men inte till uppväxtstaden, och jag hade helt oplanerat fått jobb i uppväxtstaden direkt efter universitetet.

Och plötsligt stod du där, vid vårt bord, och frågade om du fick slå dig ner.  Dina vänner hade dragit från stället, men du hade dröjt dig kvar. Du var lite småberusad och uppsluppen, och det var jag med. Vi tog en svarttaxi till småstadens enda ”nattklubb”. Någon gång där började vi hångla, och blev åthutade av en vakt som tyckte vi skulle lugna ner oss.

Du följde med mig hem, där vi drack te    och hånglade på min balkong, innan vi vinglade till sängs och somnade. Nästa dag vaknade jag vid 10, med lätt bakfylleångest och en rätt diffus bild av vem det egentligen var som sov i min säng. Och du sov. Och sov. Och sov. Till klockan 15!

När du till slut vaknade och skulle ge dig av tänkte du lämna ditt nummer. Jag gav dig mitt istället. Vilket var tur, för jag hade nog aldrig ringt…Du ringde dock redan på måndagen och ville ses på fredagen.

Vi skulle ses inne i stan. Du var försenad. Vi promenerade runt Djurgården, du älgade på en meter framför mig, som satt på mig mina finaste klackaskor. Vi åt middag och for hem till dig och spelade Jenga. Jag vann.

Vi hånglade mer, men när det började hetta till blev det ett abrupt slut, eftersom du inte hade några kondomer hemma. (Så otroligt amatörmässigt!)

Jag sov över, och du gjorde frukost på morgonen. Du meddelade att mitt kokta ägg kanske var lite hårt, för det var mindre… En riktig charmör!

Trots detta sågs vi ändå igen. Och igen. Spenderade en hösthelg i Visby ihop. Förälskelse uppstod, och vi spenderade oftast helgerna ihop i min lilla tvåa i småstan. Sov halva dagen och åt sedan fyrarättersfrukostar med vaniljyoghurt, färska bär och nötter, rågform med schwarzwaldskinka, avokado och tomat, kokta ägg och pannkakor med frukt och lönnsirap medan vi läste dagstidningarnas alla delar och bilagor. Satt hela kvällarna och nätterna på min inglasade balkong och drack vin.

På valborgsmässoafton sade du att du älskade mig för första gången. Jag älskade såklart dig med, men vågade inte säga det först.

Vi var sjukt snuttepluttigt nyförälskade hur länge som helst – i flera år! Vi reste, älskade, pratade och skrattade. Bråkade ibland, men aldrig allvarligt.

För snart fem år sedan flyttade jag in hos dig. Jag och alla tre katterna. Vi fick en vardag ihop, som kunde vara gråtrist ibland, men samtidigt kom vi varann så mycket närmare. Vi kunde inte längre gömma våra dåliga sidor och olater för varandra. Ändå har jag aldrig tvivlat på din kärlek, den har varit en varm konstant i mitt liv i sju år nu.

En bit in på vårt sjätte år ihop fick vi helt oplanerat och oväntat ett plus på en sticka. Eller ett: ”Gravid Raskaana 2-3” på en display snarare. Ett litet barn skulle komma till oss, och enligt ultraljudet skulle detta ske just den 17:e augusti, på vårt sexårsjubileum. Nu väntade han ju till den 18:e på att komma ut; han ville förstås ha en helt egen dag.

Plötsligt är vi en familj. Så stort och mäktigt. Aldrig har jag älskat dig så mycket som när vi tillsammans upplevde miraklet i att få ett barn. Som när jag ser dig le mot vår lilleman på det där helt värnlösa sättet, där inga barriärer finns för kärleken som fyller hela hjärtat till bredden. Jag vet precis hur du känner dig då, för vi delar den kärleken.

Ett år som föräldrar, med sömnbrist och utmattning. Himlastormande kärlek och gnagande oro. Ingen tid för oss själva eller varandra, men mycket tid med den lilla krabaten vi skapade.

Det är ett nytt äventyr, detta. Det händer att vi snäser och fräser åt varandra när tålamodet tryter. Passion och ömhet finns det knappt tid och ork till alls. Men jag är säker på att vi klarar det. Att vår kärlek klarar det. Jag finns vid din sida alltid. Jag älskar dig, mitt hjärtas skugga!

 

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *