Påminn mig gärna…

Påminn mig gärna…

… om att jag aldrig någonsin ska stanna hemma från kontoret i tron att det ska gå att få något gjort hemifrån. Om jag någonsin skulle tycka att det lät som en bra idé igen, vill säga.

Det lät som en väldigt bra idé i förrgår kväll, när klockan redan var sent, och B undrade om jag hade något inbokat på kontoret nästa dag. Han hade själv tänkt jobba hemma ”sin” del av dagen, med undantag för ett kort möte han skulle ta bilen till och vara tillbaka på någon timme. Så vi kanske skulle jobba hemma båda två, och lösa av varandra lite som det föll sig? Jag funderade, och tänkte:  -Nej, jag har ju inga möten inbokade, jag har datorn och de papper jag behöver för dagen hemma, så jag behöver ju inte in till kontoret EGENTLIGEN.

Att då slippa de totalt tre timmarna jag lägger på att ta mig till och från jobbet, och för bara en halv dags jobb, lät lockande. Att gå upp vid 7-8 istället för vid 5-6. Jo, det lät ju bra! Jag ju har ett eget rum med kontorshörna hemma.

Gårdagen börjar med att vi sover till 8.30. Okej, ingen panik, jag hinner fortfarande jobba en stund efter frukost innan B ska till sitt möte efter lunch. Halvvägs igenom frukosten ringer B:s telefon. En nödsituation har uppstått på hans jobb, och han är den enda som kan ta tag i det eftersom den andra person som skulle ha kunnat fixa det är på semester.

Jaha. B måste åka. Han säger att H ju ändå kommer att sova middag strax, då kan jag väl se till att släcka de mest akuta bränderna, stämma av mejlen och kanske ringa något samtal. Och sen är B hemma allra senast kl. 15, och då kan han ta med sig H ut på promenad, eller till köpcentret, och hålla sig borta i ett par timmar så jag får jobba i lugn och ro.

Jojo. Klockan är nästan 16 när B kommer hem. H har sovit i en halvtimme totalt, och har levt rövare resten av tiden. Huset ser ut som att vi haft inbrott. Jag är helt matt, och känner att: – Nej, det är ingen som helst idé att BÖRJA dagens arbete klockan 16. Inte efter en sån här dag.

Det finns en anledning till att jag började med rutinen att åka in till kontoret även för den halva jobbdagen. Det finns en anledning till att jag började med rutinen att åka in till kontoret även för den halva jobbdagen. Det finns en anledning….

Så vi drog till Ikea istället. För hundrafemtielfte gången. För att jag trodde vi behövde förlängningar till barngrindarna vi köpte till trappen, men inte har monterat. Jag mätte (i efterhand så klart!) upp avståndet mellan öppningarna till nästan 110 cm. Grindarna var upp till 106,5 cm. (Suck!) Väl där konstaterade vi att det inte ens fanns förlängningar till grindarna vi köpt, och B sade att det var bara att sätta en träbit mellan väggen och grinden vid monteringen. Hmm, att det är så ”bara” tror jag när jag ser det.

Så vi shoppade på Ikea för 265 kronor. Jag upprepar: tvåhundrasextiofem kr. Är det ens möjligt? Det brukar ju ticka iväg en tusenlapp bara man kliver in genom dörren. Naturligtvis var det saker vi inte ens hade tänkt köpa, men ändå… Ett par paket servetter, träskruvar, en vattenkanna, ett förkläde, etiketter, några konserveringsglas, (så mitt äppelmos blir snyggare förpackat än blåbärssylten) och en tratt med bred öppning att fylla syltburkar med. Tratten hade vi i och för sig tänkt köpa.

H var övertrött när vi kom hem, och det blev nattningstrubbel IGEN. Men jag ropade på B så fort jag såg varthän det barkade (när han vänder sig på mage och den lilla rumpan vandrar upp i luften VET man att det är kört). Ett litet ”hjääälp” riktat mot nedervåningen, så kom undsättningen. Vi lade oss på varsin sida om H och drog honom tålmodigt till rätta när han kravlade iväg, klappade om och andades lugnt. Och H sov efter en kort stund. Mamman med, för den delen. Gud, så skönt att det går att natta utan skrikfest nu, även när det går ”fel” med nattningen.

Nu har jag bloggat bort hela kafferasten. Åter till grottekvarnen!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *