Nya mammaideal?

Nya mammaideal?

Några små funderingar från bussen, på väg hemåt i mörkret (!) efter en mycket lång arbetsdag. Lämnade hemmahuset innan H vaknade, och nu sover han sedan länge. En dryg halvtimme kvar hem.

IMG_3927

Det verkar nuförtiden inte bara vara accepterat, utan nästan anses vara lite duktigt och ambitiöst, att vilja vara ”mer” än mamma, redan från det att man kliver ner från förlossningssängen, med ömma bröst och sargat underliv, och ett litet knorrande knytte som behöver en för sin blotta överlevnad.

Ibland får jag känslan att kvinnor nästan tävlar i att tycka att mammaledighet är långtråkigt, och att man redan dagar efter förlossningen vill ut. Ut och träna. Ut och umgås. Ut och arbeta. Vad som helst annat än att ”bara” vara mamma. Och det är ju gott så. Om det är det man verkligen vill.

Men det känns som att det är ytterligare en kvinnofälla det här. Vi ska inte bara tackla moderskapet och vad som kommer med det i form av fysiska besvär, hormonomställningar och anknytningen till det nya lilla livet. Att försöka få en fungerande amning. Landa i mammarollen. Läka. Vi också ska göra detta leende, och alldeles snart vältränade, med portföljen och laptopen i högsta hugg. Alltid redo och alltid så förbannat duktiga. Vi ska inte begränsas av att ha blivit mammor.

Jag skulle egentligen inget annat velat än att bara få vara hemma med min bebis det första året, kanske till och med ett och ett halvt. Jag erkänner det. Nu är det inte så vi gjort, både för att jag har ett företag och kunder jag inte kan släppa vind för våg, och för att vår son och hans pappa också ska få möjlighet att bilda en stark relation redan från början.

Men om jag varit ekonomiskt oberoende, och kunnat vara hemma utan att förlora min inkomstkälla och utan att inkräkta på min mans relation med vår son, då hade jag inte gjort något annat än bara varit hemma och njutit av bebistiden. Ammat och gosat, pekat i böcker och räknat små tår. Gått på promenader. Träffat andra föräldrar med barn. Jag hade satt det framför alla yrkesmässiga ambitioner, om jag hade kunnat.

Och det är nästan så att jag skäms när jag skriver det. Är jag inte lite sämre som människa om jag skulle vara nöjd med bara det? Inte lika duktig som andra, och inte lika mycket värd. För om man skulle vara nöjd och tillfreds med att bara vara mamma ett helt år, eller – gud förbjude – ännu längre, är det inte så att man förtjänar att få sämre lön, sämre möjligheter i arbetslivet? Har man inte då accepterat att för alltid ses som någon som inte riktigt satsar på sitt yrke? Även när den totala bebistiden utgör kanske tre, fyra eller fem år av ett yrkesliv på dryga fyrtio år?

I den givna situationen är jag övertygad om att vi gjort det som varit bäst för oss. Men jag tänker inte sticka under stol med att jag- om jag fått välja helt fritt – hade satt den första tiden med mitt barn framför allt vad arbete och socialt umgänge och annat heter.

Jag tänker inte heller sticka under stol med att det första året som mamma, och halvtidsarbetande sådan, inte har varit särskilt lugnt och harmoniskt. Jag lever med en ständig känsla av otillräcklighet, och har dåligt samvete gentemot både barnet och min partner och mina kunder för att jag inte kan ge mer. Hinna mer. Känner mig jagad och stressad nästan hela tiden. Längtar efter barnet på jobbet, oroar mig över jobbet när jag är hemma med barnet. Och får ut drygt 60 % av min tidigare inkomst… Kanske lite mer om man räknar in att vi får jämställdhetsbonus och barnbidrag.

Jag har lyckats bygga upp ett litet berg av surdegar på jobbet, och har en känsla av kommande undergång när jag aldrig hinner ta itu med dem. Törs nästan inte kolla mejlen av rädsla för om någon kund är arg för att något dragit ut på tiden. Att jag inte ska ha presterat bra nog. Det lever jag med hela tiden.

Samtidigt som jag försöker njuta av min lilla människa där hemma. Som jag (med viss.. hrrm… insats från min partner) skapat, och som bara blir större för var dag. Den här tiden kommer inte tillbaka, och en vacker dag är han inte min längre. Men förhoppningsvis går firman bra…

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *