Busungen gör rackartyg

Busungen gör rackartyg

H sov middag en alltför kort stund idag. Jag ska jobba hemma halva dagen, och B skulle också ha jobbat hemifrån, men blev ändå tvungen att åka in till sitt kontor en sväng.

Så jag får vänta till i eftermiddag på att bli avlöst och få lite jobbtid, men hade tänkt hinna gå igenom mejlen i förväg så jag kunde planera eftermiddagens arbete. Jag var därför rätt glad att H verkade vara på leka-ensam-humör efter sin halvtimmestupplur. Han stökade runt i hallen, och verkade helt ointresserad av sin mor.

Jag passade först på att försöka smygäta en glass till min halvljumna kaffeslurk. En av mina viktigaste sysslor just nu faktiskt – att försöka äta glass utan att bli upptäckt av nästan-ettåringen. Annars är min glass hans.

Där stod jag alltså, bakom hörnet i köket. Utom synhåll och med en lakritsglasspinne i näven. Det verkade gå bra. Jag hade slukat nästan halva glassen när tystnaden plötsligt blev så där påtaglig. Så där påtaglig som den bara kan bli när ett barn hittat på hyss.

Snabbt ner med glassen på en assiett och ut i hallen! Och där stod gossen. I full färd med att ösa blomjord ur en kruka och ner på golvet. När jag närmade mig ropandes ”nej nej nej” skyndade han sig bara att ösa ut ännu mer.

Så det fick bli dammsugning istället för glassätning. Till H:s stora förskräckelse. Det lilla livet är så rädd för dammsugaren att han bara illvrålar hela tiden den är igång. Jag vet inte hur man råder bot på det, men jag försöker avdramatisera genom att inte stänga av den så fort han tjuter, utan bara stå där och se ut som att dammsugning är det absolut roligaste jag vet.  Fungerar så där…

Sen fick jag mata gossen med min smälta glass. Jag lyckades i vart fall smussla åt mig flagorna av lakritshölje som låg kvar på assietten.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *