Pappig?

Pappig?

Idag hade vi på sedvanligt onsdagsmanér byte på halvtid.

H var såklart glad när jag kom hem, men den största känsloyttringen kom när B skulle ge sig av en stund senare. När ungen hörde ytterdörren slå igen lämnade han mamman bakom sig i vardagsrummet och kröp i ilfart ut i hallen och gnällde. Say what?!?

Jag har ju, i egenskap av första tuttbärerska, tillskansat mig en särskild plats i H:s hjärta från start. Eller, ja…det är jag som han ansett vara lite viktigare i vart fall. Det är främst jag som inte fått försvinna ur synhåll under perioden med separationsångest; det är ofta bara jag som kan få honom att somna om när han vaknar och gråter om natten.

Och nu är det plötsligt en större deal att pappan åker än att mamman kom hem. MAMMAN. Hallå? Det var jag som bar dig i min kropp och gav dig näring att växa i nio månader. Det var jag som födde fram dig i smärta medan pappan spelade mobilspel. Just saying…

Nä, skämt åsido är jag glad att B äntligen får kvitto på att det han gör är viktigt. Men ändå…skitunge…!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *