Mamman vill rymma

Mamman vill rymma

De senaste veckorna har jag levt med en växande känsla av att jag inte orkar mer. Jag tycker inte om att vara hemma med H längre. Det är en helt fruktansvärd känsla; jag älskar ju mitt barn över allt annat, men jag orkar inte med honom.

Igår började dagen med att han skulle upp i vår säng redan vid två-tre på natten. Ammade och stökade fram till sju-åtta, då det tydligen var helt färdigsovet. (Behöver jag säga att han på B:s dagar på sistone sovit till nio-tio? Bitter och avis.)

Amningen är nästan aldrig fridfull och mysig längre, han ligger bara och kastar sig fram och tillbaka mellan brösten, suger ett par gånger på det ena och börjar krafsa efter/klättra mot det andra. Eftersom han ska växla mellan brösten hela tiden kan jag vare sig sova eller ligga bekvämt medan han ammar. Han sliter mig i håret, klöser mig i ansiktet, nyper med naglarna i den bröstvårta han för närvarande inte har i käften. Gråter med jämna mellanrum och vill inte ha vare sig napp eller tutte.

När vi gick upp för att äta frukost ville han inte ha sin gröt. Åt bara några tuggor och vägrade sedan. Slog till skeden så att det flög gröt i hela köket. Åt till sist en halv banan. Det blev krig igen, som vanligt får jag nästan säga nu, när det var dags att sova middag. Efter att ha ammat lite skulle han krypa runt, runt. Om jag gav honom nappen kastade han iväg den, och om jag försökte krama honom lugn började han gråta och skrika.

Så det blev till att gå ner igen. Jag lät honom leka på golvet och struntade i honom en stund för att plocka ur diskmaskinen medan jag försökte tränga undan min frustration. Gjorde kvargplättar till lunch, och han åt två stycken alldeles själv, med en halv banan i bitar till.

Sedan satte jag honom i babysittern med en filt och satte på Mumintrollen. Tänkte att det skulle lugna ner honom lite. Det gjorde det, till viss del, för han satt lugnt i säkert fem-tio minuter, sedan ville han komma upp i min famn, där han ammade och faktiskt somnade till slut. Klockan var halv tre. Vanligtvis sover han middag från före elva.

”Aah… äntligen!” kände jag och satte mig och drack en kopp kaffe och kollade mejl. Började planera det som behövde göras: blommorna vattnas (den punkten har stått på listan så länge att vi har en del som nog är bortom räddning), köket plockas och torkas av, hallen röjas av, några köpeörter sättas ut i zinklådan på baktrappan och en handlingslista skrivas. Då hörde jag ljud från övervåningen – han var vaken igen! Fyrtio minuter sov han.

Han var såklart fortfarande trött, och därför grinig. Grät om jag satte honom på golvet, men bara vred sig i famnen. Storbölade när jag lämnade honom i två minuter för att springa på toaletten. Ville inte leka. Inte kramas heller. Kunde möjligen tänka sig att rota i diskmaskinen, gnaga på en fjärrkontroll eller slita ut saker ur kylskåpet. Storgrät när han inte fick göra detta.

Jag tänkte att han kanske var hungrig och gjorde iordning en tidig middag till honom. Han verkade glad först. Åt ett par tuggor och satt sedan och knep ihop munnen och vände bort huvudet. Och grät så fort han såg på mig eller jag pratade med honom. Så jävla tacksamt, det här med att vara förälder… Vi lekte ett tag, bytte blöja och kläder, och sedan försökte jag med maten igen. Då gick det bra att äta. Någorlunda i vart fall. Fruktpurén till efterrätt slukade han.

Sedan satte jag honom i vagnen för att gå och handla helt utan planering eller lista. Vi stannade i parken på vägen och gungade lite. B plockade upp oss från affären på väg hem från jobbet när vi hade handlat. Resten av kvällen gick bra, H lekte på köksgolvet medan jag och B gjorde mat. Sedan satt han och smakade av vår mat, tills tröttheten tog överhand och han började gråta. Då gick jag upp och nattade honom. Helt utan problem.

Men jag ser inte alls fram emot fredag. Min nästa mammadag. Allt är bara en kamp nu. Till och med maten, som aldrig varit ett bekymmer tidigare. Han vill inte sova, inte äta. Kräver konstant passning. Vill inte leka med sina saker, bara göra sådant han inte får, som att riva i diskmaskinen/kylskåpet/skåpet under diskbänken, krypa ut i hallen och äta kattmat eller välta katternas vattenskål. Är sur och grinig och går inte att trösta.

Mamman vill rymma iväg. Ta en sista minuten till något varmt ställe. Supa skallen i bitar och dansa hela natten. Kedjeröka. Ligga i sängen hela dagen. Bara slippa ifrån att ha ansvaret för den där jobbiga lilla varelsen. Ett litet tag. (Jodå, jag är nästan trettiofem…)

Jag trodde ALDRIG att jag skulle känna så här, och vet inte riktigt vad jag ska göra. Skuldkänslorna är enorma – jag måste väl vara en fruktansvärt dålig mamma som inte vill vara med mitt barn?

Det är alltså inte ens det att jag tycker det är understimulerande att vara föräldraledig. Jag har dels jobbat halvtid nästan från start, och dels är jag en hemmakär individ som inte alls kräver särskilt mycket socialt umgänge för att må bra, snarare tvärtom. Jag har älskat mina mammadagar när saker har flutit på någorlunda med H; att bara kunna vara hemma, eller ta en promenad om jag känner för det. Nej, själva ”ledigheten” har jag inga problem med; jag vill bara inte vara med barnet. Inte hela tiden. Jag vill vara för mig själv en stund ibland och bara sitta, kanske läsa en bok. Vill ha tid att vattna blommorna någon gång i veckan, eller sortera det växande pappersberget som skyfflas runt i köket. Vill kunna gå på toa utan att någon sitter och vrålar sig högröd i ansiktet i rummet intill. Är så trött på det ständiga kinkandet, gråten och skriken.

Första tiden var jobbig på sitt sätt, med det ständiga matandet och vakandet och att bebisen inte direkt gav så mycket tillbaka. Men jag hade ändå gärna velat vara hemma på heltid om mitt jobb hade tillåtit det och det inte hade inneburit att jag berövade barnet och pappan möjligheten till egen anknytning. Från cirka sex månader var det rent ljuvligt, en glad liten unge (för det mesta) som log och skrattade och gick att kommunicera lite med, och som jag aldrig, aldrig ville vara ifrån. Men nu från cirka 9-10 månader skulle jag mer än gärna ha jobbat heltid istället för att konstant passa en grinig liten kverulant som bara far runt och förstör allt som kommer i hans väg.

Japp, så är det för mig just nu. Det kommer säkert att ha vänt igen om en vecka eller två igen, men nu är det bara skit att vara mamma.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *