Det här med nattning…

Det här med nattning…

Nu kommer inlägget det tagit mig ett par dagar att få ihop. Jag har lovat mig själv att den här bloggen ska innehålla både de bra och de dåliga sidorna av föräldraskapet. Att inte utelämna de där jobbiga känslorna som faktiskt kommer ibland. När jag är less och faktiskt inte tycker om mitt barn. Att inte utelämna de där situationerna då jag fallerar och är en dålig förälder.

Jag vet att jag inte är ensam om att inte alltid leva upp till idealet av den väna, omvårdande modern som bara är tålamod och kärlek, through and through. Och vi måste våga prata om det. Och jag måste dokumentera det, så att jag inte frestas att glömma bort det så snart problemet gått över. Så, here it goes:

Det skaver och gnager i mig, det här med att H är så svårsövd ibland. Vad det kan bero på och hur vi som föräldrar bäst ska agera för att det ska bli så bra som möjligt för H, både för stunden och i längden.

Vissa dagar (de flesta, egentligen) somnar H lugnt och fint vid bröstet. Kanske blir det något enstaka gnäll precis innan han somnar, som snabbt botas med att erbjuda bröstet eller nappen igen.

Men sedan kommer ett sånt där tillfälle, som häromdagen. När den fridfulla nattningen förvandlas till en brottningsmatch med gråt och skrik. Både jag och H blir ledsna. Arga. Frustrerade.

Det enda sätt att få honom att somna när han hamnat i det där vilda läget är att hålla fast honom. Ganska hårt, och krama om honom tills han slutar kämpa. Han är alltid väldigt trött (oftast övertrött) när de här incidenterna inträffar, så han behöver ju sova. Men det känns inte bra i magen, att hålla fast honom tills han ger upp. Att behöva utnyttja min överlägsna styrka för att övermanna honom. Nej, det känns inte bra alls.

Men vad göra annars? Det går inte att krama, gosa eller kela med honom så att han blir lugn. Han är tyvärr inte särskilt kelig, min son. Jag önskar att jag bara kunde ligga bredvid honom i sängen och mjukt stryka med handen över hans rygg. Smeka de små runda kinderna och viskande sjunga godnattvisor. Och att den lilla barnakroppen då bara skulle slappna av och bli tung och falla i djup fridfull sömn.

Men det går inte. H far omkring, och bara vrider sig och är spänd som en fjäder. Skriker och gråter när man hindrar hans framfart, men är på väg att krypa rätt över sängkanten femhundraelva gånger på några minuter. Ska man då låta honom hållas med att krypa, klättra och fara runt på det där maniska, övertrötta viset, som inte heller verkar vara så trevligt för honom? Och man ser på hans ögon att han är så trött, så trött egentligen, men kroppen är så uppe i varv att han liksom inte KAN slappna av?

Kortsiktigt känns det som att det är viktigast att han får komma till ro och somna. Men långsiktigt… hur påverkas han av att de personer som ska skydda honom och ta hand om honom håller fast honom trots att han skriker, gråter och kämpar för att komma loss? Han är så liten och oskyddad, och har lagt hela sin existens i våra händer. Borde han inte kunna lita på att vi inte använder vår överlägsna styrka mot honom annat än när det VERKLIGEN behövs, för att hålla honom utom fara.

Jag minns själv att det värsta jag visste när jag var liten (dock äldre, kanske tre-fyra år och uppåt) var när jag var så arg så arg att ilskan inte visste några gränser, och ville springa runt och vråla och slå på saker, och min pappa brukade krama mig hårt och hålla fast mig tills ilskeutbrottet lade sig. Jag blev ännu argare inombords då, men blev ju tvungen att lugna ner mig utåt sett, för jag visste ju att jag inte skulle komma loss förrän jag blev lugn.

Än idag har jag ett behov av att få ur mig ilska, besvikelse och sorg rent fysiskt. Inte genom att slå på saker, men genom att storböla (och kanske gorma lite på den jag är arg på) och sedan ge mig ut och gå. Ensam. Bara gå snabbt, tills jag finner lugnet igen. Nu har ju det inte alls med övertrötthet att göra, men jag minns känslan av vanmakt och frustration när jag hade så många känslor som jag behövde få utlopp för, men någon mycket starkare höll mig fast. Maktlöshet. En av de värsta känslorna jag vet.

Känner H maktlöshet när vi håller fast honom för att han ska somna? Om så är fallet, är det ändå det bästa att göra så att han kommer till ro? Skulle vi kunna göra något annat?

Bara frågor här, och inga svar, som ni märker.

Det är lättare att veta vad som är rätt och fel när det går ännu mera snett i nattningen. När jag tappar tålamodet och humöret efter att han fått ett ”övertrötthetsanfall”. När jag kämpat och kämpat med att försöka lugna honom så varsamt som möjligt, lyckas få honom att sova, och han vaknar när jag lägger ner honom i hans säng. Och börjar gråta. Eller ställer sig upp och hoppar. När jag passat honom konstant sedan förmiddagen (med undantag för någon liten tupplur) och han hela dagen bara farit runt som ett yrväder och ställt till med kaos i hela huset.

När jag halvt om halvt rycker upp honom ur spjälsängen och bryskt lägger ner honom i sängen medan jag kokar av ilska och frustration. Väser ”Men SOOOV nu, UNGE” när alltihopa repeteras en gång till, rycker upp honom ur spjälsängen och nästan slänger honom ner på vår säng.

Klockan är 22 och jag har ränt efter honom i fjorton timmar och flyttat saker, flyttat honom, petat saker ur munnen på honom. Min middag väntar därnere med B. Jag vill ha en timme eller två innan jag måste sova också, för att äta middag, byta några ord med min älskade och bara sitta en liten stund utan att ha alla sinnen på helspänn för att avvärja diverse katastrofer. Just då känns det som att H förnekar mig den lilla stunden. Jag är arg på H för att han inte sover. Jag känner maktlöshet för att jag inte kan få honom att sova, för att jag är trött och hungrig men det hela TAR. ALDRIG. SLUT.

Jag vet ju att det är helt fel. Att bli arg på barnet som inte kan sova. Att låta ilskan skina igenom i mina rörelser och sätt att ta på honom. Lite hastigare, lite mer hårdhänt, än jag brukar. Att låta ilskan skina igenom i min röst. Att vända bort huvudet från det lilla barnet som återigen vaknat och står och hoppar i sin säng, för att bara lägga ansiktet i händerna och gråta en skvätt. Mänskligt måhända, men fel none the less.

Blir han rädd när mamman, hans mjuka gosiga mamma med de mjuka gosiga tuttarna, hans trygghet i livet, rycker upp honom ur sängen, bryskt lägger honom ner i föräldrasängen. trycker in en napp i munnen på honom, väser ”SOOOV NU!” och håller fast honom? När hon vrider bort huvudet och gråter när han glatt står och hoppar i sin säng och ropar på mamman? Tror han att hon älskar honom mindre? Att han gjort något fel?

Har vi redan gjort något galet i vårt föräldraskap som gör att H har så svårt att varva ner ibland? Är han av någon anledning rädd för att sova? För att mamman ibland är försvunnen när han vaknar på morgonen? Eller är det något fel på honom, något medfött? Eller är det bara så här det är med barn, ibland? Jag TROR ju att det är det sistnämnda. Det här problemet började i samband med att han började krypa, och ett ”anfall” hände på kvällen samma dag han för första gången gått på egen hand (med stöd av en stol, men utan vår medverkan eller gåstol). Så min gissning är att de här omvälvande nya fysiska färdigheterna medför att han blir uppvarvad fysiskt, och kroppen vill fortsätta träna även när det är dags att sova. Men jag vet ju inte…

Det är väldigt svårt att vara förälder. Vilket enormt ansvar vi fått. Att försöka få till en trygg och frisk unge som ska bli en trygg och frisk vuxen så småningom. En vuxen människa som kan känna tillit i sina relationer, som kan hantera sina egna känslor. Kunna utforma sitt eget liv på ett sätt som han själv vill och vara nöjd, förhoppningsvis till och med lycklig, med det. Och själv bli förälder och kunna axla samma ansvar gentemot sina egna barn. Det vi gör och inte gör nu kan få följdverkningar i generationer.

Det ansvaret.

4 thoughts on “Det här med nattning…

  1. Hej! Hamnade på din blogg av en slump, googlade bärselar och hittade dig och fastnade.
    Jag har en snart 8-månaders tjej som är precis som din son när det kommer till nattningarna. Har funderat i samma banor som dig, om vi gör nåt fel eller om nåt är fel på min dotter, så det var väldigt skönt att läsa att det finns fler som har det så.

    Det kanske inte är nån tröst med dessa ord från en främling som råkade trilla in på din blogg, men ville bara lämna ett litet avtryck 🙂

    1. Hej Martina, och kul att du tittade förbi! 🙂
      Även om man så klart inte önskar någon att ha struliga nattningar, så känns det skönt att veta att en inte är ensam med det. Vi har haft en ganska bra vecka nu, och hoppas det får vara så ett tag. *håller tummarna* Hoppas det blir bättre med din lilla tjej också! Kom gärna tillbaka och dela med dig om hur det går för er.

  2. Åh, känner också igen mig så mycket i det du beskriver! Vill också ha sådana där mysiga, harmoniska nattningar som så många skriver om, men ofta blir det en utdragen process som gör att antingen min man eller jag (eller båda) äter kall middag, inte får någon tid tillsammans på kvällen eller är för trötta efter flertimmarsnattningarna för att ens orka umgås… Suck!
    Har ju hört att det blir bättre ju äldre de blir, men just nu känns det tungt och man vet ju att det självklart inte är barnets fel, men det är svårt att komma ihåg det mitt i all trötthet och frustration.

    1. Hej Ulrika, och tack för att du kommenterade! Vi verkar ändå vara ganska många som har/har haft problematiska nattningar – till och med här i det avlägsna hörn av internet som är min lilla blogg är vi ju redan tre! Jag vet inte hur gammalt ditt barn är, eller hur det gått för Martina som kommenterade ovan, men för oss har det faktiskt fungerat bättre och bättre ju äldre H har blivit. Han är 17 månader nu, och efter en period då pappan skött de flesta nattningarna så kan till och med jag natta honom utan att amma, och han bara ligger och pillar lite i mitt hår och somnar ganska snabbt. (Sedan lever han rövare på småtimmarna eftersom vi inte riktigt är överens om det här med att vi ska sluta amma, men det är ju en annan historia.) Hoppas det vänder för er också snart. Kram!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *