Return of the dregglis

Return of the dregglis

H har börjat dregla alldeles kopiöst, det bara rinner ur munnen på ungen, och hela halsen blänker av saliv. Tand nummer fyra har brutit igenom, en övre sidoframtand på höger sida, och båda övre framtänderna bryter igenom närsomhelst. Det jag trodde var en hörntand är nog bara en sidoframtand till, som sitter rätt långt ut. Han verkar få rätt breda framtänder. Då går allt faktiskt helt enligt schemat.

Jag hag fått dyka ner i lådan med undanstoppade och urväxta kläder och plocka fram alla dregglisarna igen. Vi använde dem ju förr för att H kräktes konstant, och plockade undan dem i och med att han slutade kräkas för ett par månader sedan.

Eftersom han inte dregglade nämnvärt när de första tänderna kom trodde vi inte att vi skulle behöva dem igen. Ack så fel vi hade!

IMG_3339

I övrigt har jag och H inte gjort särskilt mycket idag. Vi tog med oss återvinningen och gick sedan och handlade. Då är Buffalon verkligen bra att ha.

IMG_3341

Moraltanten i mig fick också ett plötsligt ett uppvaknade. Vår nya TV är en sån där smart sak som man kan installera appar på. Jag, som saknat musikvideor sedan MTV sadlade om till realityskräp, hittade en gratis musikvideoapp, som jag genast tankade ner. Såg ett par videor och kunde konstatera att det var ännu mer bröst och rumpor än jag mindes från förr. För att sedan sätta kaffet i vrångstrupen när det kom upp en musikvideo med en tjej som visade allt. Alltså nakna bröst och skrevande UTAN TROSOR. Herregud, vad chockad jag blev. Och sedan kom en video där J-Lo var snudd på naken och kråmade sig med nån yngre förmåga. När hände detta? Nog för att musikvideor typ alltid objektifierat kvinnor, men så här extremt? Plötsligt känner jag mig som den snudd på medelålders mamma jag faktiskt är. Nakenchockad.

Mer positiv hade utvecklingen av Mumin-barnprogrammen varit. Jag testade att köra de nyare programmen från Netflix på nya TV:n, och det var helt sjukt snyggt. Fantastiska miljöer, och alla figurer ser ”rätt” ut, men så mycket bättre än de gamla tecknade serierna. Jag kommer nog titta mer på Mumin än vad H kommer att göra!

IMG_0367

Pappareflexen

Pappareflexen

Det är så mysigt att se hur inställd även B är på att ta hand om H när vi sover.

Eftersom det är jag som tar upp H för att amma de tidiga morgontimmarna är det jag som mest sover med honom till att börja med. När jag smyger upp på morgonen och går på toaletten hittar jag ändå alltid B med en skyddande arm om H när jag återvänder efter ett par minuter.

Pappainstinkten slår till automatiskt när jag försvinner ur sängen, även om B sover djupt och inte verkar reagera när jag kliver upp.

image

Vagnsbestyr

Vagnsbestyr

Nu ikväll har jag äntligen letat fram kvitton och annat och skickat in min reklamation till Bugaboo avseende Buffalons trasiga sufflettfäste och tighta regnskydd, som förmodligen är boven i dramat. Får se vad de säger… Nya fästen kostar bara 170 kr, men jag tycker inte att en ny vagn ska gå sönder på något sätt efter mindre än ett års användning. Särskilt inte en vagn i Bugaboos prisklass.

Och regnskyddet har de gjort om sedan jag köpte min vagn, så det måste ju ha varit en problematisk konstruktion från början. Känner inte för att pröjsa 450 kr för ett nytt regnskydd, heller. Om jag inte får ett nytt från Bugaboo köper jag nog ett annat, universalregnskydd. Kanske från Tinkafu?

Sedan kunde jag inte låta bli att beställa breezy-suffletter till både Bee3 och Buffalon. Det gjorde jag från Köpbarnvagn.se, för Bugaboo hade inte kvar Van Gogh-utgåvan i sin webbshop. Till min Van Gogh-Bee ville jag så klart ha den matchande breezyn. Till Buffalon kände jag att ”dark khaki”, som jag har på vagnens tillhörande textilier, åkpåse och sittdyna, blev lite mörkt och dystert för en sommarsufflett. Så jag köpte breezyn i färgen ”ice blue”, och fläskade på med en ny, matchande sittdyna också!

Så det blir en helt ny sommarbuffalo. Lite stereotypt att köra ljusblått till en liten kille, men det fanns bara ljusrosa och ljusgrått att välja på utöver ljusblå och khaki. Jag är inte typen som kommer att köra ljusrosa i protest mot det könsstereotypa, och ljusgrått är bara FÖR tråkigt, så det blev ljusblått. En himla fin färg är det i alla fall. Hoppas det löser sig med sufflettfästet, bara…

Separationsångest

Separationsångest

H lider av svår separationsångest just nu. Så fort jag lämnar rummet – eller bara går lite längre bort i samma rum, för den delen- så utstöter gossebarnet ett gällt tjut som övergår i helt otröstelig skrikgråt. Han gråter lite när B går ut ur rummet också. Och andra personer han tycker om, med.

Men inte som när MAMMA försvinner utom synhåll. Då gråts det hejvilt tills hon kommer tillbaka. Och en stund till för säkerhets skull.

Han är också extra tuttfixerad, och vill bara somna på tutten. Alla försök att ta bort tutten måste vänta tills han somnat riktigt djupt. Annars blir det stora protester, och gud nåde den som försöker ge honom en napp istället!

Vi kom hem från vännerna igår kväll, och har haft ett ganska lojt slut på midsommarhelgen. Installerat den nya teven i vardagsrummet och satt upp den gamla i sovrummet.

H var på upptäcktsfärd i köket, och hittade citroner i kylskåpet. Mycket roligt!

IMG_3334
”Triumphantly Eating Lemon”

Han fick amerikanska pannkakor med banan och blåbärssylt och lite äggröra till lunch, när päronen åt en liten söndagsbrunch. Han fick pannkakorna i bitar att plocka i sig själv. Tur att vi har en Babybjörnsmock.

Nu är vi på väg till middag hos farmor.

Midsommarglädje

Midsommarglädje

Firar midsommar hos vänner på liten mellansvensk ort. Förmiddagens aktivitet bestod av besök på den närbelägna hembygdsgårdens midsommarfirande.

Några eldsjälar som ordnat en stång som barnen fick hjälpa till att klä, ett par dragspelare, en liten farbror som gick runt och sålde lotter från en ring för en femma stycket, fiskdamm för barnen och kaffe med fabriksrulltårta toppad med grädde och jordgubbar.

Ett gäng barnfamiljer som stod med galonklädda småttingar, en lätt obekväm stämning när det skulle dras ihop nog med folk till ringdansen. Svensk midsommar i ett nötskal.

H var inte särskilt imponerad.

image

Nu väntar trivsel i form av midsommarlunch med vänner. Jag hade gjort mig till och gjort min traditionsenliga midsommarsnaps med jordgubbar, citron och rosmarin, men den står kvar hemma i kylen, där B glömde den.

image

Glad midsommar!

H:s tionde månad

H:s tionde månad

Jag kan knappt fatta att det är sant, men min lilla skitunge blir tio månader idag. TIO! Det är ett år minus två månader, det. Vilket betyder att om två månader har jag verkligen ingen x-månaders bebis hemma längre, utan en ”åring”. En ettåring. Helt snurrigt!

IMG_3192
Mamma-och-lilleman-selfie

Månaden som varit har vi fått se vår lilla lugna ängel förvandlas till en liten gummiboll, som far omkring överallt, hela tiden. Från det att han vaknar till det att han somnar är han i rörelse: kryper, ålar, ormar, maskar, sitter, snurrar, vrider, står, klättrar, drar, viftar och bankar. Och det är ju på ett sätt skönt att han inte bara är ett litet mähä som bara sitter och betraktar det som sker. Men en blandning hade varit skönt.

Från det första kryp-ålandet förra månaden har det gått i rasande fart. Han står nu upp hela tiden. Mot allt han får tag i, med blandat resultat. Blåmärken och revor dyker upp lite varstans. Han har haft incidenter med armeringsgaller och servetthållare, bland annat.

IMG_0353
Börjar ställa sig mot möbler. Osäkert i början – inte längre!

Sommaren (eller något åt det hållet) kom till sist, och vi har varit ute i trädgården mycket. Där blev han så illa tvungen att lära sig att krypa på riktigt, med magen i luften, eftersom det inte är så lätt att magsurfa på gräs och stenplattor. För några dagar sedan började han skjuta ifrån växelvis med båda benen inomhus, istället för bara det högra, för att sedan igår också lyfta upp magen och krypa över golvet.

IMG_3220

Han lärde sig ”spela” på läppen, du vet när man gör ett ljud och sedan sätter fingret längsmed mellan läpparna och för det upp och ner? Det tyckte han var så roligt att han de första dagarna till och med var tvungen att göra det under amningen. Jag har en asrolig video som jag kallar ”Amma. Pausa.” där han gör just det. Men med risk för tuttchock kanske jag inte ska lägga upp den här.

Igår började han låta lite ”lalala”-aktigt medan han förde tungan fram och tillbaka mellan höger och vänster mungipa. Annars har det mest varit höga tjut och lite fortsättning på ”bababa/mamama/tehtehteh”-ramsorna han kört med ett tag, och lite ”bum-bum-bum” Fokus har helt klart varit på det fysiska denna månad, och inte det språkliga.

Jag klippte hans lugg. Jätterakt, så större delen av månaden har han sportat en skitsnygg pottfrilla. Stackars barn. I övrigt blir håret tjockare och tjockare, och färgen verkar ha landat på rågblont.

IMG_3022
Pottfrilla de luxe

Han har börjat sova helt vilt, med fötter och armar och rumpa åt alla möjliga håll. Helt sjukt gulligt. Och man är inte alls rädd för att råka lägga sig på honom eller liknande längre. Han ÄGER sängen. Så länge han inte ramlar ner förstås, men det har vi lyckats undvika (peppar, peppar) efter det där första tillfället. Sömnen är i normalläget uppdelad på nattsömn mellan ca 19-20 till 7-8, med uppvaknande vid 4-5 för att komma upp i vår säng och amma. En period vaknade han redan vid 01.30 och skulle upp till oss. Tänder, mardrömmar, separationsångest? Vem vet? Det verkar i vart fall ha gått tillbaka till det normala igen nu.

Liten bildkavalkad. Bara för att de är så söta, mina killar:

IMG_3265

IMG_3264

IMG_3057

IMG_3230

Vikt och längd? Ingen aning, det får vi se på BVC nästa vecka, när det är dags för tiomånaderskontroll. Ska bli kul att se, de förra måtten (10 120 g och 72 cm) är ju två månader gamla nu.

Matmässigt har det varit samma som förra månaden. Gröt till frukost, där vi lagt till en matsked havregryn till mixen. Burkmat till lunch och middag och eventuellt frukt/puré/klämmis till mellanmål. Han ÄLSKAR allt (utom hallon, då) och vill smaka på allt vi äter också. Och det får han ju såklart.

Om han får chansen äter han också blomjord, mossa, maskrosor och gräs. Mycket petande i den lilla munnen blir det.

Den senaste veckan har jag börjat försöka ta oss ur burkmatsträsket och försöka förbereda för en tid då han kommer att äta riktig mat. Han fyller ju ett snart, gubevars, och ska kanske börja på föris till hösten! Ungen måste börja äta riktig mat. Så de dagar vi hänger, jag och H, har jag börjat försöka göra/köpa lunch till mig som han kan få av. Hittills har det blivit en hemlagad ugnsomelett med broccoli och skinka (som han dessutom fick peta i sig själv från egen tallrik) och en utelunch bestående av köttbullar och potatismos.

IMG_3269
Ugnsomelett för stor och liten.IMG_0360

 

H har verkat nöjd, men det är svårt att veta hur mycket han bör äta. Jag har hittills inte stött på någon botten i ungen; han blir mindre intresserad efter ett tag, men gapar ändå glatt om man ger honom. Riktig mat måste väl vara betydligt mer kaloristinn än burkbarnmaten, som är mest vatten och inte så mycket av substans, egentligen?

Han ammar på kvällen och morgonen, och eventuellt någon gång på natten om han vaknar till. På dagen ammar han bara om vi går upp och lägger oss inför att han ska sova middag. Det är fortfarande det lättaste sättet att söva honom. Generellt så liggammar vi bara nu, han har aldrig ro att sitta i knät och amma, utan det ska vara i samband med sömn. Vi fortsätter så länge det finns mjölk och han är intresserad, även om det börjar komma en del kommentarer (från svärmor, bland annat) om att det väl är dags att lägga ner amningen nu. ”Fuck off!” säger jag, och undrar vad det är för fel på folk som tycker att småttingar på tio månader börjar bli för gamla för att amma. Runt 1-1,5 år känns mer rimligt för mig, även om H säkert kan få kvällstutte uppemot tvåårsåldern om han skulle vilja det. Någonstans efter 2 år går nog min egen gräns.

Annars dömer jag ingen. Eller jo, jag tycker det är själviskt och slappt när folk lägger ner en fungerande amning redan kring 4-5 månader för att de själva har tröttnat. Det tycker jag. Faktiskt. Om barnet fortfarande vill amma, vill säga.

En tredje tand dök upp för några dagar sedan, en hörntand uppe till vänster, ser det ut som, även om den inte alls stod på tur enligt schemat. Båda de övre framtänderna syns igenom väl, och dyker väl upp när som helst. Det dreglas hejvilt.

Beträffande kläder har även storlek 74 börjat kännas litet på längden, och vi köper storlekarna 74/80 och 80 nu. Det är märkligt det där, för enligt alla tabeller är en medellång pojke ca 75 cm vid ett års ålder. Och ska inte klädstorlekarna gå efter längd? Jag trodde 74 skulle räcka bra fram till ettårsdagen, men jag känner nog ingen som inte gått upp till 80 eller större, visade det sig. Vissa plagg i storlek 68 går dock fortfarande bra, framför allt bodies. Det är ofta byxorna som blir urväxta först. Men igår hade han ett par byxor i storlek 68 och en body i storlek 62  (PoP så klart) på sig, och det gick bra, även om det bara är ytterst få plagg i mindre storlek än 74 som fortfarande går på.

Petit Bateau kör vi på storlek 81, som ska vara 18 månader enligt fransoserna – Moahahahaha!

IMG_3093

Blöjstorleken är fortfarande 4, och vi har kört Pampers Baby Dry hela månaden, för det var specialpris på enorma förpackningar på Coop, så vi köpte två. De är mjuka och sköna, men de känns lite våta utanpå mycket snabbare än Libero.

Humöret går upp och ner i tvära kast; han är en riktig drama queen just nu. Att bli lämnad ensam, inte få uppmärksamhet eller inte få smaka mat (nu genast!) föranleder riktig skrikgråt med stora tårar och illrött nylle, följt av darrande underläpp och hulkande. I nästa sekund kan han skratta så han kiknar. Eller så gråter han en kvart efter att mamma lämnat synfältet i 30 sekunder. Hans humör var allmänt kinkigt en period denna månad också, men nu verkar utgångsläget vara glatt igen. Han har börjat visa vilja och temperament ändå, vår son, som verkade vara världens snällaste bebis så länge. Men det är bra, det.

IMG_3201

Det är nästan som att han trotsar en del också nu, han gör saker han vet att han inte får och ser vad det blir för reaktion från föräldrarnas sida. Testar gränser. Han vet att han inte får vara nära stereon, men han tar sig gång på gång förbi den lilla barriär av saker vi ställt upp, och när han märker att vi märkt vart han är på väg och kommer för att lyfta bort honom skyndar han på för allt vad han är värd. Han slår maten av skeden med flit, och stämmer av våra reaktioner. Ibland blir han ledsen när vi säger ifrån, och gråter ytterst dramatiskt. Han drar mig i håret och skrattar när jag säger ”aj aj aj” och ser ledsen ut.

Fullt ös, hela tiden

Fullt ös, hela tiden

Oj, vad det går undan nu!

Igår var jag hemma med H hela dagen, och hann ändå inte skriva ner minsta lilla uppdatering här. Han är överallt hela tiden just nu, den lille gynnaren. Ställer sig upp mot allt för att se om han kan nå något kul som varit utom räckhåll förr. Kryper iväg på en handvändning och gör bus.

Både jag och B har fått tacka våra lyckliga stjärnor för att han är mer intresserad av katternas matskålar än källartrappan, som ännu saknar grind, eftersom han rätt vad det är vid två tillfällen lyckats ljudlöst forcera den stängda köksdörren, och ta sig ut i hallen.

Igår tänkte jag försöka träna lite i trädgården, med H bredvid mig. Gräsmattan borde ju vara safe för honom att krypa runt på, tänkte jag. Mitt i en övning var han plötsligt försvunnen och hade tagit sig bort till pallkragarna tre meter bort, där han lyckats dra ner ett armeringsgaller (som jag använder som rådjursskydd) över sig. Han tjöt till, men verkade ok. En liten stund senare visade det sig dock att han fått en lång (men väldigt ytlig, thank god!) reva över ögonbrynet och ner vid sidan av ögat.

IMG_0361
H trivs i sin Bugaboo Bee3 Van Gogh. Revan över ögat ådrog han sig när han hjälpte sin mor i trädgården.

Han har börjat krypa på riktigt även inne på golven nu, och står som sagt överallt. Och stoppar allt i munnen. Kombinera det med att han har riktiga temperamentsutbrott som triggas igång av:

A) Mamma eller pappa äter något och han har inte fått smaka, eller

B) han lämnas ensam i mer än en sekund, eller

C) föräldrarna har fokus på något annat än honom en sekund.

Idag stortjöt han när jag försökte smyga i mig en ostmacka ståendes vid köksbänken efter att han fått frukost, när jag spurtade upp till sovrummet för att hämta telefonen och lämnade honom bakom en stängd köksdörr i cirka TRETTIO SEKUNDER, och när jag försökte ta fem minuter och rensa ogräs i pallkragarna när vi kom hem från köpcentret, med H kvar i vagnen.

När han lämnas ensam blir han så upprörd att trettio sekunders frånvaro tar nästan en kvart att trösta bort, han bara fortsätter att vråla och hulka så han knappt får luft fast man kramar och försöker lugna. Det är väl i och för sig heelt normalt med separationsångest i den här åldern. Men tämligen påfrestande.

I trädgården har plötsligt och väldigt oförutsett Babasling visat sig vara min bästa vän. H sitter helt nöjd på min höft medan jag vattnar, gödslar och betraktar mina odlingar.

IMG_3306

 

I vart fall mest nöjd, och snäll. När han inte drar mamman i håret.

IMG_3308

 

Att somna med Chuckie

Att somna med Chuckie

H har börjat ha de märkligaste saker för sig när han ska somna. Efter att båda tuttarna tömts och jag ligger och kramar om honom, börjar benen på att böka. Sedan reser han upp rumpan i vädret och ormar runt och spänner kroppen som en fjäder tills han är fri.

Därefter kryper han upp över huvudkuddarna och försöker resa sig mot väggen. Hela tiden har han ett maniskt litet leende och jätteglada -men lätt okontaktbara- ögon.

Det är EXAKT samma rörelser varje kväll, som att de är inprogrammerade. Lite känns det som att man delar säng med Onda Dockan.

Det enda som hjälper är att om och om dra ner honom och lägga honom rätt igen och hålla fast honom så gott det går. Till slut somnar han. Men vad tusan är det han sysslar med innan?

En bättre dag

En bättre dag

Söndagen har varit en bättre dag än lördagen. B tog (som vanligt på söndagarna) hand om H så att jag fick sova ett par timmar extra helt ostört på förmiddagen. Sedan har vi mest stökat runt hemma. H verkar vara på gång att försöka gå längs med möblerna när han ställt sig upp mot dem; han står och svajar och man riktigt ser hur alla muskler är på helspänn.

Igår klättrade han också upp för sitt första trappsteg, på den bakre altantrappan. Han är så fysiskt aktiv nu att jag tror han kommer att börja gå före ettårsdagen. Från det att han vaknar på morgonen tills han somnar på kvällen ska han bara förbi och fram, och är inte still en sekund. Det är inte konstigt att man blir matt.

IMG_3256
Busungen

Vid sängdags kunde jag även konstatera att tand nummer tre gjort entré i munnen, det blev vänster övre hörntand (?!) som plötsligt tagit sig igenom tandköttet. Vad jag förstått är detta i helt fel ordning, men så verkar det vara. Och det förklarar ju ett och annat avseende humör och bristande sömn.

Nu sömn även för mamman inför jobbdag imorgon.

IMG_3260
Utblommad jättevallmo. Vacker än.
Moderskapets lågvattenmärke. So far.

Moderskapets lågvattenmärke. So far.

Gårdagens mys i finvädret övergick till ren desperation på kvällskvisten. Barnet ville inte sova.

Först somnade han helt enligt rutinen vid 20-tiden. För att vakna en knapp halvtimme senare. Jag hade börjat fixa med vår middag när jag hörde ljud, gick upp, och hittade avkomman ståendes i spjälsängen. Hur pigg och alert som helst. Prövade att ge tutte igen, till ingen nytta. Han ville bara krypa runt, ställa sig upp och klättra på mamman.

Eftersom vagnspromenader givit gott resultat på sistone gav jag mig ut på en rask promenad runt kvarteret. Och ett till kvarter. Och ett till. Och så vidare. Och varje gång han var på vippen till att sova var det något som klack till i ungen, och han började sparka, vifta, tjoa och småskrika. Efter en dryg timmes promenad, när klockan var nästan 22, gav jag upp och gick hem.

Innan dess hade jag bönat, bett, skällt och försökt köpslå för att få ungen att somna. Jag hade kallat honom ungjävel ett par gånger och även bara gått och ignorerat honom ett par stunder. Så dålig mamma som jag var igår kväll har jag aldrig varit. Även om det inte är första, och garanterat inte sista, gången som tålamodet sinar.

H sover många gånger bara middag en gång, någon timme på förmiddagen. Annars är det full bevakning som gäller för att han inte ska ta sig till ställen han inte får vara på, stoppar olämpliga saker i munnen eller reser sig upp mot saker han lätt kan ramla från. Om nätterna sover han större delen av natten med mig. När kvällen kommer, och jag och B ser fram emot en middag tillsammans, vår vuxentid ihop, blir jag helt desperat om H vägrar sova. Jag MÅSTE få lite tid att äta middag och bara vara utan honom en stund!

Igår släppte jag av vagnen i trädgården och sa till B, som höll på att tända grillen, att nu lämnar jag ungfan här och så kan han ligga och skrika sig blå for all I care. Sedan gick jag in och grät över hur hemsk jag var, medan stackars B tog upp barnet i sovrummet för att försöka söva honom. Det gick… sådär för honom också.

Efter att ha lugnat ner mig gick jag upp igen och tog över, och till slut somnade H ordentligt på andra försöket att lägga honom i sin säng. Jag och B fick äta våra fiskspett inne vid 23-tiden, för då hade inte bara mörkret, utan även regnet kommit.