Fullt ös, hela tiden

Fullt ös, hela tiden

Oj, vad det går undan nu!

Igår var jag hemma med H hela dagen, och hann ändå inte skriva ner minsta lilla uppdatering här. Han är överallt hela tiden just nu, den lille gynnaren. Ställer sig upp mot allt för att se om han kan nå något kul som varit utom räckhåll förr. Kryper iväg på en handvändning och gör bus.

Både jag och B har fått tacka våra lyckliga stjärnor för att han är mer intresserad av katternas matskålar än källartrappan, som ännu saknar grind, eftersom han rätt vad det är vid två tillfällen lyckats ljudlöst forcera den stängda köksdörren, och ta sig ut i hallen.

Igår tänkte jag försöka träna lite i trädgården, med H bredvid mig. Gräsmattan borde ju vara safe för honom att krypa runt på, tänkte jag. Mitt i en övning var han plötsligt försvunnen och hade tagit sig bort till pallkragarna tre meter bort, där han lyckats dra ner ett armeringsgaller (som jag använder som rådjursskydd) över sig. Han tjöt till, men verkade ok. En liten stund senare visade det sig dock att han fått en lång (men väldigt ytlig, thank god!) reva över ögonbrynet och ner vid sidan av ögat.

IMG_0361
H trivs i sin Bugaboo Bee3 Van Gogh. Revan över ögat ådrog han sig när han hjälpte sin mor i trädgården.

Han har börjat krypa på riktigt även inne på golven nu, och står som sagt överallt. Och stoppar allt i munnen. Kombinera det med att han har riktiga temperamentsutbrott som triggas igång av:

A) Mamma eller pappa äter något och han har inte fått smaka, eller

B) han lämnas ensam i mer än en sekund, eller

C) föräldrarna har fokus på något annat än honom en sekund.

Idag stortjöt han när jag försökte smyga i mig en ostmacka ståendes vid köksbänken efter att han fått frukost, när jag spurtade upp till sovrummet för att hämta telefonen och lämnade honom bakom en stängd köksdörr i cirka TRETTIO SEKUNDER, och när jag försökte ta fem minuter och rensa ogräs i pallkragarna när vi kom hem från köpcentret, med H kvar i vagnen.

När han lämnas ensam blir han så upprörd att trettio sekunders frånvaro tar nästan en kvart att trösta bort, han bara fortsätter att vråla och hulka så han knappt får luft fast man kramar och försöker lugna. Det är väl i och för sig heelt normalt med separationsångest i den här åldern. Men tämligen påfrestande.

I trädgården har plötsligt och väldigt oförutsett Babasling visat sig vara min bästa vän. H sitter helt nöjd på min höft medan jag vattnar, gödslar och betraktar mina odlingar.

IMG_3306

 

I vart fall mest nöjd, och snäll. När han inte drar mamman i håret.

IMG_3308

 

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *