Moderskapets lågvattenmärke. So far.

Moderskapets lågvattenmärke. So far.

Gårdagens mys i finvädret övergick till ren desperation på kvällskvisten. Barnet ville inte sova.

Först somnade han helt enligt rutinen vid 20-tiden. För att vakna en knapp halvtimme senare. Jag hade börjat fixa med vår middag när jag hörde ljud, gick upp, och hittade avkomman ståendes i spjälsängen. Hur pigg och alert som helst. Prövade att ge tutte igen, till ingen nytta. Han ville bara krypa runt, ställa sig upp och klättra på mamman.

Eftersom vagnspromenader givit gott resultat på sistone gav jag mig ut på en rask promenad runt kvarteret. Och ett till kvarter. Och ett till. Och så vidare. Och varje gång han var på vippen till att sova var det något som klack till i ungen, och han började sparka, vifta, tjoa och småskrika. Efter en dryg timmes promenad, när klockan var nästan 22, gav jag upp och gick hem.

Innan dess hade jag bönat, bett, skällt och försökt köpslå för att få ungen att somna. Jag hade kallat honom ungjävel ett par gånger och även bara gått och ignorerat honom ett par stunder. Så dålig mamma som jag var igår kväll har jag aldrig varit. Även om det inte är första, och garanterat inte sista, gången som tålamodet sinar.

H sover många gånger bara middag en gång, någon timme på förmiddagen. Annars är det full bevakning som gäller för att han inte ska ta sig till ställen han inte får vara på, stoppar olämpliga saker i munnen eller reser sig upp mot saker han lätt kan ramla från. Om nätterna sover han större delen av natten med mig. När kvällen kommer, och jag och B ser fram emot en middag tillsammans, vår vuxentid ihop, blir jag helt desperat om H vägrar sova. Jag MÅSTE få lite tid att äta middag och bara vara utan honom en stund!

Igår släppte jag av vagnen i trädgården och sa till B, som höll på att tända grillen, att nu lämnar jag ungfan här och så kan han ligga och skrika sig blå for all I care. Sedan gick jag in och grät över hur hemsk jag var, medan stackars B tog upp barnet i sovrummet för att försöka söva honom. Det gick… sådär för honom också.

Efter att ha lugnat ner mig gick jag upp igen och tog över, och till slut somnade H ordentligt på andra försöket att lägga honom i sin säng. Jag och B fick äta våra fiskspett inne vid 23-tiden, för då hade inte bara mörkret, utan även regnet kommit.

 

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *