Ett långsamt gift

Ett långsamt gift

Gnäll. Tjat. Klag.

En syrlig kommentar här. En dos sarkasm där.

Ett ilskeutbrott nu. Ett fulböl då.

Gormar. Snyftar. Surar i tysthet.

Slamrar i köksskåp. Vänder ryggen till. Suckar och fortsätter glo på mobilen.

Relationen har tagit stryk sedan H föddes, det har den absolut. Vi är båda pressade, och känner oss jagade för att vi inte hinner med som förr på jobbet. Och för att ingen hinner ta hand om hemmet.

Naturen har också ordnat det så fiffigt att vi hellre ger oss på varandra när det är jobbigt i föräldraskapet, än riktar de negativa känslorna mot barnet.

Men det ligger så nära till hands för oss båda nu, att fara ut mot den andra i irritation. Att börja väga och mäta de egna och den andras insatser i hemmet och i vården om H.

Det är ett långsamt verkande gift, detta ständiga gnabbande. Det tär, samtidigt som vi inte har tid och ork att rå om varandra mitt i allt detta kaos som är vårt liv just nu.

Vi prioterar båda barnet först, därefter måste vi dra in pengar till vår försörjning, ta hand om husdjur och hushåll. Sedan får den tid och ork som finns kvar räcka till för oss och vår relation. Och det är ju i sin ordning, egentligen.

Småbarnstiden är bara en liten del av livet, och H:s tillkomst har knutit oss tätare och fastare ihop också. Vi är en familj nu, på gott och ont. Och vi förundras dagligen över hur vi kunnat skapa något så underbart som H.  Glädjen över H när vi delar hans framsteg och konstaterar att vi fått världens sötaste barn är något vi har gemensamt, bara vi.

Vi har tagit varandras händer, dragit in ett djupt andetag och dykt ner under ytan. Förhoppningsvis räcker syret till, och vi dyker upp igen tillsammans så småningom.

 

 

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *