Ingen glader längre?

Ingen glader längre?

H har varit ledsen mycket på sistone. Det känns som att det varit en ganska lång tid nu när uppvaknandet alltid skett med gnyende och tårar, när möten med människor orsakat gråt, och hela dagarna har känts som en balansgång som närsomhelst vänder till stor olycka.

Min lilla solstråle är bara solig korta stunder, och mitt tålamod är kort för jag får inte sova. Redan vid halv två på nätterna tycker H att det är dags att komma upp i vår säng, och sedan gråts det med jämna mellanrum fram till fem-sextiden, då jag antingen ska upp för att jobba, eller ligger sömnlös resten av morgonen ändå.

På kvällarna är varje nattning en kamp, och H vänder, vrider, ormar och ålar sig medan han gråter, kvider, skriker, gnäller och vi försöker hålla fast och lugna honom.

Och den där boken varnar för ett språng som ska börja nu efter ett par solskensveckor. Jo, jag tackar jag!

Min lilla glader bara måste komma tillbaka snart! Det har gjort mig så glad att H har verkar ha ett glatt temperament. Livet är så mycket lättare att leva om en är lättsam och har nära till skratt.

Själv har jag alltid varit en introvert grubblare, med en fallenhet för att bli riktigt bitter vid lite mer långvariga motgångar i livet. Och det vill jag inte för min lille.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *