Vi får nog leva med de höga tjuten

Vi får nog leva med de höga tjuten

Sedan ett par dagar tillbaka har H börjat tjuta HÖGT. Hans tidigare små glädje- och missnöjestjut bleknar till ingenting i jämförelse med dessa nya missljud.

Det bara ringer och tjuter i öronen, och han kan hålla på länge, länge och bara tjuta upprepat. Verkar inte arg eller ledsen utan han bara vrålar rakt ut. Med hänsyn till min trötthet idag, och att jag blivit tagen lite off guard av denna nya förmåga, får jag erkänna att jag inte hanterat det så snyggt.

Jag har skrikit tillbaka, schh:at, sagt ”TYST!”, ”NEJ!” och ”SLUTA!”, och givit arga blickar. En stund vid middagen bara vände jag mig bort och höll för öronen när han höll på som värst.

Efter att ha googlat runt och hittat det här svaret från en psykolog, och läst det här hårresande exemplet på hur föräldrar reagerat på bebistjut, har jag fått bekräftat det jag innerst inne redan visste; tjuten är en del av H:s (språk-)utveckling som vi inte ska försöka kväsa, utan tvärtom försöka bejaka så gott det går.

Så bakläxa på det, morsan! Ska försöka hantera det bättre nästa gång. Det är ju tur att en får möjlighet att försöka vara en bättre förälder varje dag, och att H inte verkar hålla våra tillfälliga tillkortakommanden emot oss.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *