Det stora i att få en liten

Det stora i att få en liten

I och med att jag aldrig trott mig vara en barnmänniska har jag tidigare mött nyheter om andras väntade och nyfödda barn med ett inte alltför entusiastiskt ”Jaha. Grattis!” (Stackare, nu är era liv typ slut.)

Sedan fick jag barn själv, och det var ju det största som hänt i världshistorien. Alla kategorier. Jag var närmast chockad, och lite förnärmad, över att världen runt omkring bara fortsatte utanför min bebisbubbla. Varför var folk inte ute på gator och torg och dansade, sjöng, badade i fontäner och firade internationella H-dagen? Världens absolut sötaste lilla människa hade ju tagit plats ibland oss! Ett mirakel!

Nå, jag insåg ju såklart att H:s födelse inte hade så stor påverkan på världen utanför vår närmsta krets. Med den totala euforin och känslan av att vara absolut viktigast i universum där jag stolt stapplade fram med mitt lilla knyte i en liggvagn kom också med en förståelse för att nästan alla nyblivna föräldrar känner så där.

Alla har de blivit välsignade med världens sötaste lilla barn; alla har de varit med om den största händelsen i världshistorien.

Hade mina föräldrar känt så här när jag föddes? Herregud, om de älskat mig ens hälften så mycket så är det ju en skandal att jag inte älskat dem tillnärmelsevis lika mycket tillbaka!

Och den naturliga följdtanken; kommer H inte heller att inse hur mycket vi älskat honom förrän han själv blir pappa?

Nu sitter jag som en fåne med ett löjligt leende på läpparna och genuin glädje inombords varje gång jag ser någon vän, bekant, bekants bekant eller helt okänd basunera ut ett nytt barns ankomst i sociala medier.

Förlåt, alla mina vänner, för mitt svala mottagande när ni fick era första barn för länge sedan. Jag visste inte bättre. Visste inte hur stort det är att bli förälder.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *