Det blödande mammahjärtat

Det blödande mammahjärtat

Den största förändringen hos mig efter att H kom till världen är inte de nya bristningarna på magen eller det sargade underlivet. Den största förändringen är inte heller den uppslukande kärleken till mitt barn eller den stora oron som så ofta gnager i magen. För att han inte ska vara tillräckligt trygg. Tillräckligt frisk. Känna sig tillräckligt älskad.

Nej, den största förändringen är insikten om hur sårbara barn är. Hur sköra och hjälplösa. Hur mycket barn behöver skyddas och tas om hand. Inte bara mitt barn, utan alla barn. Insikten jag kanske haft i hjärnan tidigare, men aldrig känt i hjärtat.

Jag ser vilken tillit och förtröstan som finns i min sons blick. Han förväntar sig att bli omhändertagen och tröstad. Förväntar sig att alla är snälla och vill le tillbaka när han så tindrande ler mot dem.

När jag ser barn som inte har den där blicken, den värnlösa, förtröstansfulla, utan istället en blick som utstrålar rädsla eller uppgivenhet, skär det som en kniv i hjärtat på mig. Och sen finns det sådant som är ännu värre.

Jag ser bilden på den lilla mörka flickan som flyter med ansiktet neråt i Medelhavets turkosa vatten. Det går inte att se hur gammal hon är, men hon är ett barn. Ett barn med ljusgröna tights och en rosa fluffig kjol över. Som en liten prinsesstårta.

Jag vet ingenting om henne. Ingenting utom att hon är död. Att hon är död för att världen är så orättvis. Så orättvis att små flickor i kläder som prinsesstårtor drunknar, för att de kommer från platser där livet är så svårt att man ger sig iväg över havet i små båtar. I hopp om att hitta ett bättre liv någon annanstans.

Medan jag ser på bilden ligger min lilla son i min famn och snusar. Han har nyss ammat och har somnat tryggt. Iklädd en färgglad pyjamas med elefanter på ligger han i min famn och sover. Så trygg. Så älskad.

Och jag bara gråter över den lilla flickan med de gröna tightsen och den rosa kjolen. Hon hade kunnat ligga och sova med huvudet i sin mammas knä, medan en mammahand smekte hennes lilla kind. Hon hade kunnat vakna och se på sin mamma med tillit och förtröstan i blicken. Om inte världen var så förbannat orättvis.

 

One thought on “Det blödande mammahjärtat

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *