Gråt och tandagnisslan

Gråt och tandagnisslan

De senaste dagarna har varit riktigt påfrestande. H är inte alls sitt vanliga, soliga jag, utan bara gråter och gråter och gråter. För allt och ingenting.

Igår när jag kom hem efter min halvdag på kontoret var jag redan helt färdig, för H vaknade när vi skulle gå och lägga oss kvälllen före, och ville inte sova i sin nya säng. Istället låg han och grät och gnällde i mitt öra hela natten. Fixa nappen, försöka ge tutte, krama om. Repetera. Hela natten. Upp vid 5 för att åka till jobbet.

Halvt svimfärdig av sömnbrist försökte jag efter jobbet igår att amma honom i sängen, i hopp om att han också skulle vilja sova. Icke. Han ville inte leka själv på golvet. Ville inte sitta i famnen. Ville inte amma. Det bara kinkades och gräts, kinkades och gräts. Och jag var så trött att allt bara snurrade.

När han fick middag åt han ivrigt och grät så fort skeden dröjde. Men han grät även med munnen full av mat, bara jag pratade med honom. Och det bara rann över. Han vill inte kramas eller tröstas, vill inte lämnas själv och blir ledsen bara jag pratar med honom. Så jag började också gråta. Då skrattade han. Tills jag tog mig samman och försökte prata normalt med honom igen. Mer gråt.

Jag fick inte ens köra igång kaffebryggaren utan att ungen låg och tjöt på golvet, röd i ansiktet och tvärilsk. Jag fick sätta honom i Eko-ergon, och provade höftpositionen. Gick sisådär. Kläderna drogs helt snett och det var remmar som skar in i varenda valk. Jag har för mig att höftläget på rese-ergon var lättare att få till.

Det är faktiskt rätt svårt att trivas i H:s sällskap när han är som han är just nu. Jag hade hellre jobbat hela dagen, faktiskt. Men vem har sagt att föräldraskapet ska vara en dans på rosor?

 

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *