Min första mors dag

Min första mors dag

Eller, jag ansåg mig nog förtjäna att bli firad redan förra året, när magen precis hade börjat anta enorma proportioner, och jag var någonstans runt vecka 30.

image
Några dagar före mors dag förra året.

Men i år var det min första riktiga mors dag. Och mitt firande så här långt? Kunde inte bli bättre!

Mors dag inleddes med sovmorgon, medan B tog upp H för blöjbyte, frukost och en stunds lek någon gång runt åtta-nio. Vid halv elva återbördades en sömnig och tuttsugen H till mig i sängen, för amning, gos och sömn. Jag smög upp efter ett tag, och lade H i sin säng.

IMG_3084
Vackra, vackra barn!

På nedervåningen väntade frukost, kaffe och bullar. Och paket! Vilken mamma skulle inte bli tokglad över detta?

IMG_0352

Mjukiskläder och tv-spel med Super Mario! Jag är åttiotalist och har aldrig begripit mig på de nyare tv-spelen. Nej, SuperMario och Zelda, det var grejer det!

IMG_3097

 

H var också super excited över mammas nya Wii. Pappas nya tv-spel kom i en mycket tristare kartong. Men det dög att klättra på!

image

Sedan fick jag en till underbar ”present”: några timmars egentid medan B och H åkte och gratulerade farmor. Tyvärr kan jag inte bara gå lös och spela, utan måste ta  itu med mer praktiska saker, som att plantera ut lite färdigskolade växter i pallkragarna och förbereda lite jobb inför morgondagen.

 

Loj lördag

Loj lördag

Babysimmet har blivit inställt resterande del av terminen, p.g.a. trasigt poolgolv.

Så vi stod plötsligt helt utan planer för denna lördag. Denna regniga lördag. Det är så tråkigt när en hel dag på helgen bara regnar bort, nu när det är vår och en vill ut i trädgården och påta eller bara hänga på uteplatsen med ett glas vin, ut i skog och mark och promenera, ut på stan och äta och dricka gott på uteserveringar.

Vi har helt resignerat och har en pyjamas- och mjukisdag. H kryper runt, och ställer sig mot möblerna. Jag är trött och gjorde en liten fuling; jag satte på ”Happy feet” på Netflix, vilket i vart fall fick H att stanna i vardagsrummet, även om han så klart är för liten för att faktiskt sitta och titta på film. Men han gillade när pingvinerna sjöng och dansade.

Han vaknade med en, typ, finne ovanför överläppen imorse. Undrar vad det kan vara? Det är en liten upphöjd röd prick med gulvitt på toppen, precis som en sprickfärdig finne. Undrar om han fått in nåt skräp under nappkanten som legat och skavt och kanske samlat bakterier?

IMG_3076 image

Pappan har rymt iväg till köpcentret för att köpa sig en ny tv-spelskonsol (suck!), så vi får klara oss själva för tillfället, jag och H.

Nu ska jag börja förbereda middagen, och ta till nästa underhålla-ungen-en-liten-stund-trick; öppna köksskåpet med alla plastburkar och -skålar.

Jag funderar mycket på hur man ska sysselsätta honom en hel dag hemma nu när han plötsligt är så aktiv? Han är inget vidare förtjust i att man läser för honom, och bara sitta och gosa vill han absolut inte. Det är bara krypa omkring och göra kaos överallt som gäller.

Föräldraledighetsavund

Föräldraledighetsavund

Idag är jag på kontoret och sliter i mitt anletes svett. (Jag hade ett möte på förmiddagen, så vi bytte torsdag mot fredag den här veckan också.)

B, däremot, får ha en riktigt mysputtrig föräldraledig dag, med besök på 4H-gård arrangerat av öppnis. Killingar! Kaninungar! Och H:s första möte med dessa.

Sedan lite loj fredagsshopping inför middagen. En inte särskilt vild gissning säger mig att det blir grillat kött…

H har lärt sig att ställa sig upp i spjälsängen, fick jag se via mejl.

DSC_0486

Och jag sitter och skyfflar papper.

Vi får nog leva med de höga tjuten

Vi får nog leva med de höga tjuten

Sedan ett par dagar tillbaka har H börjat tjuta HÖGT. Hans tidigare små glädje- och missnöjestjut bleknar till ingenting i jämförelse med dessa nya missljud.

Det bara ringer och tjuter i öronen, och han kan hålla på länge, länge och bara tjuta upprepat. Verkar inte arg eller ledsen utan han bara vrålar rakt ut. Med hänsyn till min trötthet idag, och att jag blivit tagen lite off guard av denna nya förmåga, får jag erkänna att jag inte hanterat det så snyggt.

Jag har skrikit tillbaka, schh:at, sagt ”TYST!”, ”NEJ!” och ”SLUTA!”, och givit arga blickar. En stund vid middagen bara vände jag mig bort och höll för öronen när han höll på som värst.

Efter att ha googlat runt och hittat det här svaret från en psykolog, och läst det här hårresande exemplet på hur föräldrar reagerat på bebistjut, har jag fått bekräftat det jag innerst inne redan visste; tjuten är en del av H:s (språk-)utveckling som vi inte ska försöka kväsa, utan tvärtom försöka bejaka så gott det går.

Så bakläxa på det, morsan! Ska försöka hantera det bättre nästa gång. Det är ju tur att en får möjlighet att försöka vara en bättre förälder varje dag, och att H inte verkar hålla våra tillfälliga tillkortakommanden emot oss.

Tröttman från helvetet plus en liten vrålapa

Tröttman från helvetet plus en liten vrålapa

Så tröött idag. Fullkomligt zombifierad ända sedan lilleman vaknade vid halvåttatiden.

Då hade jag som vanligt legat vaken någon timme eller två efter att han vaknat för att amma vid halv fem. När jag till slut somnat om måste han ha väckt mig precis i fel fas av en sömncykel, för jag kan banne mig inte vakna. Ännu dryga två timmar senare sitter jag med grus i ögonen och håller krampaktigt fast i kaffekoppen.

Imorse ville jag bara säga upp mig från det här jobbet, och kunde bara inte begripa hur fasiken jag ska kunna ta hand om barnet själv hela dagen. Huvudvärk och ont i överarmen efter påfyllning av fästingvaccinet igår ger den extrema tröttheten lite extra krydda.

Jag har i vart fall lyckats ge H frukost. Han har på sistone börjat ge ifrån sig fruktansvärda tjut/vrål, så att det bara ringer i öronen på en. Det gjorde han genom hela frukosten idag. Non stop. Emellanåt var han dock bara söt. Troligen precist uträknat efter när mamman var beredd att bara gå från bordet och ställa sig och dunka sitt huvud i närmsta vägg.

IMG_3073

Sen kommer det stora dilemmat; ska jag sova när han sover middag, eller passa på att göra alla andra tvåhundraelva saker som pockar på min uppmärksamhet?

Förmiddagsluren är den enda sammanhängande tiden under dagen då man kan vara rätt säker på att H sover, och man kan göra saker hemma, ringa telefonsamtal eller röja i trädgården. Utan att ständigt behöva hindra H från att stoppa saker i munnen eller hitta på andra saker som  kan vara farliga för honom, eller bara orsaka generell förstörelse och kaos i hemmet.

Tror nog ändå det blir sömn idag. God natt på en stund!

Första vårruset

Första vårruset

Med den ”fantastiska” tiden 51:41,79 h tog vi oss till slut i mål i vårruset igår kväll: jag, H och Buffalon.

IMG_3067
H fick egen medalj. Glad och stolt…

Vi gick med ett par andra mammor till att börja med, men drog ifrån dem efter ett tag. Jag vill alltid fram och förbi när jag hamnar i folkmassor, och blir stressad av att vara instängd, så jag pinnade på i rask barnvagnspromenadtakt.

Vi startade i den sista startgruppen, ”strosa” tillsammans med andra barnvagnar, stavgångstanter och gammkärringar med rullatorer. Jag känner mig peppad att försöka jogga nästa gång. Jag tänker i vart fall ta näst sista startgruppen, ”Lunka”, där man bör ta sig runt under 45 minuter.

IMG_3072
Första loppet. I år gick jag. Nästa år springer jag!

När vi kommit i mål var det sol, regn och hagel (!?), och vi blev dyngsura. Hade såklart inget regnskydd med, för Buffalons regnskydd är så stort och omöjligt att få på.

IMG_3070
Vädergudarna var inte med oss. Regn och hagel vid målgång.

Loppets antiklimax var helt klart den s.k. goodiebagen som delades ut efter loppet: ett par tamponger, ett par trosskydd, ett par såna där dukar man lägger i tvättmaskinen och som suger upp överskottsfärg så inget missfärgas. Och en Lindorkula. Tack för det Coop!

Man kan riktigt se dem sitta där: ”Hmm, vi sponsrar ett lopp för kvinnor. Kvinnor… Mens, inkontinens, tvätt och så lite choklad på toppen!” Unket är ordet.

Men vi fick en banan och en vitamindryck också, och det var ju bra.

Morgonmys, fördröjt.

Morgonmys, fördröjt.

H är rätt jobbig på nätterna för närvarande; han gråter och gnäller mycket, ska ligga och byta tutte helt hysteriskt och ha nappen mellan varven. Ibland kommer han till ro när man håller om honom, ibland blir han hysterisk och vill bara ligga på tvärsen mellan oss, utan täcke och med fritt utrymme runt omkring.

image

Mamman får ligga ute på kanten, och måste vara vänd in mot H, annars vaknar han genast, gråter och rycker henne i håret. Hårt, så att håret bryts och lossnar, med ljudet av små iskristaller som krossas.

På yttersidan får han inte ligga längre, efter att han trillade ur sängen för någon vecka sedan. Sin egen säng sover han bara i fram till småtimmarna.

Mamman drömmer om ett eget sovrum och vill helst inte alls sova med H just nu.

När det blir dags för frukost är jag så desperat och trött att jag ler triumferande när jag ser en gårdagsslatt i kaffekannan, och resolut skjutsar in den i micron.

IMG_3059

Barnet, som av någon anledning inte bajsat på ett drygt dygn, får en gröt dopad med nästan ett helt rivet päron och en rejäl skvätt rapsolja.

IMG_3060

 

Och H är glad. Har han månne redan räknat ut att han kan hålla inne större delen av bajset tills föräldrarna sitter på caféet vid torget och avnjuter sin frukost, sent omsider?

image

Tur att BVC ligger bredvid, så vi kunde ta hand om bajskatastrofen där.

Det stora i att få en liten

Det stora i att få en liten

I och med att jag aldrig trott mig vara en barnmänniska har jag tidigare mött nyheter om andras väntade och nyfödda barn med ett inte alltför entusiastiskt ”Jaha. Grattis!” (Stackare, nu är era liv typ slut.)

Sedan fick jag barn själv, och det var ju det största som hänt i världshistorien. Alla kategorier. Jag var närmast chockad, och lite förnärmad, över att världen runt omkring bara fortsatte utanför min bebisbubbla. Varför var folk inte ute på gator och torg och dansade, sjöng, badade i fontäner och firade internationella H-dagen? Världens absolut sötaste lilla människa hade ju tagit plats ibland oss! Ett mirakel!

Nå, jag insåg ju såklart att H:s födelse inte hade så stor påverkan på världen utanför vår närmsta krets. Med den totala euforin och känslan av att vara absolut viktigast i universum där jag stolt stapplade fram med mitt lilla knyte i en liggvagn kom också med en förståelse för att nästan alla nyblivna föräldrar känner så där.

Alla har de blivit välsignade med världens sötaste lilla barn; alla har de varit med om den största händelsen i världshistorien.

Hade mina föräldrar känt så här när jag föddes? Herregud, om de älskat mig ens hälften så mycket så är det ju en skandal att jag inte älskat dem tillnärmelsevis lika mycket tillbaka!

Och den naturliga följdtanken; kommer H inte heller att inse hur mycket vi älskat honom förrän han själv blir pappa?

Nu sitter jag som en fåne med ett löjligt leende på läpparna och genuin glädje inombords varje gång jag ser någon vän, bekant, bekants bekant eller helt okänd basunera ut ett nytt barns ankomst i sociala medier.

Förlåt, alla mina vänner, för mitt svala mottagande när ni fick era första barn för länge sedan. Jag visste inte bättre. Visste inte hur stort det är att bli förälder.

Bebisfabriken back in business?

Bebisfabriken back in business?

Nu när jag börjat få mens igen kan jag ju faktiskt teoretiskt bli gravid igen. Vi har dock bestämt oss för att låta ödet, eller snarare naturen, avgöra när det blir syskon (om det blir syskon). Eftersom det inte finns någon ”rätt” tid som passar i alla avseenden (ork, ekonomi, lämplig ålder för H, vår ålder och chansen att bli gravid och få ett friskt barn) och vi inte vill ”försöka”, eftersom det känns som att det blir ytterligare ett stressmoment i tillvaron.

Vi försöker alltså inte att få ett syskon till H, men vi försöker inte låta bli att få ett syskon heller.

Spännande, det här!

Dålig dag som blev bra till slut

Dålig dag som blev bra till slut

Första halvan av denna dag kände jag att jag borde ha stannat i sängen.

Vi hade vänner över på spontan middag med övernattning igår, vilket resulterade i några glas vin för mycket, nattsudd till efter ett på natten (herregud, när hände det senast?), och en viss huvudvärk när det var dags att kliva upp vid åtta och förbereda för avfärd till babysimmet.

När vi kastat oss ut för att ta bussen in mot stan, och hunnit bryta ihop och snäsa och fräsa på varandra om allt vi glömt och inte hann leta rätt på, hann vi inte längre än nedför uppfarten innan B kom på att han lovat att skjutsa sin mamma till flygplatsen. Jag fick rusa vidare mot bussen utan honom, med H sittande i vår Babyzen Yoyo.

Den första bussresan gick fint, utöver att bussen var några minuter sen. När vi kom fram till nästa stopp var det dock ett barnvagnsekipage före oss i kön till hissen till tunnelbanan, och hissen är liten och rymmer inte två.

Tiden började bli knapp, så när jag såg en buss svänga in, som också går mot stan, sprang jag fram till den och hoppade på. För att när jag kommit på se att det redan stod två barnvagnar där, och busschauffören ropade ut att det inte fanns plats för en till. Men jag hade ju Yoyon, så jag ropade tillbaka att ”Jag kan fälla ihop den!”.

Problemet var att inget var förberett för ihopfällning; det låg leksaker och ett nappypack i varukorgen, H hade en filt på sig, och jag hade inte hunnit hugga med någon bärsele. Jag började frenetiskt rafsa ihop sakerna, och bussen stod stilla i väntan på mig. En kvinna frågar om jag behöver hjälp, och jag bara: ”Här, ta barnet!” och räckte över H.

Och naturligtvis låste sig den j-vla Yoyon och ville inte alls fällas ihop. Det har hittills blivit så i princip varje gång jag behövt fälla ihop eller upp den under någon sorts tidspress. Felet kan  dock mycket väl ligga hos mig, eftersom jag inte har tränat så mycket och inte direkt lusläst manualen.

Till slut satt jag i vart fall i ett säte med H i knät, en hopfälld vagn och en hög med saker ihopknölade ovanpå väskan. Rödmosig och svettig efter debaclet med vagnen. Och insåg att jag inte hunnit borsta tänderna innan jag sprang hemifrån. Efter en hel del vin till middagen kvällen före. Herregud, jag hade uppehållit bussens avfärd och krånglat med mina saker, helt sonika dumpat av ungen på en okänd medpassagerare och luktade dessutom bakfylla. Skämsfaktorn på det?

Men tack gode gud för mammasolidariteten! Dagens ros till Gustavs (13 mån) mamma, som ryckte in i min nöd!

Promenaden till Sveavägen och Aqualife gick bra, och vi var i hyfsad tid. När jag lade ner H på skötbordet stod det klart att det fanns bajs i blöjan. Inga problem, den skulle ju ändå av och H duschas före badet. Efter att jag gjort mig av med blöjan och skulle ta badkläderna och handduk till duschen kissade H på sin filt, som låg under honom. Jäkla skit, tänkte jag, eftersom den var det enda vi hade med som bäddning till yoyon, där han sitter helt oskyddat och framåtvänd.

Men det är väl bara att skölja av filten bara på den lilla fläcken, tänkte jag sedan, och plockade upp H för att gå in i duschen. Och såg en rejäl bajshög på filten, där pojken hade legat.

Jag försökte behålla mitt lugn, satte H i en Antilop-stol i duschutrymmet medan jag rensade upp bajs och annat. Där började det strax strila ned vätska under stolen. Mer kiss. Jag fortsatte hålla mig lugn. Duschutrymmet går ju ändå lätt att spola av.

Väl inne i bassängen möts vi av en vikarierande instruktör. Inget fel på henne i och för sig, men det blir ju inte riktigt samma sak. H verkar lite trött och inte lika aktiv som vanligt. Mot slutet av lektionen håller jag honom framför mig och känner en doft slå emot mig. Nej nej nej, hinner jag tänka innan jag ser de små bajspartiklarna sväva ut omkring oss. De nya badbyxorna, fastän köpta på babysimmet, är inte täta alls, visar det sig.

Vi går och byter om. Det mesta är rätt bökigt och stökigt när man är ensam på babysimmet, så det tar sin lilla tid och inte så lite energi och ork. Till slut är vi ändock klara och redo för en dag på stan i det ljuvliga försommarvädret. Trodde jag.

Utanför porten möts jag av gråa skyar, kyla och ösregn. Borta är förmiddagens sol och värme. Och jag står där med ungen i en öppen oskyddad resevagn, vars regnskydd såklart blivit kvar hemma, utan filt. Inte ens en handduk har jag, eftersom det kommit bajs på H:s, och min blivit helt dyngsur efter att ha delats av oss båda efter duschen.

Någonstans där kände jag att jag fått nog. Jag ville bara hem och dra täcket över mig. Sa jag att jag även hade ont i huvudet? Jag började också misstänka att jag nog glömt H:s röda pip-och-prassel-elefant någonstans i allt rafsande med packningen.

Men vi hade ju planer, så jag tog mig i kragen och lagade efter läglighet. Det fick bli ett besök på NK:s babyavdelning, där jag köpte en ny filt och en helt bedårande leksaksgiraff att fästa på vagnen, från det för mig helt nya märket Little Jellycat.

Sedan blev vädret bättre igen, vi mötte upp vännerna och kollade in den indiska festivalen i Kungsträdgården, åt lunch på en uteservering, och tittade på de uppställda Gum Ball-bilarna vid Norrbro. Vi fick också bevittna ett stort demonstrationståg, som verkade vara anti-GMO. Efter att ha skiljts från vännerna tog vi en kaffe på den renoverade och mycket trevliga Strömparterren, strosade hemåt genom stan, köpte en jättesöt gosedjursval på Zara home , och stannade på en öl i vårvackra Humlegården, där det också pågick någon sorts musikevenemang.

Väl hemma åt vi klassisk stek med gräddsås och kollade på Eurovision, som blev så spännande att vi blev uppe till efter ett igen. Och vinst till Sverige blev det också!

Dagen blev till slut riktigt bra, trots allt.

IMG_3022

Ja, det var jag som klippte hans lugg… Till mitt försvar hängde den ner i ögonen, och ungen vägrade sitta still. Okej?

Och den röda elefanten återfanns så klart i väskan när vi kom hem.