Förlossningsberättelse. Varning för LÅNGT inlägg.

Förlossningsberättelse. Varning för LÅNGT inlägg.

Jag hade mått oförskämt bra under större delen av graviditeten, och varit ganska pigg och rörlig in i det sista.

Planen var att jag skulle jobba hela graviditeten igenom och avsluta arbetet fredagen innan BF-dagen, som var på en söndag. Det gick helt enligt planerna; det var också först under min sista arbetsvecka som det blev så tungt att jag valde att ta en anslutande buss istället för att ta den vanliga promenaden på dryga två kilometer till busshållplatsen.

På lördagen hade vi min kollega och en f.d. kollega från en tidigare arbetsplats, båda med respektive, över på middag. Vi startade rätt tidigt så att det inte skulle bli så sent för mig, som inte orkade nattsudda. Vi skämtade om att jag ju skulle föda barn dagen efter, men jag var rätt säker på att jag skulle få vänta närmare en vecka innan något hände. Jag var ju ändå förstföderska…

Den beräknade dagen kom sedan och gick, inte oväntat. På måndagsmorgonen vaknade jag tidigt och hade en liten, liten antydan till mensvärkssmärta, men inget jag fäste något större avseende vid. Dock passade jag på att göra den här skärmdumpen på min gravidapp:

IMG_1071

B åkte till jobbet vid 8-tiden, och jag frågade om han inte borde börja ta bilen till jobbet nu när det snart var dags. Han höll med, men valde ändå att åka buss just denna morgon eftersom han begav sig hemifrån mitt i den värsta rusningstiden och hade bråttom in till ett möte.

Jag gick upp efter att han åkte, drack en kopp kaffe och njöt av min första lediga vardag. Pappa skickade SMS på förmiddagen om att det ju var dags nu, och jag suckade över att det skulle börja tjatas och nötas redan en dag efter beräknad nedkomst. Minst tre-fyra lediga dagar skulle jag nog få, och jag tänkte bara vila och boa hemma inför bebisens ankomst.

Ganska snart kände jag mig väldigt trött och sömnig och lade mig i soffan för en förmiddagslur. Jag låg och slumrade av och till, men strax före kl. 13 började jag vakna till med jämna mellanrum av en molande, mensvärksliknande smärta som kom och gick.

I min enorma sömnighet tog det en stund innan jag fattade; det är ju värkar! Jag tog det med ro först och tänkte att det kändes ju inte så farligt, så det var nog bäst att ligga kvar i soffan och försöka ta det lugnt.

Jag var ju ändå förstföderska, så jag var inställd på att vara hemma med värkar i närmare ett dygn innan det var dags att åka till förlossningen. Jag trodde dagen skulle gå ut på att ligga och glo på film med lite småsmärtor, tänkte att B skulle få plocka med hämtpizza och så skulle vi campa i vardagsrummet tills det var dags att åka in, kanske på natten eller morgonen efter.

Men det tog ingen lång stund innan jag insåg att värkarna kom ganska tätt. Jag bestämde mig för att starta värktimer-appen som jag laddat ner ett par dagar tidigare.

12.57 registrerade jag första värken.

13.02, 13.05, 13.09, 13.13, 13.15, 13.18, 13.22, 13.25, 13.28, 13.30.

13.33. Här tror jag att jag ringde B och sa att det var dags för honom att ta sig hemåt. Jag gick även på toa och märkte att jag blödde en del, ungefär som vid mens.

13.38

13.40 Här ringde jag förlossningen och berättade att jag hade värkar med ett par-tre minuters mellanrum, men att de bara varade i ca 30 sekunder. De gav mig – Hör och häpna! – rådet att ta två alvedon och en varm dusch. Värkarna fortsatte dock att komma så tätt att jag inte kom mig för att ta mig in i duschen. Jag gick runt i huset och plockade planlöst med saker och fick avbryta allt varannan minut för att luta mig mot en möbel. Katterna, framför allt Tjockis, förföljde mig nervöst genom huset.

14.06, 14.08

14.10 Här kissade jag igen. Blödde fortfarande.

14.14, 14.16

14.18 Här ringde min kollega för att fråga något. Jag sa att jag nog skulle åka in till förlossningen snart. Jag kände mig ganska överrumplad över att det blivit intensivt så snabbt. Gick på toaletten igen. Blödde fortfarande. Började noja över att jag inte känt av bebisen röra sig sedan värkarna började. Ringde förlossningen igen och frågade hur mycket det var normalt att blöda och sa att jag inte kände av bebisen. De sa att jag fick komma in för kontroll.

14.32, 14.35

14.37 Här tror jag B kommer hem. Han börjar också irra runt planlöst i huset för att packa sin väska. I efterhand kunde han konstatera att den andra pocketboken var rätt onödig. Den första halvlästa också, faktiskt.

14.41, 14.43, 14.45, 14.48, 14.50, 14.52, 14.54, 14.56, 14.58, 15.00, 15.01, 15.03, 15.05, 15.08, 15.10, 15.13, 15.16, 15.18, 15.21, 15.22

15.25 Enligt parkeringskvittot ställde vi bilen utanför förlossningen kl. 15.26. Eller rättare sagt, B ställde bilen medan jag stod utanför förlossningens entré och fokuserade på att andas lugnt. Värkarna var ganska intensiva.

IMG_2811

15.27

15.28 Här kommer vi in till förlossningen. I bilen har jag känt bebisen röra sig några gånger, så jag är lite lugnare.

Vi möter några bekanta i dörren som också ska föda barn samtidigt (!) men jag har så täta värkar så jag orkar knappt prata, och bara hänger på B:s arm och flåsar vid varje värk. Vi väntar en liten stund i foajén innan vi får komma in i ett förlossningsrum. Jag slutar klocka värkarna och överlämnar det åt proffsen. Våra bekanta fick vänta lite till, eftersom vi knep det sista lediga förlossningsrummet.

Barnmorskan (eller var det sköterskan?) undersöker min binda (någonstans här flyger värdigheten ut genom fönstret och kommer inte att återkomma på mycket, mycket länge) och konstaterar att jag blöder lite mer än vad jag borde. De kopplar upp en CTG, och jag tycker det tar en evighet innan de hittar hjärtslagen. Hjärtslagen ligger lite högre än vad de önskar. Jag får direktiv om att gå och byta om till förlossningssärk. Här inser jag nog på riktigt att jag kommer att föda barn i det här rummet, även om jag hela tiden känt på mig att jag inte kommer att bli hemskickad.

Ur journalen: 16.02 Inskrivning Inkommer p.g.a. värkar och blödning i graviditetsvecka 40+0 (BP enl UL 140817, BP enl SM 140815). Ser en större blödning på bindan, startade när värkar startade. Rinner inte men kommer då och då. Mjuk mage. Ömt på hö sida. Ont längst ned i magen, mensmol. Täta smärtsamma värkar.

Efter en liten stund blir jag undersökt. Barnmorskan konstaterar att jag är öppen fem centimeter och tappen är vad det nu är den ska vara när det är dags…mjuk? B undrar lite försynt om vi blir kvar nu. Stackarn är allra sist att förstå att det faktiskt händer. Han levde fortfarande i tron att vi skulle ha en lång latensfas hemma och att vi bara skulle in på en liten koll.

Ur journalen: Status. Allmänstatus: Yttre palpation: huvudläge, rörlig i bäckeningången. IU (16:25): cervix utplånad, modermunnen öppen 5 cm, stor buktande hinnblåsa ovan spinae. Mörkrött blod med lite koagel på handsken. CTG visar basafr kring 155-160 spm, normal variabilitet, acc ses. Inga dec. Något svårt att få in en god yttre reg. 5 kontr/10min.

16.45 skickar jag SMS till de närmaste om att vi är på förlossningen.

De sätter CVK och tar bastest, enligt journalen p.g.a. blödningen. En av mina käpphästar när jag planerade hur jag ville ha förlossningen var att jag absolut inte ville ha nål i handen. Det kom jag ihåg som otroligt störande vid min koniseringsoperation, och var en sak som jag kände var mer sjukvård än good old-fashioned barnafödande. Men det var ju bara att gilla läget.

Vi tillfrågas om vi vill ha något att äta. Jag tackar nej till mat, men vi vill gärna ha mackor och kaffe. B får mata mig med mackor och kaffe mellan värkarna. Vi har också med oss flera flaskor Pripps sportdryck och ett par dubbelnougat, som jag absolut ville ha med mig till förlossningen trots att det är augusti och dubbelnougat blir rätt smetigt när det är varmt.

IMG_2162

Jag ber om sterila kvaddlar som smärtlindring. Det är vanligt vatten som sprutas in under huden för aktivera kroppens egna smärtlindringsmekanismer. De gör ca 20-30 stick, och det känns ungefär som getingstick eller ja, att få sprutor. Jag får dem på ryggen, där jag upplever smärtan som värst. Smärtlindringen kommer direkt när de är klara, det känns lite som att en tyngd lättat från axlarna och allt känns lite lättare och mindre överväldigande. Effekten av kvaddlarna håller ca 45-60 minuter. (Mina tankar och erfarenheter om att föda utan medicinsk smärtlindring har jag skrivit om här.)

Ur journalen: 17.29 Kvaddlar ges med god effekt. Förlossningsjouren B*****dahl informerad om pt blödning m.m. Fortsatt observation. /…/ 18.24 Pt önskar kvaddlar igen. Kvaddlar ges med god effekt. PT står upp vid sängen. /…/ 19.46 Kvaddlar ges.

IMG_2146

Vid 20-tiden undersöks jag igen och det konstateras att jag är öppen 9 centimeter och tappen är utplånad. (Jag tror att någon gjorde en koll vid 19-tiden också, som gav samma resultat, men som inte skrevs in i journalen.) Bebisen däremot är inte fixerad alls, utan faktiskt helt rörlig, trots att min BM sagt att den varit fixerad i flera veckor redan. Den ligger rätt långt uppe, och förlossningsbarnmorskan är lite brydd. Mitt vatten har inte gått, och hinnorna är buktande. Hon vill inte ta hål på hinnorna eftersom bebisen ligger så högt upp, utan vill helst att den ska sjunka ner själv för att täppa till så att ingen liten hand eller navelsträng kan komma ner före huvudet och klämmas. Hon skulle rådgöra med läkaren.

Ur journalen: 20.00 Förlossningsförlopp Gör vu: Stor buktande hinnblåsa palperas. MM öppen 9 som tid. Pt ligger på sidan med benstöd. Andas genom värk. /../ 20.50 Kvaddlar ges med god effekt.

Jag kämpar på. Det gör ganska ont och börjar kännas rätt segt att inget händer. Jag är ju helt öppen, ska inte barnet komma då? Det är två perioder med ganska intensiv smärta under förlossningen, och den första är här någon gång. Jag bekämpar smärtan genom att försöka slappna av, andas lugnt och fokusera blicken på någon specifik punkt när värken är som värst. I början fokuserar jag på en röd lampa bredvid dörren, men när en undersköterska ställer sig framför byter jag till loggan på en tvättsäck som hänger på en ställning längs med väggen. Gud nåde B om han ställde sig framför min fokuseringspunkt!

Smärtan var alltid som värst när jag låg på sidan i förlossningssängen, på inrådan av barnmorska/sköterska. Jag klarade mig mycket bättre när jag stod och hängde på en sådan där gåstol. De insisterade på att sidoläget skulle hjälpa bebisen att sjunka ner, men det gjorde ingen skillnad utöver att smärtorna blev värre.

Vi får mackor och kaffe igen någon gång under kvällen. Jag äter med god aptit mellan värkarna, och tror det hjälpte mig massor att jag fick i mig mat och vätska genom hela förlossningen.

Jag får kvaddlar totalt fem gånger. Barnmorskorna och sköterskorna är impade över att jag vill ha flera omgångar kvaddlar och klarar av att få dem även mellan värkarna. Jag har hört folk som tyckt det var fruktansvärt att få kvaddlar, men jag tyckte nästan det var skönt att ha den stickande, svidande känslan i huden att fokusera på istället för den molande, dova värksmärtan.

På kvällen är det skiftbyte. Min barnmorska har jag knappt sett till tidigare, men de gånger hon varit inne har jag gillat henne. Väldigt mjuk och snäll, och hon visade en akupressurpunkt i pannan man kunde trycka på för att slappna av och hjälpte till med andning och avslappning. Nästa barnmorska är en mindre vän person, en stadig finlandssvenska som sveper in och tycker att nu får det räcka, här ska vi sticka hål på hinnorna. Jag har då varit helt öppen i minst tre timmar utan att vattnet gått eller bebisen kommit längre ner. Hon går iväg för att hämta läkaren, som tydligen måste vara med när barnets läge är sådant att det finns risk att något kläms när vattnet går. Här har jag en liten panikkänsla, eftersom de säger att det kommer att bli mycket mer intensivt när de tar  hål på hinnorna. Kommer jag verkligen att klara det utan medicinsk smärtlindring? Jag kräver påfyllning på kvaddlarna först.

Ur journalen: 22.12 Kvaddlar ges. 22.15 Högt rörligt huvud, buktande hinnblåsa, ingen progress av nedträngande av huvud. Ska kons. dr H***ini, ev. kontrollerad amniotomi.

Läkaren kommer in, men barnmorskan får äran (?) att sticka hål på hinnan. Det forsar ut varmt vatten mellan benen på mig, en mycket märklig känsla. Barnmorskan eller en sköterska kör sedan upp halva armen i mitt arma underliv för att lotsa bebisens huvud neråt utan att något kläms. Jag bryr mig inte längre om vad som görs därnere. Värdighet och kroppslig integritet har ingen plats i en förlossningssal. De sätter en skalpelektrod på bebisens huvud. Första gången kommer de snett och får göra om det.

Ur journalen: 22.35 Notering: står. 22.40 Amniotomi. Mekoniumfärgat fostervatten avgår.

Bebisen hade tydligen bajsat i fostervattnet. Jag såg inte vattnet och minns inte att någon sade något till mig om detta. B säger att han såg att det var grönaktigt och förstod att det var mekonium, eftersom jag haft högläsning ur ”Att föda” för att han skulle vara beredd på det som komma skulle.

Jag ställer mig upp igen och blir snabbt överrumplad över hur det trycker på plötsligt. Jag känner mig nödig och tror att bebisen ska ploppa ut där och då. Men riktigt så lätt blir det  förstås inte. Jag har svårt att stå ordentligt, och vill instinktivt knipa ihop benen istället för att öppna upp bäckenet så mycket som möjligt.

Sköterskan tvingar upp mig på britsen igen och tycker jag ska ligga på sidan med benet i bygel. Jag förklarar att jag tycker det är skit att ligga så, att jag försökt tidigare men att det bara gjort mycket mer ont och inte har det påskyndat något heller. Hon insisterar och värkarna gör rejält ont. Jag fokuserar blicken på loggan på tvättsäcken vid väggen och kämpar på. Jag säger till B att jag nog nästan är i kattungeläget nu. (Efter passagen i Gudrun Abascals bok ”Att föda” där hon berättar om kvinnan som när smärtan är som värst säger att hon inte vill mer, hon vill ha en kattunge istället.) Det här var den andra riktigt smärtsamma perioden under förlossningen.

Rätt var det är stormar barnmorskan in och säger att nu börjar bebisen bli stressad. Hjärtljuden som varit för höga, men legat jämnt hela tiden, var nu FÖR jämna. De tyckte att bebisens hjärtljud borde följa värkarna mer och stiga under värkarna, men det gjorde de inte. Hon sa att nu fick jag faktiskt prova att krysta för att se om den ville komma ut, annars skulle läkaren komma och ta ett laktatprov. Jag hade inte känt av något som liknade krystvärkar, och fick aldrig den där känslan av att jag bara måste krysta och inte kunde stå emot eller känslan av att kroppen skötte sig själv.

Ur journalen: 23:03 Notering: tappning 5 ml konc. urin. Notering: på sidan i benstöd. 23.45 Kontraktion. Krystvärkar.

Jag fick lägga mig i gynställning (som jag ju absolut inte hade velat, men vid det laget orkade jag inte käfta emot) och prova att krysta. Jag tyckte det var jättesvårt att hitta rätt, och framför allt att göra det utan att bröla. Inte av smärta, utan av ansträngningen. Men på andra eller tredje försöket hittade jag rätt, men då hittade jag lite för rätt, för då sa barnmorskan att jag skulle sluta. (Gissar att det var här jag gick sönder.) För att hitta rätt var jag tvungen att släppa kontrollen och låta det gå som det går, och jag kände hur en liten klutt bajs trängdes ut framför bebisens huvud. Det var jag jättenervös för innan, men när det väl hände kunde jag faktiskt inte bry mig mindre. Undersköterskan torkade snabbt och diskret bort det med en våt handduk, och B märkte det inte ens.

Det är tungt att trycka och det känns att bebisen är på väg ut, men jag kan inte för mitt liv begripa hur det ska gå till. Jag tycker fortfarande inte att jag känner några krystvärkar, och jag kan inte minnas att jag kände någon smärta alls, bara hård ansträngning. Men jag tar i och trycker till när barnmorskan säger att jag ska, och plötsligt lättar trycket och det känns hur bebisen slinker ut. De lägger upp honom på min mage. Klockan är 23.51.

Elva timmar från första känning tills bebisen var ute – inte vad jag väntat mig som förstföderska! Jag ser på en gång att det är en liten pojke. När de lyfter honom från mellan mina ben och upp på magen är det omisskännligt en liten pung och snopp som dinglar ner under bebisen. Jag frågar ändå ”Är det en liten pojke?” och får höra att det är det, och att han inte är så liten.

Jag kan inte fatta att det redan är över. Det var så otroligt intensivt mot slutet, och i journalen kan jag sedan se att krystskedet varade i bara sex minuter. Det lilla diagrammet över bebisens huvuds läge visar också på hur intensivt det blev efter amniotomin; 22.30 är huvudet fortfarande över spinae, en dryg timme senare är han ute.

Ur journalen: 23.51 Födelse Kön: Pojke. Förlossningen startades: Spontant. Förlossningen avslutades: Ej instrumentellt. /../ Förlossningsförlopp Framfödes en pojke i framstupa kronbjudning, perinealskydd hålls. Skriker omedelbart. VA 9-10-10. 23.59 Pat. blöder till innan placentas avgång. Placenta utkrystas tillsynes hel med hela hinnor. 

Medan jag bekantar mig med den lilla varelsen som nu hamnat på mitt bröst, blir jag undersökt. Barnmorskan konstaterar att jag fått en djup vaginal bristning, ett par små bristningar på blygdläpparna och en rejäl bristning i mellangården. Hon konstaterar: ”rektum exponerad, men intakt”. Något man helst inte vill höra om sitt eget underliv, men man inser ju att det hade kunnat vara värre. Barnmorskan måste dock ropa in en kollega som handgripligen dubbelkollar om den verkligen är intakt. Kroppslig integritet och värdighet existerar inte i förlossningssalen.

Ur journalen: En bristning har uppstått i labia major bilat, djup vaginal bristning och i perineum. Sfinktern blottad, ber sektionsledaren bm UF att bedöma sfinktern. Sfinktern bedöms hel. Labia sutureras med enstaka stygn. Bristning i vaginalbotten sutureras med fortlöpande och bristning i perineum sutureras med flertal enstaka med Polysorb, vävnaderna lättblödande. PR ua. Uterus slappar något, masseras kontr. sig. Pat får inj. Methergin 1 ml och förstärkt syntocinon dropp. Bltr 110/60. Uterus välkontr. Total blödning 900 ml.

Jag har också blödit mer än önskvärt, ca 900 ml. Jag får en spruta oxytocin (livmodersammandragande) i infarten som jag fått i handen, och som jag varit så negativt inställd till, men ändå accepterat med hänsyn till att jag redan från början blödde lite mycket och att H:s hjärtljud var för ansträngda. Sedan fick jag även ett oxytocindropp. Sedan syr de i ungefär en timme. Jag märkte faktiskt inte så mycket av det; det gjorde inte så väldigt ont, och jag tyckte inte att den ökända bedövningssprayen var så hemsk, heller. Det sved lite. Punkt. Och jag var så upptagen med att titta in i de stora mörka ögonen som plirade på mig, och beundra den tjocka mörka kalufsen som tittade ut under den lilla vita hjälmmössan som han fått på sig.

IMG_0134

Någon gång lånar de lillen för att mäta och väga honom, 53 cm och 3 850 gram. Allt ser bra ut. Så fort jag är färdigsydd får vi in den fina fikabrickan.

IMG_0135

Det var enormt tryck på förlossningen den där augustikvällen, och direkt när vi fick brickan fick vi veta att vi snart behövde flyttas. Men först måste jag äta och dricka. Sköterskan insisterar på att jag måste dricka juice genast, eftersom jag förlorat rätt mycket blod. Men jag förklarar att jag omöjligen kan dricka något om jag inte får kissa först. Hon tjatar men jag är bestämd. Låt mig bara gå upp och kissa! Jag känner mig lite smått yr, men annars helt ok. Men jag fick inte bara gå och kissa, utan var tvungen att duscha samtidigt som jag kissade. Men det var i alla fall skönt att duscha.

Jag minns att jag var enormt bekymrad över att jag tydligen glömt att packa extra strumpor. Det hade kommit blod på dem jag hade när vi åkte in, och jag visste inte riktigt vad jag skulle göra. Nu i efterhand verkar det komiskt att jag i det läget brydde mig så mycket om strumpor. Men jag fick låna ett par av B, så det löste sig. Och sedan högg jag in på fikat med full aptit. Det var hur gott som helst med kaffe och macka!

Klockan hinner ändå bli halv två innan de kommer och säger att det är dags att klä på den lille. Sedan lämnas vi själva. Vi blir chockade och förvirrade. Vadå? Ska vi ordna blöjor och kläder på den här lilla varelsen? Utan att någon annan ens är i rummet? Hur gör man? B får av förklarliga skäl ta sig an uppgiften. När han ska lyfta upp den lille från mitt bröst få han hela handen full med – bajs! Han har inte bara bajsat i fostervattnet, utan även på sin mamma efter förlossningen!

Hela situationen är så komisk. Klockan är nu mitt i natten, vi är så trötta och så förvirrade och fulla med bajs, och har ingen aning om hur vi bär oss åt. Till slut tittar en sköterska in och hjälper oss att få lite saker att torka upp med.Och B får till slut på den lille både en blöja och en liten pyjamas vi haft med oss.

Sedan är det dags att flytta från förlossningssalen. De säger att de vill att vi flyttar till en BB-avdelning, och inte hotellet, eftersom jag blödit mycket och de ville kontrollera mig. Det de inte sa då var att de även ville ha koll på lillen, eftersom han bajsat i fostervattnet. Det visste inte jag förrän vi gick igenom journalen på morgonen. Jag ville absolut gå själv, men accepterade att åka rullstol när jag fått förklarat för mig att B skulle bära väskor och flytta bil, och jag skulle få bära lillen. Det tordes jag inte, så jag satte mig i rullstolen med bebis i famnen, och rullades ut från förlossningssalen.

Ur journalen: Efterskötning Mamma Bltr 120/70. Total blödning 975 ml. (900+75). Uterus välkontr. Har kissat. Första barnet, PN, blödning 975 ml. Barn. Barnet. Sugit med rätt sugteknik. Har ej kissat. Mekonium har avgått. Temp 37,3. Temp och respkontroller p gr av mek.färgat fo.vatten. Annars inga andra riskfaktorer enl checklistan.

Tiden på BB får ett eget inlägg så småningom, för det här inlägget är långt nog ändå.

Förlossningen var det bästa, mäktigaste och mest omtumlande jag någonsin varit med om. Redan dagen efter ville jag bara göra om det igen. Det går inte att beskriva den high man får efter att ha lyckats föda fram ett friskt och välskapt barn.

Att det dessutom gick nästan precis som jag hade önskat – vaginalt utan medicinsk smärtlindring och utan instrumentella ingrepp – var verkligen en ynnest. Jag längtar efter att få föda barn igen!

(EDIT: Och visst födde jag barn igen. Här finns förlossningsberättelse nummer två.)

One thought on “Förlossningsberättelse. Varning för LÅNGT inlägg.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *