Säg den frid som varar

Säg den frid som varar

Sitter på bussen hem från jobbet. Hemma väntar en helt omöjlig unge, säger förhandsrapporterna.

Och med tanke på hur lille H var igår kväll har jag ingen anledning att betvivla att han ännu kommer att vara vaken när jag kommer fram. Igår var han omöjlig att söva; låg och viftade och snurrade, tjöt, skrattade, grät och skrek om vartannat. Ville inte amma, och bara klöstes och slogs om man försökte krama om honom.

Han verkade hyperaktiv och övertrött, men hade ändå sovit middag en lång stund under skogspromenaden vid lunchtid och en kort stund före middagen.

Ett tag grät han hejdlöst och hjärtskärande, så jag visste knappt vart jag skulle ta vägen. Till slut fick han ligga och härja runt i sin egen säng, när både jag och B var helt utmattade. Inte så att jag lät honom ligga och gråta – inga sömnmetoder här inte! Så fort han lät ledsen lutade jag mig över hans sängkant (han sover fortfarande i minisäng bredvid vår säng) och klappade och tröstade. Men i övrigt lät jag honom snurra, fäkta och tjattra. Tills. Han. Slutligen. Äntligen. Somnade.

Och det verkar vara samma sak idag. Får ge amning ett försök om han fortfarande är vaken. Men vad gör man när inte ens tutten verkar lugnande?

Det är komiskt att det inträffar sådana här saker varje gång vi har andats ut, och känt att vi har koll på läget, att vi har hittat någon sorts balans och harmoni i föräldratillvaron. Nä, man får inte bli för kaxig helt enkelt.

Och imorgon ska jag och H ge oss ut på äventyr på egen hand. Vi ska åka tåg till mormor över helgen, och låta B roa sig på egen hand.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *