Mammakroppen första månaden efter förlossningen

Mammakroppen första månaden efter förlossningen

Nu är min tillbakablick nästan framme vid den magiska förlossningen. Men först tänkte jag försöka minnas hur den där första månaden efteråt kändes i kroppen.

De första dagarna efter förlossningen var lätt overkliga. Jag var ganska slutkörd fysiskt, men sov nästan ingenting de första tre dygnen, bara korta stunder. Jag var ju tvungen att titta på H hela tiden. Och han var vaken större delen av nätterna och skrek och såg ut som en mycket arg liten goblin. Någon stund på eftermiddagen/kvällen kunde jag tuppa av någon timme eller två, när jag var säker på att B var vaken och hade koll på H. När jag väl sov kunde man dock ge sig f-n på att personalen kom och väcktes och skulle kolla min temp, puls och blodtryck.

Dagarna på BB avd. 17 var hemska; jätteobekväma galonklädda sjukhussängar och en obekväm fåtölj som jag inte kunde amma i. Ingen TV, delad toalett och mat som jag inte skulle kunna äta hur hungrig jag än var. Hemska små frysportioner som får Felix-lådorna i matvaruaffärens frysdisk att se ut som gourmetmåltider. B fick hämta pizza den dagen vi var där över middagstid. Jag kan inte låta bli att tänka att amningsstarten kanske hade gått bättre om vi hade varit i en mer ombonad och bekväm miljö.

När vi äntligen kom till BB-hotellet åt jag som en häst av den goda maten där, med salladsbuffé och bröd till. Jag tappade ändå tio kilo den första veckan efter förlossningen. De fem som jag hade gått upp under graviditeten och en handfull till på köpet. Men den glädjen blev kortvarig.

Muffamentet var så klart jätteömt och uppsvullet, men inledningsvis var det inte värre än jag väntat mig, med sveda när jag kissade och allmän ömhet samt att jag blödde en del. Läckte igenom jättevuxenblöjorna ett par gånger, och hade rätt svårt av gå på grund av svullnaden och på grund av att jag inte hade någon styrsel i överkroppen, som bara kändes som ett stort hål.

Läkaren som kontrollerade mitt underliv dagen efter förlossningen konstaterade: ”Oj, du måste ha varit väldigt svullen när de sydde ihop dig!”. I kombination med att den hårdföra barnmorskan på sin sakliga finlandssvenska konstaterat ”rektum exponerad men intakt” men ändå känt sig nödsakad att kalla in en kollega för att handgripligen bekräfta denna observation, var det ju ganska klart att min stackars snippa blivit ganska hårt åtgången. Men jag hade ännu ingen aning om hur illa det skulle bli.

Allt eftersom dagarna gick ersattes babianarselsvullnaden och svedan och den allmänt såriga känslan med en allt mer molande värk, som snarare blev värre och värre än förbättrades med tiden. Jag kände av värken när jag stod och gick, men allra mest när jag satt på toaletten eller annars i ett lite hukande läge. Det var som tandvärk eller migrän, som strålade ut längs med blygdläpparnas kanter och upp mot klitoris. Jag fick kissa snabbt snabbt snabbt innan smärtan blev för skarp. Och att bajsa, det var inte det lättaste när man dels kände sig trasig och inte vågade trycka på, och dels fick ont så fort man satt längre än tio sekunder på toaletten.

Allra värst var smärtan dock när jag duschade. Jag kved och grät och stod och trampade, ropade på mamma och visste inte vad jag skulle ta mig till. Kunde inte förmå mig till mer tvätt av underlivet än att försiktigt låta vattnet skölja över det, men redan då var smärtan snudd på outhärdlig. B låg i sängen i rummet intill och grät för att han kände sig så maktlös över att inte kunna hjälpa mig. Jag vägrade ringa sjukhuset för jag stod inte ut med tanken att bli undersökt där nere. Jag kunde inte formulera mina känslor på annat sätt än. ”Jag vill inte mer. Det räcker nu. Inte mer nu.”

Jag åt så mycket alvedon och citodon jag bara fick, men det hjälpte inte så mycket. Samtidigt ville jag ju inte utsätta H för läkemedel och försökte minska ner tabletterna så snart som möjligt. Förlossningssmärtan var en mild bris jämfört med smärtorna jag hade i underlivet veckorna efter förlossningen.

Mjölken rann aldrig till på något märkbart sätt, utan stegrades lite gradvis. Men amningen fick vi inte till ordentligt, mycket tack vare idiotiska råd från BVC. Men detta har jag redan skrivit om.

Psykiskt mådde jag trots allt bra. Supercoolhormonerna satt fortfarande i, och jag var lugn som en filbunke. Jag hade inte en tillstymmelse till depression eller baby blues, även om jag var ledsen över att H tappade för mycket i vikt och att amningen inte fungerade. Mest var jag ändå överlycklig och upp över öronen förälskad i den där lilla varelsen som legat i min mage. Och så stolt över att jag hanterat förlossningen nästan precis så som jag hade tänkt mig.

Folk kan säga vad de vill; jag är faktiskt jättestolt och lite mallig över att jag klarade mig utan bedövning. Det var något jag bestämt mig för, och som jag höll fast i även när det blev jobbigt. Jag känner att det var en prestation, och jag är stolt.  Sedan skiter jag i om andra tar bedövning eller inte;  men för mig kändes det som en stor seger att klara mig utan. Så stark som jag kände mig efter förlossningen har jag aldrig tidigare känt mig.

"guaranteed payday loans http://concepteventcorp.com/main/ click the next website"

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *