Uppdatering om Ubbi blöjhink

Uppdatering om Ubbi blöjhink

Vi har nu använt vår fina orangea Ubbi blöjhink i två månader, så det är läge för en uppdatering om hur den fungerat för oss i praktiken.

Enligt marknadsföringen skulle Ubbi skilja sig från andra blöjhinkar genom att den:

  • Används med vanliga påsar, d.v.s. en måste inte köpa dyra refillförpackningar med påsar.
  • Sluter helt tätt och håller lukten inne.
  • Är tillverkad i metall istället för plast och således inte suger åt sig av lukten.

Avseende de första två punkterna fungerar Ubbi klockrent – vi använder samma gamla extra starka avfallspåsar på rulle som förut, och så länge Ubbi är stängd luktar det ingenting alls.

Men HERREJÄVLAR vilka odörer som oozar upp när en öppnar luckan för att kasta i en ny blöja! Särskilt om det gått ett par dagar sedan en bytt påsen. Det är rent grönjävligt vidrigt.  Detta kan en kanske inte klandra Ubbin för; det är ju för att den sluter så tätt som en kan glömma bort att byta påse på flera dagar.

Men vi slåss inte om att tömma Ubbin därhemma, om man säger så. Det gör vi utomhus, så det inte luktar gammalt utedass i hela huset. Sedan låter vi Ubbin stå öppen och vädra ur på altanen.

Men själva hinken luktar fortfarande apa inuti efteråt, det gör den faktiskt.

Det är kanon att den går att använda med vanliga påsar, och så länge man tömmer den minst varannan dag uppkommer inga större luktstörningar.

Snygg och funktionell, och förmodligen så nära luktfritt man kommer utan ett system där varje enskild blöja packas och försluts i specialpåsar.

Förlossningsberättelse. Varning för LÅNGT inlägg.

Förlossningsberättelse. Varning för LÅNGT inlägg.

Jag hade mått oförskämt bra under större delen av graviditeten, och varit ganska pigg och rörlig in i det sista.

Planen var att jag skulle jobba hela graviditeten igenom och avsluta arbetet fredagen innan BF-dagen, som var på en söndag. Det gick helt enligt planerna; det var också först under min sista arbetsvecka som det blev så tungt att jag valde att ta en anslutande buss istället för att ta den vanliga promenaden på dryga två kilometer till busshållplatsen.

På lördagen hade vi min kollega och en f.d. kollega från en tidigare arbetsplats, båda med respektive, över på middag. Vi startade rätt tidigt så att det inte skulle bli så sent för mig, som inte orkade nattsudda. Vi skämtade om att jag ju skulle föda barn dagen efter, men jag var rätt säker på att jag skulle få vänta närmare en vecka innan något hände. Jag var ju ändå förstföderska…

Den beräknade dagen kom sedan och gick, inte oväntat. På måndagsmorgonen vaknade jag tidigt och hade en liten, liten antydan till mensvärkssmärta, men inget jag fäste något större avseende vid. Dock passade jag på att göra den här skärmdumpen på min gravidapp:

IMG_1071

B åkte till jobbet vid 8-tiden, och jag frågade om han inte borde börja ta bilen till jobbet nu när det snart var dags. Han höll med, men valde ändå att åka buss just denna morgon eftersom han begav sig hemifrån mitt i den värsta rusningstiden och hade bråttom in till ett möte.

Jag gick upp efter att han åkte, drack en kopp kaffe och njöt av min första lediga vardag. Pappa skickade SMS på förmiddagen om att det ju var dags nu, och jag suckade över att det skulle börja tjatas och nötas redan en dag efter beräknad nedkomst. Minst tre-fyra lediga dagar skulle jag nog få, och jag tänkte bara vila och boa hemma inför bebisens ankomst.

Ganska snart kände jag mig väldigt trött och sömnig och lade mig i soffan för en förmiddagslur. Jag låg och slumrade av och till, men strax före kl. 13 började jag vakna till med jämna mellanrum av en molande, mensvärksliknande smärta som kom och gick.

I min enorma sömnighet tog det en stund innan jag fattade; det är ju värkar! Jag tog det med ro först och tänkte att det kändes ju inte så farligt, så det var nog bäst att ligga kvar i soffan och försöka ta det lugnt.

Jag var ju ändå förstföderska, så jag var inställd på att vara hemma med värkar i närmare ett dygn innan det var dags att åka till förlossningen. Jag trodde dagen skulle gå ut på att ligga och glo på film med lite småsmärtor, tänkte att B skulle få plocka med hämtpizza och så skulle vi campa i vardagsrummet tills det var dags att åka in, kanske på natten eller morgonen efter.

Men det tog ingen lång stund innan jag insåg att värkarna kom ganska tätt. Jag bestämde mig för att starta värktimer-appen som jag laddat ner ett par dagar tidigare.

12.57 registrerade jag första värken.

13.02, 13.05, 13.09, 13.13, 13.15, 13.18, 13.22, 13.25, 13.28, 13.30.

13.33. Här tror jag att jag ringde B och sa att det var dags för honom att ta sig hemåt. Jag gick även på toa och märkte att jag blödde en del, ungefär som vid mens.

13.38

13.40 Här ringde jag förlossningen och berättade att jag hade värkar med ett par-tre minuters mellanrum, men att de bara varade i ca 30 sekunder. De gav mig – Hör och häpna! – rådet att ta två alvedon och en varm dusch. Värkarna fortsatte dock att komma så tätt att jag inte kom mig för att ta mig in i duschen. Jag gick runt i huset och plockade planlöst med saker och fick avbryta allt varannan minut för att luta mig mot en möbel. Katterna, framför allt Tjockis, förföljde mig nervöst genom huset.

14.06, 14.08

14.10 Här kissade jag igen. Blödde fortfarande.

14.14, 14.16

14.18 Här ringde min kollega för att fråga något. Jag sa att jag nog skulle åka in till förlossningen snart. Jag kände mig ganska överrumplad över att det blivit intensivt så snabbt. Gick på toaletten igen. Blödde fortfarande. Började noja över att jag inte känt av bebisen röra sig sedan värkarna började. Ringde förlossningen igen och frågade hur mycket det var normalt att blöda och sa att jag inte kände av bebisen. De sa att jag fick komma in för kontroll.

14.32, 14.35

14.37 Här tror jag B kommer hem. Han börjar också irra runt planlöst i huset för att packa sin väska. I efterhand kunde han konstatera att den andra pocketboken var rätt onödig. Den första halvlästa också, faktiskt.

14.41, 14.43, 14.45, 14.48, 14.50, 14.52, 14.54, 14.56, 14.58, 15.00, 15.01, 15.03, 15.05, 15.08, 15.10, 15.13, 15.16, 15.18, 15.21, 15.22

15.25 Enligt parkeringskvittot ställde vi bilen utanför förlossningen kl. 15.26. Eller rättare sagt, B ställde bilen medan jag stod utanför förlossningens entré och fokuserade på att andas lugnt. Värkarna var ganska intensiva.

IMG_2811

15.27

15.28 Här kommer vi in till förlossningen. I bilen har jag känt bebisen röra sig några gånger, så jag är lite lugnare.

Vi möter några bekanta i dörren som också ska föda barn samtidigt (!) men jag har så täta värkar så jag orkar knappt prata, och bara hänger på B:s arm och flåsar vid varje värk. Vi väntar en liten stund i foajén innan vi får komma in i ett förlossningsrum. Jag slutar klocka värkarna och överlämnar det åt proffsen. Våra bekanta fick vänta lite till, eftersom vi knep det sista lediga förlossningsrummet.

Barnmorskan (eller var det sköterskan?) undersöker min binda (någonstans här flyger värdigheten ut genom fönstret och kommer inte att återkomma på mycket, mycket länge) och konstaterar att jag blöder lite mer än vad jag borde. De kopplar upp en CTG, och jag tycker det tar en evighet innan de hittar hjärtslagen. Hjärtslagen ligger lite högre än vad de önskar. Jag får direktiv om att gå och byta om till förlossningssärk. Här inser jag nog på riktigt att jag kommer att föda barn i det här rummet, även om jag hela tiden känt på mig att jag inte kommer att bli hemskickad.

Ur journalen: 16.02 Inskrivning Inkommer p.g.a. värkar och blödning i graviditetsvecka 40+0 (BP enl UL 140817, BP enl SM 140815). Ser en större blödning på bindan, startade när värkar startade. Rinner inte men kommer då och då. Mjuk mage. Ömt på hö sida. Ont längst ned i magen, mensmol. Täta smärtsamma värkar.

Efter en liten stund blir jag undersökt. Barnmorskan konstaterar att jag är öppen fem centimeter och tappen är vad det nu är den ska vara när det är dags…mjuk? B undrar lite försynt om vi blir kvar nu. Stackarn är allra sist att förstå att det faktiskt händer. Han levde fortfarande i tron att vi skulle ha en lång latensfas hemma och att vi bara skulle in på en liten koll.

Ur journalen: Status. Allmänstatus: Yttre palpation: huvudläge, rörlig i bäckeningången. IU (16:25): cervix utplånad, modermunnen öppen 5 cm, stor buktande hinnblåsa ovan spinae. Mörkrött blod med lite koagel på handsken. CTG visar basafr kring 155-160 spm, normal variabilitet, acc ses. Inga dec. Något svårt att få in en god yttre reg. 5 kontr/10min.

16.45 skickar jag SMS till de närmaste om att vi är på förlossningen.

De sätter CVK och tar bastest, enligt journalen p.g.a. blödningen. En av mina käpphästar när jag planerade hur jag ville ha förlossningen var att jag absolut inte ville ha nål i handen. Det kom jag ihåg som otroligt störande vid min koniseringsoperation, och var en sak som jag kände var mer sjukvård än good old-fashioned barnafödande. Men det var ju bara att gilla läget.

Vi tillfrågas om vi vill ha något att äta. Jag tackar nej till mat, men vi vill gärna ha mackor och kaffe. B får mata mig med mackor och kaffe mellan värkarna. Vi har också med oss flera flaskor Pripps sportdryck och ett par dubbelnougat, som jag absolut ville ha med mig till förlossningen trots att det är augusti och dubbelnougat blir rätt smetigt när det är varmt.

IMG_2162

Jag ber om sterila kvaddlar som smärtlindring. Det är vanligt vatten som sprutas in under huden för aktivera kroppens egna smärtlindringsmekanismer. De gör ca 20-30 stick, och det känns ungefär som getingstick eller ja, att få sprutor. Jag får dem på ryggen, där jag upplever smärtan som värst. Smärtlindringen kommer direkt när de är klara, det känns lite som att en tyngd lättat från axlarna och allt känns lite lättare och mindre överväldigande. Effekten av kvaddlarna håller ca 45-60 minuter. (Mina tankar och erfarenheter om att föda utan medicinsk smärtlindring har jag skrivit om här.)

Ur journalen: 17.29 Kvaddlar ges med god effekt. Förlossningsjouren B*****dahl informerad om pt blödning m.m. Fortsatt observation. /…/ 18.24 Pt önskar kvaddlar igen. Kvaddlar ges med god effekt. PT står upp vid sängen. /…/ 19.46 Kvaddlar ges.

IMG_2146

Vid 20-tiden undersöks jag igen och det konstateras att jag är öppen 9 centimeter och tappen är utplånad. (Jag tror att någon gjorde en koll vid 19-tiden också, som gav samma resultat, men som inte skrevs in i journalen.) Bebisen däremot är inte fixerad alls, utan faktiskt helt rörlig, trots att min BM sagt att den varit fixerad i flera veckor redan. Den ligger rätt långt uppe, och förlossningsbarnmorskan är lite brydd. Mitt vatten har inte gått, och hinnorna är buktande. Hon vill inte ta hål på hinnorna eftersom bebisen ligger så högt upp, utan vill helst att den ska sjunka ner själv för att täppa till så att ingen liten hand eller navelsträng kan komma ner före huvudet och klämmas. Hon skulle rådgöra med läkaren.

Ur journalen: 20.00 Förlossningsförlopp Gör vu: Stor buktande hinnblåsa palperas. MM öppen 9 som tid. Pt ligger på sidan med benstöd. Andas genom värk. /../ 20.50 Kvaddlar ges med god effekt.

Jag kämpar på. Det gör ganska ont och börjar kännas rätt segt att inget händer. Jag är ju helt öppen, ska inte barnet komma då? Det är två perioder med ganska intensiv smärta under förlossningen, och den första är här någon gång. Jag bekämpar smärtan genom att försöka slappna av, andas lugnt och fokusera blicken på någon specifik punkt när värken är som värst. I början fokuserar jag på en röd lampa bredvid dörren, men när en undersköterska ställer sig framför byter jag till loggan på en tvättsäck som hänger på en ställning längs med väggen. Gud nåde B om han ställde sig framför min fokuseringspunkt!

Smärtan var alltid som värst när jag låg på sidan i förlossningssängen, på inrådan av barnmorska/sköterska. Jag klarade mig mycket bättre när jag stod och hängde på en sådan där gåstol. De insisterade på att sidoläget skulle hjälpa bebisen att sjunka ner, men det gjorde ingen skillnad utöver att smärtorna blev värre.

Vi får mackor och kaffe igen någon gång under kvällen. Jag äter med god aptit mellan värkarna, och tror det hjälpte mig massor att jag fick i mig mat och vätska genom hela förlossningen.

Jag får kvaddlar totalt fem gånger. Barnmorskorna och sköterskorna är impade över att jag vill ha flera omgångar kvaddlar och klarar av att få dem även mellan värkarna. Jag har hört folk som tyckt det var fruktansvärt att få kvaddlar, men jag tyckte nästan det var skönt att ha den stickande, svidande känslan i huden att fokusera på istället för den molande, dova värksmärtan.

På kvällen är det skiftbyte. Min barnmorska har jag knappt sett till tidigare, men de gånger hon varit inne har jag gillat henne. Väldigt mjuk och snäll, och hon visade en akupressurpunkt i pannan man kunde trycka på för att slappna av och hjälpte till med andning och avslappning. Nästa barnmorska är en mindre vän person, en stadig finlandssvenska som sveper in och tycker att nu får det räcka, här ska vi sticka hål på hinnorna. Jag har då varit helt öppen i minst tre timmar utan att vattnet gått eller bebisen kommit längre ner. Hon går iväg för att hämta läkaren, som tydligen måste vara med när barnets läge är sådant att det finns risk att något kläms när vattnet går. Här har jag en liten panikkänsla, eftersom de säger att det kommer att bli mycket mer intensivt när de tar  hål på hinnorna. Kommer jag verkligen att klara det utan medicinsk smärtlindring? Jag kräver påfyllning på kvaddlarna först.

Ur journalen: 22.12 Kvaddlar ges. 22.15 Högt rörligt huvud, buktande hinnblåsa, ingen progress av nedträngande av huvud. Ska kons. dr H***ini, ev. kontrollerad amniotomi.

Läkaren kommer in, men barnmorskan får äran (?) att sticka hål på hinnan. Det forsar ut varmt vatten mellan benen på mig, en mycket märklig känsla. Barnmorskan eller en sköterska kör sedan upp halva armen i mitt arma underliv för att lotsa bebisens huvud neråt utan att något kläms. Jag bryr mig inte längre om vad som görs därnere. Värdighet och kroppslig integritet har ingen plats i en förlossningssal. De sätter en skalpelektrod på bebisens huvud. Första gången kommer de snett och får göra om det.

Ur journalen: 22.35 Notering: står. 22.40 Amniotomi. Mekoniumfärgat fostervatten avgår.

Bebisen hade tydligen bajsat i fostervattnet. Jag såg inte vattnet och minns inte att någon sade något till mig om detta. B säger att han såg att det var grönaktigt och förstod att det var mekonium, eftersom jag haft högläsning ur ”Att föda” för att han skulle vara beredd på det som komma skulle.

Jag ställer mig upp igen och blir snabbt överrumplad över hur det trycker på plötsligt. Jag känner mig nödig och tror att bebisen ska ploppa ut där och då. Men riktigt så lätt blir det  förstås inte. Jag har svårt att stå ordentligt, och vill instinktivt knipa ihop benen istället för att öppna upp bäckenet så mycket som möjligt.

Sköterskan tvingar upp mig på britsen igen och tycker jag ska ligga på sidan med benet i bygel. Jag förklarar att jag tycker det är skit att ligga så, att jag försökt tidigare men att det bara gjort mycket mer ont och inte har det påskyndat något heller. Hon insisterar och värkarna gör rejält ont. Jag fokuserar blicken på loggan på tvättsäcken vid väggen och kämpar på. Jag säger till B att jag nog nästan är i kattungeläget nu. (Efter passagen i Gudrun Abascals bok ”Att föda” där hon berättar om kvinnan som när smärtan är som värst säger att hon inte vill mer, hon vill ha en kattunge istället.) Det här var den andra riktigt smärtsamma perioden under förlossningen.

Rätt var det är stormar barnmorskan in och säger att nu börjar bebisen bli stressad. Hjärtljuden som varit för höga, men legat jämnt hela tiden, var nu FÖR jämna. De tyckte att bebisens hjärtljud borde följa värkarna mer och stiga under värkarna, men det gjorde de inte. Hon sa att nu fick jag faktiskt prova att krysta för att se om den ville komma ut, annars skulle läkaren komma och ta ett laktatprov. Jag hade inte känt av något som liknade krystvärkar, och fick aldrig den där känslan av att jag bara måste krysta och inte kunde stå emot eller känslan av att kroppen skötte sig själv.

Ur journalen: 23:03 Notering: tappning 5 ml konc. urin. Notering: på sidan i benstöd. 23.45 Kontraktion. Krystvärkar.

Jag fick lägga mig i gynställning (som jag ju absolut inte hade velat, men vid det laget orkade jag inte käfta emot) och prova att krysta. Jag tyckte det var jättesvårt att hitta rätt, och framför allt att göra det utan att bröla. Inte av smärta, utan av ansträngningen. Men på andra eller tredje försöket hittade jag rätt, men då hittade jag lite för rätt, för då sa barnmorskan att jag skulle sluta. (Gissar att det var här jag gick sönder.) För att hitta rätt var jag tvungen att släppa kontrollen och låta det gå som det går, och jag kände hur en liten klutt bajs trängdes ut framför bebisens huvud. Det var jag jättenervös för innan, men när det väl hände kunde jag faktiskt inte bry mig mindre. Undersköterskan torkade snabbt och diskret bort det med en våt handduk, och B märkte det inte ens.

Det är tungt att trycka och det känns att bebisen är på väg ut, men jag kan inte för mitt liv begripa hur det ska gå till. Jag tycker fortfarande inte att jag känner några krystvärkar, och jag kan inte minnas att jag kände någon smärta alls, bara hård ansträngning. Men jag tar i och trycker till när barnmorskan säger att jag ska, och plötsligt lättar trycket och det känns hur bebisen slinker ut. De lägger upp honom på min mage. Klockan är 23.51.

Elva timmar från första känning tills bebisen var ute – inte vad jag väntat mig som förstföderska! Jag ser på en gång att det är en liten pojke. När de lyfter honom från mellan mina ben och upp på magen är det omisskännligt en liten pung och snopp som dinglar ner under bebisen. Jag frågar ändå ”Är det en liten pojke?” och får höra att det är det, och att han inte är så liten.

Jag kan inte fatta att det redan är över. Det var så otroligt intensivt mot slutet, och i journalen kan jag sedan se att krystskedet varade i bara sex minuter. Det lilla diagrammet över bebisens huvuds läge visar också på hur intensivt det blev efter amniotomin; 22.30 är huvudet fortfarande över spinae, en dryg timme senare är han ute.

Ur journalen: 23.51 Födelse Kön: Pojke. Förlossningen startades: Spontant. Förlossningen avslutades: Ej instrumentellt. /../ Förlossningsförlopp Framfödes en pojke i framstupa kronbjudning, perinealskydd hålls. Skriker omedelbart. VA 9-10-10. 23.59 Pat. blöder till innan placentas avgång. Placenta utkrystas tillsynes hel med hela hinnor. 

Medan jag bekantar mig med den lilla varelsen som nu hamnat på mitt bröst, blir jag undersökt. Barnmorskan konstaterar att jag fått en djup vaginal bristning, ett par små bristningar på blygdläpparna och en rejäl bristning i mellangården. Hon konstaterar: ”rektum exponerad, men intakt”. Något man helst inte vill höra om sitt eget underliv, men man inser ju att det hade kunnat vara värre. Barnmorskan måste dock ropa in en kollega som handgripligen dubbelkollar om den verkligen är intakt. Kroppslig integritet och värdighet existerar inte i förlossningssalen.

Ur journalen: En bristning har uppstått i labia major bilat, djup vaginal bristning och i perineum. Sfinktern blottad, ber sektionsledaren bm UF att bedöma sfinktern. Sfinktern bedöms hel. Labia sutureras med enstaka stygn. Bristning i vaginalbotten sutureras med fortlöpande och bristning i perineum sutureras med flertal enstaka med Polysorb, vävnaderna lättblödande. PR ua. Uterus slappar något, masseras kontr. sig. Pat får inj. Methergin 1 ml och förstärkt syntocinon dropp. Bltr 110/60. Uterus välkontr. Total blödning 900 ml.

Jag har också blödit mer än önskvärt, ca 900 ml. Jag får en spruta oxytocin (livmodersammandragande) i infarten som jag fått i handen, och som jag varit så negativt inställd till, men ändå accepterat med hänsyn till att jag redan från början blödde lite mycket och att H:s hjärtljud var för ansträngda. Sedan fick jag även ett oxytocindropp. Sedan syr de i ungefär en timme. Jag märkte faktiskt inte så mycket av det; det gjorde inte så väldigt ont, och jag tyckte inte att den ökända bedövningssprayen var så hemsk, heller. Det sved lite. Punkt. Och jag var så upptagen med att titta in i de stora mörka ögonen som plirade på mig, och beundra den tjocka mörka kalufsen som tittade ut under den lilla vita hjälmmössan som han fått på sig.

IMG_0134

Någon gång lånar de lillen för att mäta och väga honom, 53 cm och 3 850 gram. Allt ser bra ut. Så fort jag är färdigsydd får vi in den fina fikabrickan.

IMG_0135

Det var enormt tryck på förlossningen den där augustikvällen, och direkt när vi fick brickan fick vi veta att vi snart behövde flyttas. Men först måste jag äta och dricka. Sköterskan insisterar på att jag måste dricka juice genast, eftersom jag förlorat rätt mycket blod. Men jag förklarar att jag omöjligen kan dricka något om jag inte får kissa först. Hon tjatar men jag är bestämd. Låt mig bara gå upp och kissa! Jag känner mig lite smått yr, men annars helt ok. Men jag fick inte bara gå och kissa, utan var tvungen att duscha samtidigt som jag kissade. Men det var i alla fall skönt att duscha.

Jag minns att jag var enormt bekymrad över att jag tydligen glömt att packa extra strumpor. Det hade kommit blod på dem jag hade när vi åkte in, och jag visste inte riktigt vad jag skulle göra. Nu i efterhand verkar det komiskt att jag i det läget brydde mig så mycket om strumpor. Men jag fick låna ett par av B, så det löste sig. Och sedan högg jag in på fikat med full aptit. Det var hur gott som helst med kaffe och macka!

Klockan hinner ändå bli halv två innan de kommer och säger att det är dags att klä på den lille. Sedan lämnas vi själva. Vi blir chockade och förvirrade. Vadå? Ska vi ordna blöjor och kläder på den här lilla varelsen? Utan att någon annan ens är i rummet? Hur gör man? B får av förklarliga skäl ta sig an uppgiften. När han ska lyfta upp den lille från mitt bröst få han hela handen full med – bajs! Han har inte bara bajsat i fostervattnet, utan även på sin mamma efter förlossningen!

Hela situationen är så komisk. Klockan är nu mitt i natten, vi är så trötta och så förvirrade och fulla med bajs, och har ingen aning om hur vi bär oss åt. Till slut tittar en sköterska in och hjälper oss att få lite saker att torka upp med.Och B får till slut på den lille både en blöja och en liten pyjamas vi haft med oss.

Sedan är det dags att flytta från förlossningssalen. De säger att de vill att vi flyttar till en BB-avdelning, och inte hotellet, eftersom jag blödit mycket och de ville kontrollera mig. Det de inte sa då var att de även ville ha koll på lillen, eftersom han bajsat i fostervattnet. Det visste inte jag förrän vi gick igenom journalen på morgonen. Jag ville absolut gå själv, men accepterade att åka rullstol när jag fått förklarat för mig att B skulle bära väskor och flytta bil, och jag skulle få bära lillen. Det tordes jag inte, så jag satte mig i rullstolen med bebis i famnen, och rullades ut från förlossningssalen.

Ur journalen: Efterskötning Mamma Bltr 120/70. Total blödning 975 ml. (900+75). Uterus välkontr. Har kissat. Första barnet, PN, blödning 975 ml. Barn. Barnet. Sugit med rätt sugteknik. Har ej kissat. Mekonium har avgått. Temp 37,3. Temp och respkontroller p gr av mek.färgat fo.vatten. Annars inga andra riskfaktorer enl checklistan.

Tiden på BB får ett eget inlägg så småningom, för det här inlägget är långt nog ändå.

Förlossningen var det bästa, mäktigaste och mest omtumlande jag någonsin varit med om. Redan dagen efter ville jag bara göra om det igen. Det går inte att beskriva den high man får efter att ha lyckats föda fram ett friskt och välskapt barn.

Att det dessutom gick nästan precis som jag hade önskat – vaginalt utan medicinsk smärtlindring och utan instrumentella ingrepp – var verkligen en ynnest. Jag längtar efter att få föda barn igen!

(EDIT: Och visst födde jag barn igen. Här finns förlossningsberättelse nummer två.)

När bebisen blir ett barn

När bebisen blir ett barn

Jag har funderat en del på när en bebis egentligen upphör att vara just bebis, eller spädbarn, och övergår till att vara bara ett barn.

I mina ögon har det redan hänt med H, även om det tycks råda konsensus på nätet om att ett barn slutar vara spädbarn när det blir ett år och/eller börjar gå. För mig började H förvandlas från en bebis till en liten pojke när han var sex månader. Nu vid åtta månader tycker jag inte att han är bebis alls.

Han ser inte ut som en bebis, han ser ut som en liten pojke som skulle kunna resa sig upp och springa iväg när som helst. Även om han än så länge bara kan typ krypa.

Det finns nästan inget kvar av det där lite djuriska som kännetecknar en bebis, där man kan se att så mycket går på ren instinkt. Allt han gör nu känns så medvetet.

Han hugger tag i tutten med båda händerna och suger sig fast, inget mer bökande och letande på mer eller mindre rätt ställen. Han leker och ler pillemariskt när han vet att han gör något busigt, försöker att le och skratta bort det hela när han får ett bryskt ”nej” eller ”aj” efter att han bitit i tutten eller dragit för hårt i mitt hår.

Han visar bestämt när han inte vill något; skjuter bort vattenflaskan eller skeden med båda händerna när han inte vill ha, tittar på min tallrik och gråter teatraliskt när han vill smaka, och fäktar bestämt bort ens händer när man försöker torka honom om munnen eller näsan.

Nej, lilleman är ingen bebis längre.

IMG_2758

Pakethämtning igen!

Pakethämtning igen!

Idag var det återigen dags att gå till postombudet på torget och kvittera ut ett paket från Jollyroom. Bara två saker den här gången, men det känns ändå som julafton!

Paketet innehöll en ergonomisk skötbädd från NG Baby, och ja..hrrm..en favorit i repris får man väl säga – en till Ergobaby Organic Travel Pouch, fast en brun denna gång! Dels eftersom en brun passar så mycket bättre till min Zen-sele, men främst för att den är helt oslagbar som organizer till både bärsele, vagn och som axelremsväska, och en extra absolut kan komma till nytta.

Ett inlägg om exakt hur mycket den sparkar Bugaboo Organizers arsle är på gång endera dagen då jag orkar fota väskorna lite mer utförligt och skriva inlägget på datorn. Jag håller på att få spel på att bilderna hamnar åt fel håll när man lägger in dem från telefon eller padda.

Den bruna höftväskan var på rea för bara 99 kr. Jag vill minnas att jag gav 149 kr för min första, svarta Travel Pouch på rea. Ordinarie pris på olika webshoppar verkar vara 199-359 kr.

Även skötbädden var på rea. Den köpte jag för att det börjar bli tradigt att släpa upp den lilla tiokilosklumpen uppför trappan varje gång det uppstår ett servicebehov. Med hänsyn till att bajset också varit tämligen fast sedan H började äta mat behöver vi sällan rinnande vatten vid blöjbyte, det brukar räcka med en våtservett. Därför tänkte jag mig att just en mjuk skötdyna till nedervåningen vore bra, att ha undanstuvad i något hörn och slänga fram på köks- eller vardagsrumsgolvet vid behov. Skötbädden är tjock och fylld med mjuka kulor, och har ett avtorkbart och avtagbart fodral som kan tvättas i maskin. Vi testkörde den direkt, och den verkar fungera bra, även om mitt initiala intryck var att det var för mycket fyllning i kudden.

image
Ergonomisk skötbädd från NG Baby och Ergobaby Organic Travel Pouch
Första stadsresan med Babyzen Yoyo

Första stadsresan med Babyzen Yoyo

I helgen var alltså jag och H ute på egen hand. Vi reste med tåg till världsmetropolen Örebro för att besöka mormor (H:s, min mamma, alltså).

Det sista jag ville var såklart att bängla på pansarvagnen a.k.a Buffalon på ett tåg helt själv, så det blev vår lilla resevagn Babyzen Yoyo som fick följa med på turen.

Resan omfattade buss, tunnelbana, tåg, promenader runt i Örebro och till och från mormors lägenhet dryga tre kilometer från centrum.

På buss och tunnelbana fick H stanna kvar i vagnen, på tåget fällde jag ihop Yoyon innan jag klev på och tog upp H i resebärselen Ergobaby Stowaway. Det gick smidigt att fälla ihop Yoyon på perrongen, och den fick bra plats att stå på golvet framför H:s säte på tåget. Uppfällningen när vi skulle av var knepigare, det var svårt att klara av det samtidigt som jag hade H i famnen. På hemvägen fick jag ta hjälp av en kvinna på raden bredvid, som höll i H medan jag fällde ut vagnen.

IMG_2771

På plats i Örebro var det inga problem att rulla Yoyon på stan eller hem till mormor. Den rullar smidigt och är lättkörd. Det är väldigt skönt att den har ett helt handtag, så att man kan knuffa den med bara en hand. Tack vare att den är så lätt är det inte heller några större bekymmer att lyfta den upp på tåg eller uppför kortare trappor.

Det är såklart lite jobbigare att köra en vagn med så små hjul, men det är priset man får betala för att få en så liten och lätt vagn.

Eller en del av priset. Min största invändning mot Babyzen Yoyo är att lite mindre barn helt enkelt inte sitter så bra i den. Vi köpte bara 6+-delen, eftersom H var nästan 6 månader när vi köpte vagnen. Nu vid dryga åtta månader är det dock tydligt att han fortfarande är för liten för att sitta bra i Yoyon. Han skulle ju inte ha gått i liggdelen heller, så jag tror att det blir ett glapp mellan, tja, cirka 6 och 10/11/12 månader där Yoyon inte riktigt fungerar så bra även om man skulle ha både 0+ och 6+. Jag är inte heller riktigt bekväm med att ha H i framåtvänd vagn ännu; jag vill kunna se honom hela tiden

Sitsen känns sluttande, och H sitter lite hopsjunken med de små benen spretande rakt ut från sitsen. Liggläget är långt ifrån fullt, mer ett lätt viloläge. Men H har inte klagat, han har suttit nöjd, och även sovit långa stunder under promenaderna.

IMG_2772

Då har jag kompletterat med Outlook Sleep Pod sovkokong för att göra vagnen mer ombonad och skydda från sol och intryck. När H är vaken räcker suffletten med den lilla ”solkepsen” nerfälld alldeles utmärkt för att hålla solen ur ögonen på honom.

För resor där vagnen inte behöver vara fullt så liten som Yoyon skulle jag dock vilja ha en resevagn/stadsvagn med lite bättre komfort. Överst på önskelistan står en Bugaboo Bee3 i Van Gogh-utgåvan. En otroligt vacker, liten och smidig vagn med bättre liggläge och vändbar sits. Jag är kär i den vagnen, och kollar in den på nätet nästan dagligen. (Sjukt, jag vet.) Men 8000 kr för en tredje (fjärde om man räknar 199-kronorssulkyn) vagn, det är saftigt…

Cellprovtagning

Cellprovtagning

Tidigare i förmiddags var jag på DS för cellprovtagning, ett och ett halvt år efter det senaste (normala) provet, två år efter operation och två och ett halvt år efter att cellförändringarna först upptäcktes.

Det gjordes även ett virusprov, för att se om viruset som orsakat cellförändringarna har läkt ut, eller om det finns kvar. Om det finns kvar blir det fortsatt tätare kontroller.

Jag fick komma till en jätterar barnmorska, som var lugn och förtroendeingivande. Hon sa också att mina lappningar och lagningar därnere rent estetiskt såg jättefina ut. Kanske vågar jag se efter själv så småningom? Så här dryga åtta månader efter förlossningen vill jag fortfarande inte riktigt kännas vid underlivet som mitt eget, det är lite alien territory…

Eftersom provet skulle kollas för både cellförändringar och virus skulle det ta någon månad innan jag får svar. Håller tummarna för att cellförändringarna hållit sig borta!

När H är stökig är något fel

När H är stökig är något fel

Så kom sen facit med förklaringen till H:s stökighet -han är ju förkyld! Jag borde ju veta vid det här laget att min goa unge inte är en sådan som stökar, bråkar och lever om helt utan anledning.

Så jag spenderade en hel natt på att vara mest arg och irriterad för att han vägrade sova, när han hade en förkylning på gång med allt vad det innebär i form av halsont, huvudvärk, frusenhet och allmän ynklighet.

På dagen var H pigg och glad, så vi gick ner på stan och fikade och gick på loppis. Jag fyndade två kuddar för 15 spänn styck och två par gardinlängder för 40 spänn paret. Så fina!

IMG_2793

Hemma i lägenheten tränade H krypning och tog sig till och med mellan rummen själv. Han hade en massa leksaker som mormor sparat att leka med. Han har dock lite svårt ännu att ta sig till krypläge när man sätter honom upp: han viker sig dubbel och försöker dra sig rätt.

Sömnen var upphackad i natt också, men med en mer förstående och inte så lite skamsen mor, som istället för att svära och väsa ”tyst!” låg lugn och smekte den lilla pannan, pussade liten nästipp och gav nappen tillbaka utan djupa suckar.

IMG_2791

Nu är vi på väg hemåt igen. Lilleman sitter i Ergobaby Stowaway resesele och sover, precis som på vägen upp. Mycket smidigt!

IMG_2802

Helvetesnatt

Helvetesnatt

H somnade så snällt hemma hos mormor, efter att ha varit ute och gjort stan hela dagen. Från strax efter sju kunde mamma, mormor och moster äta middag ifred.

Men när vi började stöka för att komma i säng vid elva vaknade H. Sedan vet jag inte hur många timmar det tog innan han somnade om ordentligt. Han gnällde och grät och vred sig tills jag inte stod ut längre. Och med två till som försökte sova i rummet bredvid var det aldrig ett alternativ att bara låta honom låta. Så jag kramade, vädjade, gav tutte, väste ”tyst nu” och ”men sooov nu då, unge” på ett inte alltför ömt och moderligt vis, gav napp femtioelva gånger, stoppade om, klappade och smekte lilla pannan samtidigt som jag svor inombords (och några gånger utombords också).

Han somnade till slut, för att vakna upp ett par timmar senare för samma procedur. Och igen. Och vaknade vid sex. Pigg och glad som en lärka. Detsamma kan inte sägas om hans mor.

IMG_0348

Mor och son på äventyr

Mor och son på äventyr

Sitter på ett tåg som susar genom Mellansverige, med ett barn sovandes i bärsele på min mage. Det tog ungefär fem minuter efter avfärd, sedan snusade han sött.

För första gången har jag ensam krånglat mig iväg med barn och weekendpackning för två, med buss och tunnelbana in till centralen och på ett SJ-tåg. Det gick hur bra som helst, och vi var på plats på perrongen en halvtimme i förtid. Men tåget kom in efter några minuter, så vi kunde kliva på och göra oss hemmastadda.

IMG_2771

Med på resan: jag, barnet, en stor ryggsäck och Babyzen Yoyo utrustad med Ergobaby Organic Travel Pouch (hängande i fästen till Bugaboo Organizer) och Ergobaby Stowaway i varukorgen, tillsammans med regnskydd, Outlook Sleep Pod sovkokong och en tygkasse att lägga filt, Apis, snutte, ytterkläder och barnvagnstillbehör i när vagnen fälls ihop på tåget. Ryggsäcken är proppfull…

IMG_2772

Väntan på perrongen blev inte så lång, och H tyckte om att titta på tågen.

IMG_2778

På tåget; Yoyon ihopfälld, H monterad i Ergobaby Stowaway.

Säg den frid som varar

Säg den frid som varar

Sitter på bussen hem från jobbet. Hemma väntar en helt omöjlig unge, säger förhandsrapporterna.

Och med tanke på hur lille H var igår kväll har jag ingen anledning att betvivla att han ännu kommer att vara vaken när jag kommer fram. Igår var han omöjlig att söva; låg och viftade och snurrade, tjöt, skrattade, grät och skrek om vartannat. Ville inte amma, och bara klöstes och slogs om man försökte krama om honom.

Han verkade hyperaktiv och övertrött, men hade ändå sovit middag en lång stund under skogspromenaden vid lunchtid och en kort stund före middagen.

Ett tag grät han hejdlöst och hjärtskärande, så jag visste knappt vart jag skulle ta vägen. Till slut fick han ligga och härja runt i sin egen säng, när både jag och B var helt utmattade. Inte så att jag lät honom ligga och gråta – inga sömnmetoder här inte! Så fort han lät ledsen lutade jag mig över hans sängkant (han sover fortfarande i minisäng bredvid vår säng) och klappade och tröstade. Men i övrigt lät jag honom snurra, fäkta och tjattra. Tills. Han. Slutligen. Äntligen. Somnade.

Och det verkar vara samma sak idag. Får ge amning ett försök om han fortfarande är vaken. Men vad gör man när inte ens tutten verkar lugnande?

Det är komiskt att det inträffar sådana här saker varje gång vi har andats ut, och känt att vi har koll på läget, att vi har hittat någon sorts balans och harmoni i föräldratillvaron. Nä, man får inte bli för kaxig helt enkelt.

Och imorgon ska jag och H ge oss ut på äventyr på egen hand. Vi ska åka tåg till mormor över helgen, och låta B roa sig på egen hand.