Obergurgl, dag 2

Obergurgl, dag 2

Idag har alperna visat sig från sin vackraste sida, med solsken på vita bergstoppar mot azurblå himmel.

H kompenserade för den obefintliga dagssömnen och den sena kvällen igår genom att sova i egen säng mellan 23 och 6, tutta lite och somna om till 8.30.

B har åkt skidor idag, medan jag och H var kvar på hotellet till efter två på eftermiddagen. Anledningen till detta var att lilleman även sov middag i två och en halv timme efter frukost och sedan vaknade redo för lunch. Jag fick lite jobb gjort medan han sov, så det var bra ändå.

Till slut kom vi i alla fall ut i solskenet. Jag hade H i bärselen (Ergobaby Stowaway) eftersom vi först tänkt gå bort till en hütte en bit bort dit det bara var snöväg. Det verkade dock lite för halkigt i snön för mina stadsskor med platt sula, så vi gick en bit längs byvägen och tog en fika på ett bäckerei istället.

På vägen tillbaka stötte vi (jag, H, pappan i den andra barnfamiljen och deras tvååring) på skidåkarna (B, den andra mamman och de två ungkarlarna) som kommit ner från berget för att dricka öl, så vi gjorde sällskap på den soliga terassen. H somnade genast i selen bland skrål och hög musik från 90-talet.

Efter hans middag somnade han och flyttades med lyckat resultat över till vår Babyzen Yoyo med sovkokongen från Outlook på. Han vaknade så klart ändå direkt när vi kom till restaurangen, men det var värt ett försök.

H tycker att middagarna är jätteroliga; han flörtar hejvilt med alla han ser, vill smaka på allt och försöker få tag på allt som kommer inom räckhåll. Inte en chans att han sover igenom dem.

Strax efter tio på kvällen kom jag och H upp till rummet för att sova, och vi somnade båda två omedelbums. Och blev väckta av B när han kom hem en timma senare. H har somnat om, och det ska strax jag också.

Jag trodde aldrig för ett år sedan att vi skulle stupa i säng vid 22-23, för att vakna vid 7 och tycka att det är helt i sin ordning. På semestern.

 

Obergurgl, dag ett

Obergurgl, dag ett

Första dagen på orten har varit ok, men lätt ansträngande.

Vi har med oss små plastburkar med hemmagjord grötblandning till H:s frukost. Hotellet har ingen micro man kan använda själv någonstans, så vi måste be serveringspersonalen värma den i köket. Vilket de förvisso gör, men med minen av att man givit dem en kattskit i handen och bett dem äta den. Ungefär.

Och sedan kommer de ut med en gröt som är skållhet, men inte alls tillagad, d.v.s. flingorna har inte svällt och det är vattnigt.  För hög effekt gissar jag? Och så måste man be dem värma lite till, efter att ha suttit i fem minuter och rört och hoppas att gröten ska eftersvälla så pass att man slipper störa personalen igen. Men det gör den ju inte, och inte är den bra efter nästa omgång heller.

Under tiden har gossen krisat ihop helt av bristen på frukost, så med ena handen försöker jag äta min frukost och dela med mig till barnet, medan andra handen rör gröt frenetiskt. Till slut ger jag upp om gröten och försöker få barnet att äta den rinniga grynmassan, som i vart fall inte är helt rå längre. Han är inte helt förtjust och håller på med allt utom att äta, samt kinkar av och till och smetar gröt överallt. När han fått i sig sin mat är frukosten redan undanplockad, så det var tur att jag tagit en rätt redig portion till att börja med.

Att resa med bebis är att alltid lämna frukostbordet i komplett kaos, knappt en ren fläck på den nypressade vita duken, och en förnärmad servitör som anser att det är helt under hans värdighet att värma barngröt. Fy, vad det är jobbigt med den stelheten! Och hur svårt kan det vara att ha ett litet bord i ett hörn med en liten micro, så att föräldrar själva kan värma barnmaten?

Vi tog en liten promenad med bärselen, varvid H somnade sött en liten stund. Sedan sov han ytterligare en kortare stund på eftermiddagen, efter att jag givit H lunch medan B åkte skidor. Jag lyckades mycket stolt räkna ut hur babykostvärmaren fungerar utan instruktionsbok, så hans burkmat kan vi i vart fall värma på rummet.

Sedan var H vaken, övertrött och krävde att bli underhållen/matad/tröstad genom både eftermiddagsbuffé och femrättersmiddag, för att sedan slockna i pappans famn direkt efter att sista rätten ätits upp. Jag behöver också slockna snarast.

Äntligen framme!

Äntligen framme!

Efter 100 mils bilkörning på en dag, och en total sträcka på ca 190 mil på ett och ett kvarts dygn kom vi så äntligen fram till Obergurgl och Hotel Gurglhof strax efter sju ikväll.

IMG_2562

H har varit glad och nöjd i stort sett hela resan, och har nu somnat helt utslagen efter att vi återkommit från restaurangen och femrättersmiddagen.

Första intrycket av hotellet och maten är mycket positivt. Nu ska jag sova, och ser fram emot en lång dusch imorgon bitti.

Etapp 1 avklarad

Etapp 1 avklarad

Skrivet strax efter midnatt inatt, precis innan vi tappade all form av mobiltäckning:

H ligger hos mig och ammar, i underslafen på en båthytt.

Bilresan till Malmö gick över förväntan; ett stopp för mellanmål och blöjbyte, annars sov H större delen av resan, eller lekte själv med nappen och napphållaren, och en tygbok med inbyggd spegel och skallra. Han började kinka en liten stund mot slutet, men då satte jag på hans Spotify-lista, som han först lyssnade intensivt på, för att sedan logga ut och sova ända till Malmö.

När vi kom på båten blev det en sen middag, även för H, som sedan glatt satt med vid bordet i ett par timmar.  Inte så konstigt med tanke på hur mycket sömn och lite stimulans han fått under dagen.

Han har nu somnat på tutten, och ska läggas över i sin mjuklift. Hoppas morgondagen blir lika smidig!

IMG_2543

Nu är det morgon, vi har ätit frukost och – till slut – rullat av färjan och ut på Autobahn. Det är alltid lika sjukt stressigt att komma av båten på morgonen. Med en liten som ska få i sig sin morgongröt i en cafeteria som kryllar av lastbilschaffisar som pratar en mängd olika språk, och är oändligt mycket mer spännande än gröt, tillfördes en ny dimension av stress. Vi var nog absolut sist av båten idag, men vi stod så till att vi inte blockerade någon annan, så det gick bra ändå.

Vi struntade i vagn på båten, jag bar H i Ergobaby Stowaway-selen mellan bildäck, cafeteria och hytt, med Ergbaby Travel Pouch med sked, haklapp, mat och blöjbytes-kit fäst i magremmen.

H var så klart trött efter att bara ha sovit sex timmar, så han kinkade en stund i bilen, fick höra lite musik, och loggade ut igen.

Jag ska nog också passa på att ta en lur.

On the road again…

On the road again…

Då var vi på väg!

Andra bilsemestern med lilleman, men betydligt längre än första trippen, som inte tog oss längre än över gränsen till Norge. Nu ska vi köra hela vägen ner till Malmö i en första stint, för att sedan dra maximal nytta av tiden genom att sova oss över vattnet på en färja, vakna i Tyskland imorgon bitti och rulla hundra mil till, upp till de österrikiska alperna och orten med det fantastiska namnet Obergurgl.

image

Den lille har varit exemplarisk so far, började dagen med sovmorgon till 8:45, sov middag i tre (!) timmar efter frukost, och lät oss päron packa och stöka i lugn och ro ända fram till avfärd. Sedan satt han snällt och lekte i sin bilstol i en och en halv timme innan han somnade igen.

IMG_0315

 

Inför den här resan har vi tagit bort inlägget i babyskyddet med vaddering runt huvudet, eftersom det började kännas som att han satt lite ihopklämt i det. Nu ser det mycket bekvämare ut, och han har en hel del plats kvar att växa på. Det kilformade inlägget som skulle ligga i sitsen tog vi bort redan när han var några veckor, för det tyckte vi bara förvärrade ostbåge-positionen som han hade innan han kunde sitta.

 

 

Resfeber

Resfeber

Klockan är tjugo över nio på kvällen, och imorgon reser vi. Jag har hunnit komma hem från jobbet och äta middag.

B har inte hunnit så mycket annat än att ta hand om H, som haft en vägra-sova-middag-dag. Han är fortfarande vaken, visade ingen tendens till att vilja somna på tutten, och ligger nu i sin mjuklift och pratar med sig själv.

Ska bara packa för tio dagar åt mig och bebis innan jag får sova. Vi låter B packa bara åt sig själv, för att bespara hans osedvanligt klena resenerver.

Det blir nog bra det här.

Vissa dagar måste ju vara dåliga också

Vissa dagar måste ju vara dåliga också

Veterinärbesöket gick bra idag, alla katterna är vaccinerade och chippade, och till och med Minna skötte sig bra och blev inte panikrädd. Med H har det varit värre.

Han sov en kort stund på förmiddagen innan veterinären kom. Sedan INGENTING förutom tio minuter i min famn efter lunch, som avbröts så fort jag hade mage att försöka lägga ifrån mig honom. Han har eventuellt haft lite ont i magen; bajset har varit rätt hårt och han har pruttat ganska ”explosivt” efter en del gnäll. Han har inte velat äta upp all mat heller. Nåt knas har det varit i alla fall, som gjort att han inte heller velat sova.

Och det har kräkts. Överallt.

Mitt möte blev inställt, så B kunde åka till sitt kontor på eftermiddagen istället, medan jag var hemma. Det var en lång och jobbig eftermiddag, tills H somnade vid sju.

Som tur var hade mannen med sig sushi när han kom hem, som vi avnjöt med ett glas en flaska Pinot Gris från Alsace. Så kvällen blev rätt bra ändå.

Nu sovdags inför jobbdag imorgon. Gonatt!

Idag är det H:s sjumånadersdag!

Idag är det H:s sjumånadersdag!

Det har han firat genom att vakna klockan tre och sedan ettrigt kräva tuttbyte med 30-90 minuters intervall, för att vakna ordentligt vid sju. Sedan har han legat och pratat och ropat, nypt mig i bröstvårtan, rivit mig i ansiktet och dragit mig i håret för att vara säker på att jag inte ska somma ordentligt, utan som mest slumra till. Han kissade ner skötbordet mitt i allt också, när jag tänkte att han kanske skulle somna om med en torr blöja.

Nu har B tagit ner honom till köket för att ge honom morgongröt. Tyvärr kan jag inte lägga mig tillrätta och sova en stund, för om ett par timmar kommer veterinären för att vaccinera och microchippa katterna.

Det är så skönt med en veterinär som gör hembesök. För två år sedan var hon hos oss och hjälpte min älskade gammelkatta somna in. Min lilla svarta Trixie, som hängt med mig sedan jag var sexton och hon var en moderlös kattunge på sex veckor, en liten svart pälsboll i en kull av annars grårandiga knubbisar. Vi fick många år ihop innan hon fick cancer i munnen, som ätit sig runt hela käken, och det inte fanns någon annan utväg än att låta henne somna in. Hon fick somna in lugnt i B:s famn, hemma i vardagsrummet en lugn och vacker vårdag. Stillsamt och vackert, och inte alls så hemskt som om det vore på en steril veterinärklinik.

Men nu två år senare kommer veterinären i ett mycket trevligare syfte. Och efter Trixie kom lilla svartvita Doris till oss, och lyste upp tillvaron. Och ytterligare ett år senare kom så H. Tänk vad mycket som kan hända på ett par år!

Efter veterinärbesöket måste jag dra till kontoret för att ta ett möte, och imorgon jobbar jag heldag. Och på fredag drar vi och motorvägskryssarkombin mot kontinenten. Måste börja fundera på packningen!

En harmonisk dag

En harmonisk dag

Imorse beslutade sig H för att somna om under vår mys- och busstund i sängen, som brukar sträcka sig från det att han vaknat vid halvsju-sju och fram emot åttasnåret. Han högg plötsligt tag i en tutte, snuttade en stund och somnade om. Och sov till tjugo i tio!

Klockan var efter elva när vi var färdiga med frukost och efterföljande blöjbyte. Solen sken, och jag krängde på mig Stokke MyCarrier-selen för en promenad till torget. Det var första gången H satt i den sedan han var pytteliten, och första gången någonsin vi promenerade utomhus med den. Det var jättespännande att åka i sele utomhus, tyckte H. Plötsligt såg han ju så mycket mer av omvärlden! Selen är skön att bära i, men snudd på omöjlig att få på, det är en karbinhake som är jättesvår att haka i. Och det är som en liten ”byxa” inuti som barnet ska sitta i som mest känns trång och onödig och gör det svårt att justera barnets position. Men H var hur nöjd som helst.

När vi kom hem fick H lunch, jag var lat och köpte med mig en burk bolognese från Hipp, som H åt med stor aptit. Sedan sov H middag en timme medan jag fixade lunch till mig själv och ugnsbakade butternutpumpa till H:s middag. När han vaknade lekte vi en stund, sedan fick H pumpa- och laxmos med rapsolja och dill. Allt ekologiskt. Han älskade det, och jag satt och myste över att han tyckte om maten jag lagat åt honom.

Sedan tog jag på selen igen och hastade ner till torget för att posta breven jag glömt ta med mig första gången. H blev förväntansfull redan när jag tog på selen, och tittade stort på allt spännande vi gick förbi och kommenterade: ”deh! deh! e-deh!”. När vi kom hem lekte vi på mattan en stund till, och sedan gick jag upp och nattade honom i vår säng. Han somnade snällt, och sover än, medan jag och B fått äta middag, dricka kaffe och läsa tidningar i fred.

En rakt igenom harmonisk dag.

Det här med att välja bort amning

Det här med att välja bort amning

Jag följer en hel del mammabloggar just nu. Det är kul att läsa om hur andra har det med sina små, och förhoppningsvis få lite inspiration och en känsla av att man inte är ensam med sina bekymmer och glädjeämnen, tankar och funderingar. Mina kompisar från förr skaffade barn mycket tidigare än jag, så jag har ingen jag känner sedan tidigare att sitta och tjöta bebis med.

I en av bloggarna jag följer har debatten rasat angående det här med att helt sonika välja bort amning. Jag undvek att ge mig in i debatten i kommentarsfältet, för att frågan är så infekterad. Jag har min åsikt, men jag vill inte trycka upp den rakt i nyllet på en nybliven mamma, som säkerligen är lika skör och känslosam som jag själv var i det skedet. Även om hon själv tog upp debatten.

Å ena sidan kan jag inte alls förstå mig på hur man kan välja bort att amma, och kan inte låta bli att känna mig lite provocerad när jag hör folk prata om det som att amning hör till stenåldern och nuförtiden går det precis lika bra att bara strunta i det. Jag känner likadant med folk som pratar om kejsarsnitt kontra normal förlossning som om det är ett val likt det att välja Pampers eller Libero.

Å andra sidan vet jag ju att det i verkligheten sällan är ett så enkelt val, utan att det alltid finns ett helt liv bakom beslutet, som alltid är unikt och annorlunda än mitt.

Jag är helt övertygad om att amning är det bästa för barnet. Det ligger tiotusentals år av evolution bakom mjölken i mina bröst. Men ersättning är faktiskt gott nog, ungar växer och frodas på det också, och den kan göra skillnaden mellan en mamma som bara gråter för att amningen är svår, och en mamma som kan glädjas åt den lilla skatt hon håller i sina armar. Det vet jag.

För mig var det dock aldrig ett alternativ att välja bort amning för ersättning; det fanns inte i min begreppsvärld att det var ett val, som man på fullaste allvar kunde göra en för/emot-lista angående.

Nu blev det ju så att H fick 50/50 mjölk och ersättning ändå, trots att jag ville helamma och slet som tusan för det. Ja, jag slet som tusan för att upprätthålla en delamning också. Kanske är det därför som tanken på att någon bara kan förkasta det jag slet så hårt för kryper under skinnet på mig. För att jag suttit där med tårarna brännande bakom ögonlocken och försökt få mitt barn att nöja sig med mina bröst istället för att gråta och titta efter pappan med flaskan. (En pappa som för övrigt med glädje ser tillbaka på flaskmatningen, som gav honom en chans att vara med, att vara viktig och nära redan från början.)

Så jag ska inte nappa på det betet, att triggas igång känslomässigt och ösa ur mig åsikter om en annan kvinnas val eller påtvingade omständigheter angående hur hon matar sitt barn. Det viktiga är faktiskt att barnen får näring och kärlek. Det andra är resandens ensak, som jag ska ge blanka fan i oavsett hur mina egna känslor och tankar ser ut i frågan.

Färdigventilerat.