Det här med att välja bort amning

Det här med att välja bort amning

Jag följer en hel del mammabloggar just nu. Det är kul att läsa om hur andra har det med sina små, och förhoppningsvis få lite inspiration och en känsla av att man inte är ensam med sina bekymmer och glädjeämnen, tankar och funderingar. Mina kompisar från förr skaffade barn mycket tidigare än jag, så jag har ingen jag känner sedan tidigare att sitta och tjöta bebis med.

I en av bloggarna jag följer har debatten rasat angående det här med att helt sonika välja bort amning. Jag undvek att ge mig in i debatten i kommentarsfältet, för att frågan är så infekterad. Jag har min åsikt, men jag vill inte trycka upp den rakt i nyllet på en nybliven mamma, som säkerligen är lika skör och känslosam som jag själv var i det skedet. Även om hon själv tog upp debatten.

Å ena sidan kan jag inte alls förstå mig på hur man kan välja bort att amma, och kan inte låta bli att känna mig lite provocerad när jag hör folk prata om det som att amning hör till stenåldern och nuförtiden går det precis lika bra att bara strunta i det. Jag känner likadant med folk som pratar om kejsarsnitt kontra normal förlossning som om det är ett val likt det att välja Pampers eller Libero.

Å andra sidan vet jag ju att det i verkligheten sällan är ett så enkelt val, utan att det alltid finns ett helt liv bakom beslutet, som alltid är unikt och annorlunda än mitt.

Jag är helt övertygad om att amning är det bästa för barnet. Det ligger tiotusentals år av evolution bakom mjölken i mina bröst. Men ersättning är faktiskt gott nog, ungar växer och frodas på det också, och den kan göra skillnaden mellan en mamma som bara gråter för att amningen är svår, och en mamma som kan glädjas åt den lilla skatt hon håller i sina armar. Det vet jag.

För mig var det dock aldrig ett alternativ att välja bort amning för ersättning; det fanns inte i min begreppsvärld att det var ett val, som man på fullaste allvar kunde göra en för/emot-lista angående.

Nu blev det ju så att H fick 50/50 mjölk och ersättning ändå, trots att jag ville helamma och slet som tusan för det. Ja, jag slet som tusan för att upprätthålla en delamning också. Kanske är det därför som tanken på att någon bara kan förkasta det jag slet så hårt för kryper under skinnet på mig. För att jag suttit där med tårarna brännande bakom ögonlocken och försökt få mitt barn att nöja sig med mina bröst istället för att gråta och titta efter pappan med flaskan. (En pappa som för övrigt med glädje ser tillbaka på flaskmatningen, som gav honom en chans att vara med, att vara viktig och nära redan från början.)

Så jag ska inte nappa på det betet, att triggas igång känslomässigt och ösa ur mig åsikter om en annan kvinnas val eller påtvingade omständigheter angående hur hon matar sitt barn. Det viktiga är faktiskt att barnen får näring och kärlek. Det andra är resandens ensak, som jag ska ge blanka fan i oavsett hur mina egna känslor och tankar ser ut i frågan.

Färdigventilerat.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *