Besviken på morfar och farmor

Besviken på morfar och farmor

Något vi funderat en del på är att vi känner oss lite besvikna på min pappa och B:s mamma för att de inte engagerat sig mer i H. Det är första barnbarnet för dem båda, och varken jag eller B är ju purunga, så de har fått vänta ett tag.

Vi har båda yngre syskon, jag en bror och B två, som inte heller är purunga, men av olika anledningar verkar det kunna dröja innan det blir några barnbarn på deras håll också.

Både pappa och svärmor var överlyckliga när de fick veta att det skulle komma ett barnbarn, och var engagerade och spända som barn innan julafton under graviditeten. När H föddes var de båda snabbt på plats för besök så fort vi fått flytta till BB-hotellet. Men sedan…

Jag tror min pappa med fru varit och hälsat på hemma hos oss 4-5 gånger under de här första sju månaderna, och det är nog hans fru som är den pådrivande (hon är mycket förtjust i H). De bor ca 45 minuters bilväg bort, och har vägarna förbi rätt ofta, då vi bor mellan dem och stan, mellan dem och min lillebror och styvbror och i närheten av ett stort köpcentrum som de besöker ofta. Jag har tydligt sagt att de är välkomna när de vill, vi är ju för det mesta hemmavid nuförtiden. Pappa ringer kanske ett par pliktskyldiga telefonsamtal i månaden.

B:s mamma bor ännu närmre, kanske 25-30 min bilresa, och hon har vägarna förbi flera gånger i veckan eftersom B:s mycket gamla mormor bor på ett hem i vår kommun. Hon jobbar inte, och borde ju ha mycket tid. Hon har besökt oss oftare än min pappa, men ändå inte så ofta. På andra sätt har hon varit mer engagerad, hon pratar med B i telefon i princip dagligen och följer H:s utveckling på det viset, och har köpt mycket presenter till oss och H.

Men det som känns viktigast är att de träffar H frekvent, och bygger en relation. Vi vill att H ska stå nära våra ursprungsfamiljer, och ha andra vuxna att vända sig till än bara oss.

Ska vi behöva formellt bjuda in dem kontinuerligt för att de ska träffa sitt barnbarn?

Min mamma bor långt bort, och är utan bil, men hon har åkt tåg för att hälsa på flera gånger, och hade nog kommit oftare om vi bjudit in henne (hon måste övernatta när hon hälsar på). Och då är H hennes sjätte barnbarn (jag har halvsyskon). Hon ringer också ett par gånger i veckan för att höra hur det är med H. B:s pappa är avliden.

Jag är uppvuxen mest med bara pappa, och B mest med bara sin mamma. Vi har fått deras första och länge efterlängtade barnbarn. Och ändå vill de inte träffa honom så ofta? Jag förstår det verkligen inte.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *