Att föda utan (medicinsk) smärtlindring

Att föda utan (medicinsk) smärtlindring

Vi gick förbi öppnis en vända efter BVC idag, eftersom de ligger i princip bredvid varandra. Där fördes en diskussion om smärtlindring vid förlossning. Samtliga var ense om att de bara ville/hade velat ösa på med all smärtlindring som fanns direkt när de kom till förlossningen. Det skulle inte tramsas och flummas med några varma bad eller kvaddlar.

Uttrycket ”jag tänkte inte spela hjälte” nämndes, och annat liknande, med andemeningen att man inte ska behöva ha ont om det kan undvikas.

Min ursprungliga inställning, innan jag själv blev gravid, var ungefär densamma.

Men till vilket pris sker smärtlindringen?

Redan första gången jag läste om epidural, under graviditeten, kände jag att det inte var värt det. Att kanske inte ens kunna känna mina krystvärkar, och behöva få berättat för mig av någon annan när det var dags att krysta? Att riskera ett långdraget förlossningsförlopp; att värkarna avstannade, och kanske behöva värkstimulerande dropp, eller sugklocka, eller kejsarsnitt? Att vara fysiskt bortkopplad från min egen förlossning? Nej, det ville jag helt enkelt inte.

Men lustgas då? Det har de flesta jag känner som fött barn pratat sig varma för. En schysst tonårsfylla som plåster på såren, och vilka roliga saker de sagt! Även där kände jag att nej, jag vill inte heller vara psykiskt bortkopplad under min förlossning.

Jag läste Gudrun Abascals ”Att föda” och ”Att möta förlossningssmärtan” och kände att nog fan skulle jag klara av vad kvinnor klarat av i tiotusentals år innan någon bedövning fanns. Min kropp är ju gjord för det här!

Och visst klarade jag det! Jag fick fem omgångar sterila kvaddlar, som triggar igång kroppens egna smärtlindringssystem. De tog udden av smärtan när den var som värst, och jag tyckte till och med att den ytliga getingsticksliknande smärtan när de sprutade in vatten under huden på ryggen var en bra avledning från den jobbigare och mer djupgående värksmärtan. I övrigt hade jag ingen smärtlindring.

Min dubbla motivation var dels att göra det som gav bäst förutsättningar för en komplikationsfri förlossning, dels att verkligen få uppleva alla dimensioner av förlossningen, utan filter. Det var lite av en utmaning också, att klara detta eldprov.

Närvaro och kontroll var mina ledord.

Efter att H kommit ut var jag så sjukt glad och stolt över min kropp och min prestation. Jag kände mig som superwoman i flera dagar efteråt. Jag gör det faktiskt fortfarande när jag tänker på min förlossning.

Från första lilla förnimmelsen om att det kanske var på gång till det att H var ute tog det strax under elva timmar. Rätt snabbt för en förstföderska (hallå, vad hände med den där latensfasen?), och förlossningen skedde vaginalt och utan instrument.

Det var annat som inte gick exakt som jag ville, men det var sådant jag inte kunde påverka. Som att de fick göra en kontrollerad amniotomi för att H låg för högt uppe och rörlig och vattnet inte gått när jag varit helt öppen i tre timmar, att det blev bråttom på slutet för att H var stressad, och jag fick krysta på kommando utan att känna de där riktiga krystvärkarna som inte går att stå emot. Den påskyndade slutspurten var troligen anledningen till att jag sprack rätt mycket.

Att möta smärtan och besegra den var däremot något jag kunde göra. Så det gjorde jag. Min taktik var helt enkelt att ta det lugnt, andas lugnt och fokusera blicken på något föremål i rummet när värken var som värst.

Det gjorde ont att föda barn, i vart fall ett par stunder var det jobbigt smärtsamt, dels under slutet av öppningsfasen, dels efter att de tagit vattnet och H sjönk ner ganska snabbt. Men när jag krystade ut honom kan jag inte minnas att jag kände någon smärta alls, jag minns bara att det var tungt och svårt att hitta ”rätt kläm” och bara trycka på utan att bröla. Men krystfasen varade bara i sex minuter. Att jag gick sönder kände jag inte alls.

Efter förlossningen, när de höll på någon timme med att tråckla ihop mig, fick jag så klart lokalbedövning. Och den där kylsprejen de lägger innan bedövningen, som jag läst så mycket hemskt om, var inte så farlig. Sved lite, och muffen var ju minst sagt öm och ville helst vara ifred. Men det gick bra, det med. Då hade jag en liten parvel på mitt bröst att fokusera på, som låg och betraktade mig med stora, mörka nyfödingsögon.

Jag längtar efter att få uppleva en förlossning igen, och kommer definitivt att föda naturligt om jag får möjlighet till det.

Min sons födelse var det mäktigaste jag någonsin varit med om.

Hela förlossningsberättelsen finns här.

EDIT: Min nästa förlossning blev helt utan smärtlindring, eftersom det helt enkelt inte hanns med att lägga några kvaddlar. Förlossningsberättelsen finns här.

Den andra förlossningen hade ett väldigt snabbt förlopp – jag var helt öppen när jag kom till förlossningen tre timmar efter värkstart, men hade återigen en högt liggande och fullt rörlig bebis och en buktande hinnblåsa. När vattnet togs efter 1,5 timmar kom dottern på 11 minuter.

Det var bråttom att ta vattnet, så jag hann inte få några kvaddlar. Sammanfattningsvis så hade jag smärtan helt under kontroll under hela öppningsskedet och fram till en stund innan de stack hål på hinnorna – men sista stunden var smärtorna olidliga och jag ville inte vara med längre. Men det var bara en kort stund, för sedan kunde jag kanalisera smärtan in i krystandet, och sedan var det snabbt över.

One thought on “Att föda utan (medicinsk) smärtlindring

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *