Mammakroppen andra månaden efter förlossningen

Mammakroppen andra månaden efter förlossningen

Jag hade ont, så ont, i underlivet. Jag kunde inte sitta på toaletten, sitta på huk, gå eller stå längre stunder. Och jag kunde absolut inte duscha. När jag duschade stod jag och trampade, grät och kved av smärtan. Gnällde ”Nej. Jag vill inte mer nu. Snälla sluta. Mamma. Nej. Snälla. Det räcker nu. Snälla. Nej.” Bara vattnet som rann ner längs mina blygdläppar orsakade detta. Jag grät, och B grät också, när han ända in i sovrummet hörde hur ont jag hade. Han tyckte jag skulle åka till gynakuten och låta undersöka mig. Men jag klarade inte av ens tanken på att någon mer skulle röra mitt trasiga underliv.

Det närmaste jag kan komma för att beskriva smärtan är migrän eller akut tandvärk, som strålade från platsen där blygdläpparna möts ovanför klitoris och ner mot mellangården. Jag födde H utan annan smärtlindring än kvaddlar, och den smärtan var INGENTING mot smärtan jag hade i underlivet de första 8-10 veckorna efter förlossningen. Jag var säker på att underredet var förstört för alltid.

I övrigt hade jag fortfarande avslag. Som luktade APA. Eller död ökenråtta, som Lady Dahmer så träffande beskrev det i det här briljanta inlägget. Som jag tack och lov läst innan, så jag var förberedd. Det kom en del färskt blod fortfarande också.

Jag åt som en häst under den här perioden. Viktmässigt låg jag dryga 5 kilo under inskrivningsvikten på BVC.

Jag hade fortfarande ingen styrsel alls i överkroppen.

Hormonerna från graviditeten gjorde att jag fortfarande var supercool, kände ingen stress över något alls utöver H:s utveckling och välmående, och klarade mig på väldigt lite sömn. Hade mycket energi ändå.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *